Min väg till 100 miles

Bloggen har flyttat!

2010-06-03T11:37:00.000+02:00

Eftersom Google/Blogger beslöt att stänga ner min blogg utan att meddela anledning eller hur länge det skulle gälla, så startade jag en ny blogg hos Wordpress.

Numera huserar jag på adressen ultrazebban.com, välkomna dit!

Dagens intervaller...

2010-05-04T21:55:00.001+02:00

...gick riktigt bra. Värmde upp 2 km ned till Djurgårdskanalen och stretchade ordentligt, sen bar det av. Hade programmerat klockan för att ligga mellan 4:00- och 4:20-tempo, vilket gör att den varnar om det går för sakta eller för fort. Efter första intervallen fick jag in känslan för hur tempot kändes.

Brände sen av intervallerna på "löpande band". Vilan bestod av 60 sekunder gång och 30 sek jogg. När jag kom till slutet på näst sista intervallen så började det ta emot på allvar och under sista tappade jag lite fart, men kämpade mig genom det.

Snittempot blev 4:10, vilket var nästan enligt plan. Det var de sista två intervallerna som drog ned snittet.

I morgon och på torsdag är jag i England. Hoppas få chansen att ta en återhämtningsrunda. Vi får väl se.

Uppladdning

2010-05-04T10:55:00.001+02:00

Gårdagens lunchlöpning bestod av ett varv i Lill-Jansskogen samt ett varv i Fiskartorpet. Tredje veckan i rad som jag kör den rundan och gårdagens pass var det snabbaste hittills. Jag börjar väl vänja mig och kan disponera krafterna bättre. Duktigt jobbigt är det hursomhelst.

Efter jobbet var det dags för min fru att testa att springa lite, så vi promenerade ned till Brunnsviken och blandade jogg med promenad till Haga slott och tillbaka. Hon tar betablockerare pga migrän, vilket gör att hjärtat helt enkelt säger nej när musklerna behöver mer syresatt blod. Svår balansgång när det kommer till träning. Hursomhelst så gick det passet jättebra. Hon har ett fantastiskt fint löpsteg, bland de "renaste" jag sett faktiskt. Det såg fjäderlätt ut. Jag blev ruskigt avis. Jag kände mig klumpig i jämförelse.

Just nu laddar jag inför dagens lunchpass. Tänkte damma av en gammal favorit, närmare bestämt 10x400 m intervaller. Programmerade in passet i min Garmin och satte tempot till ca 4:10 och vilan till 1:30. Borde vara ganska lagom. Vi får väl se...

Risifrutti är egentligen inte optimalt att ladda med, men det får gå den här gången.

Jag saknar fortfarande ett program att följa, men det beror på att jag inte gett Andreas något att jobba med. Jag reser en hel del i jobbet just nu, vilket gör det lite klurigare att få ihop träningen exakt.

I morgon bär det av till Aylesbury i UK för två dagar. Jag packar träningskläder och hoppas få in ett pass nånstans under den vistelsen.

Kampanj!
Missa inte veckans kampanj på Runners Gear. 10% rabatt på HEED, Perpetuem, Hammer Gel och Nathan vätskebälten om man anger "gejärnet" i kassan. Gäller t o m lördag 8 maj.

Veckan som gått

2010-04-27T20:18:00.000+02:00

...har varit ganska händelserik. Dels har jag fått till ett flertal bra löppass, dessutom har mitt nya jobb bjudit på en hel del utmaningar.

Efter tisdagens kuperade runda så följde ett distanspass på onsdagens lunchrast. På förmiddagen snöade det plötsligt och temperaturen låg runt några grader, inget jag hade tagit höjd för när jag packade träningsväskan.
Jag valde att ändå genomföra passet så gott det gick. Sprang ned till Djurgårdskanalen och struntade i att stanna och stretcha, utan malde på för att få det gjort. På vägen möter jag Szalkai med två löpare, kul att studera en elitlöpares steg och hållning. Vänder tillbaka vid sista bron och springer förbi två tjejer som står och väntar på Szalkai & Co. Det visade sig att det var Petra Månström som bloggar på SvD som var där för att göra ett reportage. Jag kämpade hursomhelst vidare och kom så småningom tillbaka till kontoret. Passet summerades till 9 km @ 5:03 med 162 bpm (81%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var precis lagom. Ett bra pass.

Eftersom jag saknar ett schema att gå efter, nu när TEC är förbi, så blir det vad det blir. Jag har ingen plan i dagsläget, lite vilsen faktiskt. Mer om det senare.

I fredags var det dags för ännu ett lunchpass. Duplicerade i princip onsdagens pass och summan blev 9 km @ 4:47 med 166 bpm (83%) snittpuls. Än en gång kändes passet riktigt bra. Kroppen är pigg och benen vill springa. Rent mentalt är jag laddad och sugen på att springa. Det finns lixom inget motstånd eller någon ovilja att ge mig ut.

Utöver löpningen så spenderade jag en del tid med att förbereda inför Dustin Expo som gick av stapeln i torsdags och lördags. Jag stod i vår monter under mässan, vilket gjorde att jag missade Nikes utförsäljning i lördags, toppen... Nåja, jag har ju en del träningskläder om man säger så.

Vad gäller träningsschema så pratade jag med Andreas idag. Eftersom jag gärna vill ha en plan att följa så identifierade vi några mål och delmål och resonerade kring hur träningen ska se ut framöver. Han ska återkomma med en plan i dagarna.

Några skador har dykt upp som jag tampas med. Dels har jag fortfarande ont på ovansidan av höger fot, men med hjälp av filtringar så avlastas området en aning. När vi rivit montern i lördags och baxade ut de hjulförsedda tunnorna med displaymaterial så skulle jag sparka till tunnan för att komma över en kant. Tyvärr vägde tunnan drygt 30 kg, vilket resulterade i att den vann kampen och min stortåled fick sig en rejäl smäll, det kändes som den gick av. Smart... Som om jag inte redan hade ont i vänster fot!

På't igen

2010-04-20T17:28:00.002+02:00

I torsdags var det dags att dra på sig löpardojjorna igen. Min arbetsplats ligger ett stenkast från Fältöversten på Östermalm, vilket ger en del valmöjligheter vad gäller bra löprundor. Eftersom det var första passet efter TEC så föll valet på Djurgårdskanalen. Solen sken och det var ca 12º varmt, dvs lite för varmt för min valda klädsel som var långa tajts, långärmad t-shirt och den ultratunna vindjackan jag fick på TEC, pust.

Efter att ha väntat på satellitfix så satte jag av från Östermalmasgatan via Karlaplan och Narvavägen ned till Djurgårdsbron. Där nånstans insåg jag att min klocka inte registrerade distans. Däremot visade den tempo, mycket underligt. Jag stannade och meckade med klockan en stund för att sen fortsätta, det verkade vara nåt generalknas på klockan och den ville inte alls registrera detta pass uppenbarligen. Jag värmde upp ca 3 km och stretchade ordentligt innan jag fortsatte längs kanalen till den första bron. Den gick jag över och vände sen tillbaka mot kontoret. Framsida, insida av låren började kännas och det eskalerade tills det gjorde riktigt ont. Nån del av Quadriceps vile inte riktigt vara med och jag tvingades sänka tempot och ta några gåpauser så smärtan kunde ebba ut innan jag fortsatte.

Jag kom till slut tillbaka till kontoret och kunde konstatera att kroppen kändes ganska bra, bortsett från låren. Passet kunde jag inte summera mer än att det var ca 7,5 km och det tog knappt 40 minuter.

Söndag eftermiddag gav jag mig ut på ännu ett testpass. Från Frösunda följde jag Hälsans stig till det jag kallar Haga Hundberg, dvs den del mellan Haga Forum och Roslagstull där hundar får vistas utan koppel. Där vände jag hemåt igen.
Klockan fungerade denna gång och jag fick till ett ganska bra tempopass där jag lät kroppen bestämma farten. Försökte dra ned på tempot ett antal gånger, men snart var jag tillbaka igen. Ansträngningsnivån var ganska hög, men det var fortfarande behagligt. Har nog en liten infektion i kroppen som höjer pulsen. Hade däremot inga problem med låren den här gången och resten av kroppen visade inga tecken på att vilja protestera. Passet summerades till 12 km @ 5:15 med 165 bpm (84%) snittpuls.

Vid Haga Slott har de dragit om gångvägen, men den består

mest av stenbumlingar som gör framfarten riskfylld.

Tisdag och dags för ett lunchpass igen. Idag valde jag att springa bort till den kuperade slingan som går i Lill-Jansskogen och vad jag kallar Fiskartorpet. Värmde upp ca 1,5 km, stretchade och gav mig av längs stigarna. Efter knappt halva varvet vek jag norrut och korsade Björnnäsvägen och anslöt till Fiskartorpsspåret som är lite mer kuperat och innehåller 3-4 rejält branta och långa backar. Efter ett varv i spåret sprang jag tillbaka till Lill-Jansskogen och slutförde varvet, för att sen springa tillbaka till kontoret.

Det märktes att jag inte hade laddat med nån energi innan passet, men det fungerade ändå hyfsat. Ansträngningsnivån var än en gång hög och pulsen kom upp i 90% vid flera tillfällen. Ändå kändes det bra hela tiden och jag fick till ett riktigt rejält pass. 9 km @ 5:25 med 166 bpm (83%) snittpuls.

En riktigt bra runda. Lagom lång och flertalet rejält asjobbiga backar.

Höjdprofilen för dagens pass visar på ett ungefär hur jävliga en del av backarna är.

Fram till Lidingö Ultra den 8 maj så vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp träningen. Den här veckan blir nån sorts startvecka (lätt) och jag hoppas få till lite mer distans under nästa vecka. Kanske borde jag satsa på mycket löpning i kuperad terräng för att förbereda mig, men frågan är om det inte är försent att dra nån nytta av sån träning när Lidingö Ultra bara är 3 veckor bort. Några långpass ska jag iaf få till hoppas jag.

PS. Den här veckan får jag bl a hem Nathan HPL #020 samt Intensity (dammodellen) på Runners Gear DS.

TEC 2010 del 2: Summering

2010-04-16T19:18:00.000+02:00

Summering av TEC.
Vad säger man om ännu ett brutet 100 miles lopp? Gick jag hem med svansen mellan benen och slokande öron? Inte en chans!

Om man bortser från att jag fick bryta så gick loppet gick helt enligt planen. Energistrategin fungerade klanderfritt, depåstoppen var nästan otäckt tajta och kroppen kändes i övrigt riktigt stark och pigg. De första åtta milen var snudd på "ansträngningslösa". Om jag hade vänt tillbaka till start och tejpat vänster knä när jag kände av smärtan så kanske loppet slutat annorlunda, men det får jag ju aldrig veta. Det är inget jag funderar på heller.

Perpetuem levererade än en gång jämn energi och jag kompletterade med gel vid några varvningar. Jag passade även på att testa Vespa, ett nytt kosttillskott som enligt tillverkaren ställer om metabolismen så musklerna utnyttjar mycket högre grad av fett som bränsle. Kan inte riktigt säga vilken effekt det hade, men så följde jag inte instruktionerna till fullo. Återkommer med test senare.

Jag gjorde så gott som allting rätt, så jag kan inte vara mer än nöjd med mitt lopp. Jag visste att det fanns en risk att löparknät skulle stoppa mig, så den här gången tog det mig inte på sängen.

Jag vet att jag utan större problem kan springa åtminstone 100 km, en vetskap som stärker mitt självförtroende enormt. Om jag tejpar knäna innan lopp så är chansen stor att jag motar Olle i grind och kan genomföra även lopp så långa som 100 miles framöver. Den som lever får se.

Jag vill passa på att tacka Janne & Co som anordnade TEC, alla fantastiska funktionärer som valt att ägna sin tid åt att hjälpa oss löpare (framförallt Linda och Camilla som fanns där varenda varvning och frågade om jag behövde någon hjälp innan Magnus dök upp), Andreas för coaching och stöd, Patrick (massören) för hans enträgna försök att avhjälpa mina problem, min trogna vapendragare Magnus för allt engagemang, både före, under och efter, för att hjälpa mig i min strävan att genomföra TEC. Sist men definitivt inte minst tackar jag min tålmodiga och stöttande fru som bl a står ut med mitt evinnerliga snackande om löpning och träning.

Min dotter hade gjort en medalj till mig!

Jag tar med mig allt jag lärde mig under loppet och tränar vidare. Förr eller senare kommer jag besegra 100 milesdistansen och då kommer jag vara bättre förberedd än nånsin. Tills dess får jag underhålla mig med hjälp av lopp såsom Lidingö Ultra, Stockholm Marathon, Jättelångt, Uppsala 100 och Sörmlands Ultra. Inte fy skam det heller.

TEC 2010 del 1 (Varning för långt inlägg!)

2010-04-15T20:07:00.001+02:00

Vaknade tidigt lördag morgon och det pirrade i hela kroppen. Kunde inte hålla mig utan gick upp och gjorde iordning frukost till mig och mina tjejer. Själv åt jag vitt bröd med jordnötssmör och blåbärssylt, vilket har blivit en tradition inför alla lopp.

Efter frukost var det dags att plocka ihop det sista och börja förbereda avfärden till Täby. Jag bar ner träningsväska med extrakläder, en påse med handduk och ombyte till efter loppet, en stor plastlåda med proviant, samt en mindre plastlåda med all pannlampa, batterier o dylikt.

Jag valde att åka omklädd till loppet. Valet föll på CEPs kompressionsstrumpor, CW-X Pro kompressionstights, Adidias kalsonger, Adidas kompressionströja, lager 2 tröja från Salomon, tunna Saucony handskar och en Buff. Jag valde även att börja loppet med mina trailskor från New Balance, ett par MR749GY.

Pirrig i hela kroppen körde jag så till Ensta Krog och väl där var aktiviteterna i full gång. Vädret lämnade en del att önska, grått och regn i luften, ca 2º, inte alls vad jag hade beställt.

Proviantbordet sköttes med bravur av världens bästa funktionärer!

Många välkända ansikten såväl som en hel del nya. Eftersom det erbjöds så vitt skilda distanser så fanns alla nivåer av löpare på plats. Jag hämtade ut min nummerlapp, vägde in mig (på ofattbara 94 kg) och fick min påse. Den innehöll diverse Compeed-plåster, informationsblad och broschyrer, två förpackningar med Dextrosol (som hade gått ut i september 2009) och till sist en riktigt schysst och ultralätt vindjacka! Den drog jag genast på mig och den visade sig vara precis det som fattades mig denna mulna och råa dag.

Andreas och hans support crew dök upp och började montera upp sitt "partytält", i vilket jag fick härbärgera mina attiraljer. Helt perfekt! Jag blandade till två flaskor Perpetuem och fixade lite med mina piller.
Även min klubbkamrat Christian Nilsson var där och delade tält med oss. Det kändes "tryggt" att ha dessa rutinerade herrar i min ringhörna på nåt sätt. De har så enormt mycket erfarenhet och utstrålar sånt lugn, vilket fick mina egna nerver att kylas ned rejält. Visst var jag hispig, men de utstrålade sånt lugn och sån fokus att jag smittades en aning.

Tävlingsledare Janne körde en kort informationsgenomgång och sen var det dag satt ställa upp för start. Först var det dags för lite fyrverkerier, något som definitivt inte görs sig i dagsljus, sen höjdes startpistolen. Skottet gick av och loppet var i gång!

Det kändes lite overkligt att börja springa. Ända sen mitt misslyckande på GAX så har jag förberett mig för TEC och nu var det plötsligt verklighet. Lufsade iväg i lagom takt och höll mig ifrån att rusa iväg. Eftersom man inte kunde avgöra vilka distanser de andra skulle springa så ville jag undvika risken att hänga på nån som bara skulle springa 50 km eller 50 miles. Jag skulle springa mitt eget lopp och inte alls bry mig om hur snabbt andra sprang. De första 10 milen är ju i princip transportsträcka, det är först på natten som det avgörs.

Första varvet (och milen) gick på 1:09h, vilket var nästan exakt som planerat. Jag bytte flaska och fortsatte min färd. Ödslade ingen tid vid proviantbordet. På vägen fick jag sällskap både gamla bekanta och nya bekantskaper, lika roligt varje gång.

Min puls låg trots det låga tempot ganska högt, strax över 75%, vilket oroade mig en aning. Det kunde iofs bero på nerver, så det var inte på något sätt alarmerande. Jag försökte slappna av och springa så avspänt som möjligt. Andra varvet klockades 1:11h, fortfarande enligt plan.
Min kollega Fredrik hade dykt upp vid Ensta Krog och följde med mig medan jag blandade till en ny flaska Perpetuem, tog mina piller och kom iväg ut på tredje varvet.

Allt kändes bra. Hade fått bra flyt i både löpning och gåpauser och tredje varvet slutfördes på 1:14h.
När jag kom till varvningen stod min "support crew" och trogne vapendragare Magnus där. Han skulle egentligen inte dyka upp förrän inför 5:e varvet, men kunde inte hålla sig. Han hjälpte mig att fixa till en flaska Perpetuem samt piller och gick sen med mig en bit och snackade innan han släppte iväg mig.

4:e varvet gjordes på 1:17h, vilket jag var jättenöjd med. Medelpulsen hade hittills legat på strax över 75%, klart högre än det borde, men kroppen verkade inte brytt sig för energin fanns och jag kände mig både pigg och stark.

Det var på 5:e varv det började osa katt. Höger knä visade lite tendens till molande värk, men den var först så diffus att jag inte visste om det var löparknä eller något annat. På GAX kom det ju som en blixt från klar himmel, helt utan förvarning. Som en kniv som körs i i knät. Jag slog av lite på tempot och sprang "lyhört" för att vara extremt uppmärksam på eventuella varningssignaler.Väl inne i varvning fick jag benet tejpat och insmörjt av Athletic Rehab-killen (som jag inte minns namnet på), men som även hjälpte mig på Uppsala 100 i höstas.

Ut på 6:e varvet med tejpat knä och oron gnagde lite i bakhuvudet. Skulle det sluta lika illa som GAX? Jag tog det försiktigt och det visade sig fungera riktigt bra. Jag hade nog "motat Olle i grind" trots allt. Varvet flöt på utan konstigheter och jag slutförde det på 1:22h, vilket inkluderade stoppet hos massören. Magnus stod redo med ny flaska och piller.

7:e varvet gick utan några som helst problem. Jag hade passat på att byta till mina Asics 2140 vilket kändes fantastiskt skönt. Jag hade haft ont ovanpå vänster fot ett tag och även höger stortå gjorde ont, så ett byte var välkommet. Varvet gjordes på 1:18h och jag kände att jag låg i fas med min plan.

Väl ute på 8:e varvet gick jag de första 500-700 meterna och pratade lite i telefon. När jag sen började springa kände jag att det värkte i vänster knä, vilket förvånade mig. Jag har aldrig upplevt några problem med vänster knä, så jag blev överraskad. Värken kom tillbaka med jämna mellanrum, vilket tvingade mig till fler gåpauser än tidigare. Jag skulle vänt tillbaka till starten och tejpat knät, men det är lätt att vara efterklok.

När det var ca 3 km kvar av det varvet så passerades jag av Mia och Staffan. Mia sa att hon ville klara 50 miles under 10 timmar och trummade på, medan Staffan inte var lika angelägen. Jag tog det ännu lugnare i skogspartiet, men väl ute på fast mark så tittade jag på klockan och insåg att jag faktiskt också kunde hinna in under 10 timmar, så jag beslöt mig för att öka takten lite.
På avstånd såg jag Staffans rygg och sakta men säkert började jag knappa in. När det bara var några hundra meter kvar till målet tittade jag på min klocka och insåg att jag hade BRÅDIS om jag skulle ha minsta chans, så jag älgade på för allt vad tygen höll. Jag kom som skjuten ur en kanon, passerade Staffan och min kompis Magnus som stod och väntade med en ny flaska i handen blev av med den i ett nafs när jag spurtade förbi honom i typ 3:30-tempo. Väl framme vid målet såg jag till min besvikelse att klockan redan passerat 10 timmar, med 21 sekunders marginal! Nåja, det var skönt att sträcka ut benen iallafall! :D

Fick mitt vänstra knä tejpat samt lite massage och sen blev jag utschasad på ännu ett varv av Magnus och min kollega Fredrik. De vägrade lyssna på mina ursäkter om ont i knäna, så jag tog min pannlampa och gav mig av ut på ett nionde varv. Började med att gå nån kilometer och när jag väl skulle börja springa så inser jag att knäna är slut, de vill helt enkelt inte lyda. Jag fortsätter att gå och gör ytterliager ett antal försök till att jogga, men det fungerar inte. Jag beslutar mig för att bara gå detta varv.

Nionde varvet blir mitt sista. När jag komemr till skogspartiet ca 4 km från mål så har jag rejält ont i ryggen och har svårt att gå pga knäna. Dessutom är benen väldigt trötta av all gång. Det går rejält långsamt på den rotiga skogsstigen. Temperaturen har sjunkit och jag är inte klädd för att gå, vilket resulterar i att jag blir nedkyld. Jag ringer till Magnus som kommer och möter upp mig ca 3 km från mål. Vi går i sakta mak hela vägen till målet och där slutar min resa för den här gången. Pust.

När jag klätt av mig i omklädningsrummet och ska gå in i duschen så börjar jag skaka okontrollerat, springer snabbt in i bastun och värmer mig innan jag gör ett nytt försök, utan att lyckas. Stannar i bastun tills jag känner mig rejält varm, rusar ut i duschen och sköljer av mig snabbt innan jag rusar tillbaka till bastun. Där tvålar jag in mig och satsar sen på att snabbt rusa ut och skölja av mig för att sen återvända till bastun. Mycket besynnerlig och aningens skrämmande upplevelse.

När jag väl vågat mig ur bastun och ska klä på mig så samtalar jag med några andra i omklädningsrumet när det börjar skjutas fyrverkerier utanför. Vi spekulerar i vad som pågår och gissar på prisutdelning för 50 miles, för Jonas kan ju inte ha kommit in redan... eller? Några minuter senare stegar Jonas Buud in i omklädningsrummet och vi sitter förstummade. Hur i helsike gick det till?

Vi är alla väldigt intresserade av att höra om hans spektakulära lopp och vi passar alla på att ställa frågor. Jonas har avklarat 100 miles på fantastiska 12:32h och därmed fullständigt förintat det förra svenska rekordet! Helt galet!

Väl ombytt tar jag mig på stela ben til lmmassören som ger mig en rejält omgång innan färden bär hemåt. Magnus kör hem mig och min bil, för att sen ta buss och tåg tillbaka till Täby för att hämta sin egen bil, vilken kompis va? En riktig hjälte i mina ögon!

Slut del 1

Dagen D är här!

2010-04-10T08:17:00.000+02:00

Klockan är 8:15 på lördagsmorgonen och jag förbereder mig för avfärd till Täby. Jag har packat allt jag äger + lite till, så det vore väl f..n om nåt fattades. Lät stressad och uppjagad nu, andas ytligt, svimmar väl snart...

Twittrar under loppet om ni vill följa mig. Ultrazebban kallar jag mig på Twitter.

Håll tummarna!

Mindre än ett dygn kvar till start

2010-04-09T17:37:00.000+02:00

Klockan är ca 17:30 på fredagseftermiddagen och jag pillar med utrustningen till TEC än en gång. Funderar lite på vad som eventuellt fattas och försöker ignorera TEC-trollet som lurar bakom ryggen.

Har varit på Clas Ohlson och köpt en pillerlåda med många fack. I övrigt känns det som jag har det som behövs inför TEC. Har handlat mat åt övriga familjen så att de klarar sig när jag är borta. På söndag lär jag inte vilja åka nånstans efter loppet, bara hem.

Min trogne vapendragare Magnus var här en stund i eftermiddags. Vi diskuterade lite kring planering och logistik, det känns som vi har det mesta under kontroll. Jag brukar ju rent materiellt vara den mest förberedda av alla. Inte så sällan kallas jag Skalman, just för att jag har en tendens att bära med mig allt på passen.

Kvällen kommer bli lugn. Ska hämta min fru i city lite senare, för att sen köpa med mat hem. Hamnar nog i soffan och försöker slappna av ordentligt. Lär väl inte sova superbra inatt kan jag tänka mig.

I morgon ska jag försöka vara vid Ensta Krog vid 8:30 för att leverera lite beställda varor och kunna plocka ihop mina grejer i lugn och ro. Byter nog om där snarare än att åka dit i löparkläderna.

Tick, tock...

Inne i bubblan

2010-04-08T20:31:00.000+02:00

Inte ens två dygn kvar innan jag ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och ha 160 km att avverka framför mig. De senaste dagarna har varit lätt kaotiska mentalt. Dels för att loppet stundar, men även eftersom jag börjat nytt jobb sen den 1 april, med allt vad det innebär. Sen har jag ju driften av Runners Gear som också måste skötas.

Igår kväll kände jag att jag gick in i bubblan vid flera tillfällen. Omvärlden skärmas av och tankarna fokuseras på, i detta fall, TEC. Jag är en blandning av nervös, förväntansfull, skräckslagen och stressad.

Egentligen har jag allt på plats. Utrustningen och kläderna är klara sedan länge, jag har all energi jag kan tänka mig. Träningen har fungerat förhållandevis bra och jag är ganska säker på att jag är redo för att göra detta.

Mitt högra underben är fortfarande inte 100%. Jag har kompenserat min gång och löpning under den perioden som jag hade som mest problem och det har fått följder. Jag har lite värk både här och där i underbenet, men jag tror att det kommer fungera att springa ändå.

Idag var jag hos min kompis Adam som arbetar på SILVA. Han lånade ut två mindre batterier till min superlampa Silva Alpha 6, batterier som man kan ha i "huvudställningen". De vanliga batterierna är ganska klumpiga, men räcker å andra sidan länge. Lånebatterierna räcker ca 3 timmar i det läget jag ska använda dem, vilket räcker gott och väl under TEC. Det är ju uppskattningsvis 30% - 40% av banan som inte är upplyst, så man kan spara på batterierna ganska mycket.

Det svåraste är nog planering av kläder. Det kommer vara hyfsat svalt vid start, runt 2º-3º enligt dagens prognos på yr.no, för att sen stiga till 7º vid 18-tiden. Vid midnatt är det 3º för att sen sjunka ner mot nollan. På söndag eftermiddag blir det desto varmare, men då planerar jag att vara färdig sen länge. Kanske ligger jag i en solstol och sover då, vem vet.

Var även hos Stefan på SupplyStation och hämtade två par CW-X-tights. Dels bytte jag ett par vintertights som gått sönder och dels tog jag ett par nya sommartights som jag tänker använda på TEC.

I morgon fredag är jag också ledig och ska ta det extremt lugnt tillsammans med min dotter. De sista förberedelserna ska göras innan kvällen, sen måste allt vara klart.

Jag funderar på att Twittra med ojämna mellanrum under loppet. Om ni vill följa mig så finns jag på www.twitter.com/ultrazebban.

Håll tummarna för att jag besegrar 100 miles den här gången!

Njuter av vårsolen

2010-04-02T15:32:00.000+02:00

Långfredagen är här och vårsolen skiner just nu från en nästan molnfri himmel. Vi är på kollis (mina svärföräldrars kolonistuga) vid Brommaplan. Det är ju snart säsong för kollis och nu ska vinters framfart inspekteras. Det blir en del att fixa i trädgården och även på stugan.
Det är underbart att låta vårsolens strålar värma ansiktet. Det var ju ett tag sen man kunde njuta av värmen.

Efter besöket på kollis bär det av till svärföräldrarna för påskmiddag nummer ett.

Dagens träning började efter frukost med mina prehabövningar. När de var avklarade så gav jag mig ut på ett fartlekspass till Haga och tillbax. I Hagaparken har de dragit om gångvägen ganska rejält vid Haga slott, men när de väl har jämnat till och fyllt ut med grus så blir det fint. Just nu är det bitvis stora stenar som utgör ett förrädiskt underlag.

Passet gick utmärkt, men förmodligen hade jag aningens för hög ansträngningsnivå. Enligt schemat skulle passet inte vara jobbigt, men när jag väl kom ut så ville kroppen springa.

Nu återstår endast två kortare löppass innan TEC, sen ska det vilas sista dagarna innan loppet.

Runners Gear
Xtenex skosnören visade sig vara populära. Jag använder dem själv på två par av mina skor och är toknöjd.

Något av det roligaste är när någon har provat Perpetuem för första gången och berättar hur fantastiskt de presterat och hur bra de mått under passet/loppet.
Ultradrottningen själv, Emelie Andersen, provade under Ursvik Ultra och kallade det för dunderhonung. Jag hoppas få en mer utförlig rapport från henne framöver.

Nu vankas det snart påskmiddag. Jag önskar er alla Glad Påsk!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tick tack...

2010-03-29T22:11:00.001+02:00

Klockan går och dagen T(EC) kommer allt närmare för varje minut. Min sista tid fram till loppet är noggrant planlagt för att alla pusselbitar ska falla på plats. Planen är att jag kl. 9:59 den 10 april ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och vara så väl förberedd fysiskt och mentalt som jag någonsin kan önska.

Det är lätt att tveka på sin form. Jag har haft en del bråte i vägen på sistone, vilket fått träningen ur balans i perioder. Höjer jag blicken och tittar på träningen innan februari så är den dock exemplariskt utförd, så jag är på intet sätt oförberedd. Dock är det nog sällan man står på startlinjen och tänker "jag har tränat nog". Däremot kan man ha tränat tillräckligt.

I går gav jag mig ut på det sista någorlunda snabba passet innan TEC, ett 10 km tempopass. Planen var att springa i ungefär 5:15-fart, dvs snabbare än ett vanligt distanspass, men långsammare än ett vanligt 10K tempopass. Förvirrande? Hursomhelst gav jag mig av och lät kroppen bestämma farten. Tack vare barmarken så gick det att hålla lite högre tempo numera, vilket snabbt visade sig på kilometertiderna. Den upplevda ansträngningen låg på en behaglig nivå och tempot låg konstant under 5-tempo, vilket förvånade mig lite.

Först tänkte jag "samla på mig lite tid" för att ha tillgodo och slå av på takten på slutet. Jag gjorde några ansatser att sakta ner, men så snart jag slappnade av så kom jag tillbaka till 5-tempot. Kroppen trivdes uppenbarligen där.

Hemma vid porten var det dags att summera passet. 10 km @ 4:58 med 167 bpm (83%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var under 80%, hårt men behagligt och aldrig forcerat. Nästan perfekt känsla.

Nya coola snören

Detta var första "kompletta" passet med de elastiska, skitscoola, neon-orangea, skosnörena från Xtenex och de levererade. Skorna satt som mockasiner och trycket fördelades helt jämnt. Pga allt grus som ligger kvar på marken fick jag stanna till några gånger för att tömma skorna, men det gick blixtsnabbt tack vare snörena. Bara att dra av skon och dra på den igen. Finns naturligtvis på Runners Gear

Kanske inte den bästa bilden, men ni fattar

Första fartlekspasset nånsin!

2010-03-29T09:14:00.001+02:00

I veckan fick jag Andreas uppdatering av träningsprogrammet för tiden fram till TEC. Problemet med mitt högra underben har ju tagit andan ur uppladdningen/nedtrappningen inför TEC och Andreas fick snabbt försöka få ihop de sista veckorna, vilket han åxå fick. Jag har största förtroende för det Andreas har pusslat ihop.

Det som måste göras är att snabbt komma upp i volym/fart för att ha en nivå att kunna trappa ner från.

I fredags stod det fartlek 60-75 minuter på schemat, med noteringen " Jag har aldrig gjort ett "riktigt" pass med fartlek, så jag var faktiskt lite förväntansfull.
Jag är ju den typen av löpare som vill ha klara direktiv innan ett löppass. Intervaller ska vara planerade till 110% och ska följas till 130%. Fart, vilotid etc för inte avvikas från det minsta.
Fartlek är alltså egentligen alldeles för flummigt och okontrollerat för min smak.
Jag gav mig iaf ut för att göra ett ärligt försök. Från Frösunda bar det av längs Brunnsviken, men stigarna var alldeles för slushiga för mina Kayano, så jag valde en alternativ väg till Hagaparken. På vägen la jag in fartökningar om 400-800 meter, med lite vila emellan. Från Haga bar färden via Hundberget och tillbax till Norrtull, vidare förbi KS mot Solna C. Farten kändes mer och mer behaglig och jag insåg att viloperioderna sprangs strax över 5-tempo! Kroppen längtar efter fart! Efter varje "intervall" tog jag en kort gåpaus för att få ned pulsen lite, för att sen springa vidare inna det bar dags för nästa spurt.

Efter Solna C sprang jag bort till Råstasjön där jag vek av på Dalvägen som är perfekt för att verkligen trycka på. Helt rak med ett lätt uppförslut och som avslutas med en kort och brant backe innan Solna Station. Väl där joggvilade jag ned till Kolonnvägen som fick bli sista kraftansträngningen för dagen.

Hemma vid porten kunde jag stolt summera dagens pass. 13 km @ 5:10 och 169 bpm (84%) snittpuls är förvisso inte något att skriva hem om, men känslan var otroligt bra under hela passet. Steget kändes avslappnat och den upplevda ansträngningen var lägre än vad pulsen indikerade.

Mindre än 14 dagar kvar till TEC, det känns nu!

Rekogniseringsrunda på TEC-banan

2010-03-25T14:48:00.000+01:00

Idag åkte jag till Täby för att ta ett varv i TEC-banan och kolla statusen. Andreas var där förra söndagen och berättade om hur det såg ut då, så jag var beredd på att det skulle se mycket värre ut än det jag såg idag.

Röda sträckor är de jag anser vara lite problematiska i dagsläget, men inga showstoppers

Efter starten vid Ensta Krog så är det ismodd (tänk slush puppy) ned till cykelbanan, sen är det asfalt fram till stigen som leder ned till sjön. Stigen är ganska lös ismodd och så är det i princip fram till andra järnvägsövergången.

Backen mellan järnvägsövergångarna

Där tar grusvägen över och förbi stallet är det fint underlag bort till strax innan Skavlöten. Biten man springer på spåret i skogen fram till motionsgården är ganska löst packad och svårsprungen.

Efter det är det så gott som problemfritt fram till nästa gång man kommer in i skogen. De första hundra meterna är aningen tungsprungna, men sen ansluter man på skidspåret och då blir det värre några hundra meter. Den sträckan har varit den värsta under hela vintern.

Klart tyngsta biten på banan just nu

När den biten är avklarad så kommer man upp i skogen där stigen blir ganska smal, men klart framkomlig och man kan hålla ett vettigt tempo.

Det är även här som Janne (& Co?) har varit framme med spadarna för att göra stigen ännu ner lättlöpt. All heder till dem!!! Här kan man flyga fram!

Här är det skottat rejält både på bredden och djupet!

Nästa problematiska bit är när man lämnat stigarna vid ca 7,5 km och ansluter till ett spår som passerar en transformatorstation eller dylikt. Hela den biten är ismodd och mycket svårlöpt, men det handlar bara om ca 400 meter totalt.

När man viker upp mot villaområdet är problemen ur världen och man kan springa på tills man vid kommer in i skogen efter att passerat genom en gångtunnel.

Uppför backen från gångtunneln, korsa spåret och upp en bit i skogen.

Härifrån är spåret väl tilltrampat och det är inga problem att ta sig fram. Nu återstår ca en kilometer till mål och det är en sista svårlöpt sträcka kvar och det är de sista 300 meterna. Det är lös snö/ismodd i kombination med uppförsbacke som gör det tungt på slutet, men sen bär det ju utför ned till Ensta krog.

Jag siktade inga vattensamlingar någonstans under hela banan och troligtvis kommer snön smälta bort ganska kvickt framöver. Nästa vecka tar jag mig nog dit igen för att uppdatera mig på läget. Återkommer med en rapport då.

Min löprunda en skön och avlappnad historia i drygt 6-tempo. Pulsen var aningen hög, men jag är nog snart tillbaka i mina gamla gängor igen.

Nåldyna

2010-03-23T17:37:00.000+01:00

Efter besöket hos kiropraktorn i torsdags så var det löpvila hela helgen. I lördags var det svårast att inte få ge sig ut i det underbara vårvädret, medan det i söndags kändes helt ok att stanna inne och titta ut på snöovädret.

I går (måndag) var jag på återbesök hos kiropraktorn som den här gången hade några nya tricks i skjortärmen. Jenny satte akupunkturnålar i ligamentet vid knät, vilket var premiär för mig. Det masserades runt ankeln, längs skenbenet och även vadmusklerna fick sig en genomgång. En rejäl rundsmörjning kan man säga. Jag beslutade mig för att inte springa efter behandlingen, utan körde istället min stabilitets- och styrketräning.

Idag var det iallafall dags att testa hur benet bar. Jag väntade till efter lunchen så att snön hunnit smälta undan lite och temperaturen nått drygt 4º. Det kändes helt fantastiskt att komma ut i "värmen". Det var premiär för mig att springa i plusgrader och jag log nog med hela kroppen!

Tog det försiktigt och koncentrerade mig på att springa avslappnat och inte oroa mig för att det skulle göra ont i underbenet. Jag har dragits med problemet så länge att jag förändrat mitt rörelsemönster en aning, vilket har gjort att jag kompenserar med andra muskler, vilket i sin tur resulterar i värk. Svår spiral att bryta om det går för långt.

Efter 8,5 km var jag tillbaka vid porten. Hela löpturen hade gått bra, även om pulsen tidvis var väldigt hög. Benet kändes jättebra och inga tecken på molande värk eller liknande. Eländet kanske är över nu?

Fokus

Idag är det 18 dagar kvar till TEC, dvs SJUKT nära! Det slog mig plötsligt efter dagens löptur. Nu när jag förhoppningsvis (efter problemet med vadbenet) kan blicka framåt så gäller det att fokusera på förberedelserna inför TEC. Jag har nog all utrustning som jag kan komma att behöva. Dessutom har jag ju full tillgång till allt vad energi och kosttillskott heter, vilket naturligtvis är oerhört viktigt på ett lopp som TEC.

Energistrategin är densamma som för GAX, dvs Perpetuem för nästan hela slanten. Jag kommer komplettera med Hammers sjukt goda Espresso-gel som innehåller koffein, rena dunderhonungen! Smakar precis som chokladsås med en touch av kaffe, så j...a gott! Dessutom hoppas jag att mitt "hemliga vapen" kommer hinna levereras från USA i god tid innan loppet så att jag hinner testa det. Jag avslöjar vad det är när jag hunnit få hem det, eller inte... ;)

Just nu kör jag en (inte så genomtänkt ekonomiskt) gel-kampanj på Runners Gear. Köp 4, betala för 3.
Passa på att testa Hammers Gel, de är faktiskt riktigt goda och lätta att få i sig. Jag har inte provat alla smaker ännu, men Espresso är min favorit hittills. Ska testa de andra med tiden.

Det som jag funderar på mest inför TEC är val av skor. Nu när det är "mitt-i-mellan-väder" och banan är blandad vad gäller underlag så blir det klurigt. IceBugs är inte aktuellt, det blir för stumt att springa i så länge, så det lutar åt mina New Balance trail-skor. De är vattenavvisande och hyffsat dämpade för att vara trailskor.
Fördelen med TEC är att banan bara är en mil och att man då aldrig har längre än 5 km till ombyte. Jag får ta med mig en massa skor och kläder som jag kan byta med om det skulle behövas.

Nu är det dags att laga middag till mina tjejer, vi ses!

Orosmolnen skingras så sakteliga

2010-03-18T20:15:00.001+01:00

Mitt krånglande högerben kändes ju ganska ok i söndags, men i måndags var det ungefär lika illa som tidigare.
Det planerade 10 km-passet förlades till löpbandet. Efter att ha sprungit en stund så beslöt jag mig för att korta av det till 8 km. Det gjorde för ont och jag haltade, inga bra tecken lixom.

I tisdags var det dags för backintervaller och de har ju faktiskt fungerat bra tidigare trots värken. Värmde upp ca 2 km, lätt halt och inte så optimistisk, för att efter stretchen bränna av 8x 35 sek med 1:20 minuts vila. Under själva intervallerna kändes benet bra, men på väg ned igen kom värken tillbaka "with a vengeance". När alla intervaller klarats av så kunde jag iallafall linka hem med förättat värv, även om det gjort ont.

I onsdags kväll ringde Andreas innan han skulle föreläsa på Runners Store och vi diskuterade hur jag skulle gå vidare. Det finns ju trots allt en risk att jag inte kan springa TEC om värken sitter i. Vi beslöt oss för att jag skulle kontakta hans kiropraktor och boka en tid snarast. Så snart han SMS'at hennes nummer så bokade jag en tid till idag (torsdag).

I morse var det så dags att träffa kiropraktorn som heter Jenny. Jag förklarade vad som hänt och hon skred till verket. Klämde, böjde, vände och vred för att sen förklara vad hon hittat och vad som behövde göras.
Det visade sig vara ligamentet som hamnat snett där vadbenet fäster mot skenbenet. Jenny fixade och trixade lite här och där, sen var det hela över. Jag tackade för mig och gick därifrån, med en återbesökstid på måndag och förhållningsregler som innebär löpvila i 3 dagar. Jag får träna balans- och styrketräning, men ingen löpning, cykling, crosstrainer etc.

På väg tillbaka till bilen som var parkerad i ett underjordsgarage på Birger Jarlsgatan så insåg jag att det inte gjorde det minsta ont att gå nedför. Tidigare har det varit det största problemet, men nu kändes ingenting! Magiskt! Jag gick nu med mer flyt i steget. Tidigare har jag gått mer försiktigt eftersom smärtan hela tiden varit närvarande, men när den nu var borta så kändes stegen kraftfulla och spänstiga igen! Vilken lättnad!

Det finns alltså hopp för mig! Jag vågar inte ropa "hej" riktigt än, men det ser ljust ut iallafall.

Fortsättning följer...

Långpass i solen

2010-03-15T09:05:00.000+01:00

Det känns som evigheter sen jag kom ut på ett ordentligt långpass, men igår var det iallafall dags! Smolket i bägaren var hur benet skulle fungera, men det fick helt enkelt visa sig.

Vid elvatiden kom jag så ut genom dörren. Hade inte kommit på var jag kulle springa, men målet för dagens pass var så nära 45 km jag kunde.
Underlaget lämnade en del att önska då det långa sträckor bestod av blankis. Naturligtvis hade jag valt mina New Balance-skor, som är utmärkta trail-skor, istället för IceBugs'en. Nu när det är vår i luften är det väl ändå dags att få ha lite skönare skor på sig? Solen sken och temperaturen låg strax under nollan.

Jag beslöt mig för att springa mot Sollentuna, för att där göra nästa vägval. På vägen passerade jag Överjärva och Polishögskolan i Silverdal. Efter Sollentuna C fortsatte jag norrut med sikte på Vallentuna, men uppe vid Norrsätra tog det stopp. Jag hittade ingen möjlighet att ta mig vidare då Frestavägen inte tillåter gångtrafik. Det är 70-väg och tack vare snön så är väggrenen borta.
Jag gav mig in på småvägarna österut, men hamnade på privata tomter och blev villrådig. Skulle jag bli tvungen att springa tillbaka igen? Som tur var så träffade jag på två äldre män som kunde ge mig vägvisning.

Efter 13 km kändes högerbenet alldeles utmärkt. Jag var ganska tveksam innan jag gav mig ut, men det visade sig fungera långt över förväntan. Förmodligen hade Fredriks brutala behandling gett resultat!

Färden bar vidare ut på, eller snarare längs med sjön Fjäturen. Inga stigar fanns, så tidvis fick jag pulsa i halvmeterdjup snö. Det kändes lite tröstlöst, men det gav sig när jag till slut kom till andra sidan av sjön.

Där hittade jag Roslagsleden som jag följde en bit, innan jag träffade en kvinna som jag frågade om vägen mot Täby. Efter några kilometer kom jag ur skogen och då plockade jag fram min iPhone för att kolla kartan.

Lätt desorienterad fortsatte jag nordöst i tron att Täby låg mer norrut. När jag kommit en bit såg jag några cykelskyltar som för mig pekade åt helt fel håll, så jag frågade en dam om vägen igen. En äldre herre dök upp och undrade vad jag höll på med. Jag berättade att jag tränade inför TEC och han visade sig vara en bekant till Patrick Joyce, en av TEC's arrangörer. Liten värld.

Nu var jag återigen på rätt spår. Sprang mot och passerade Täby C, för att sen fortsätta söderut och hemåt via Mörby C och Bergshamra. Där vek jag av mot Ulriksdals Slott och över E4:an till Överjärva för att till slut
vara tillbaka vid porten därhemma. Klockan stannade på 40 km, vilket var lite kortare än planerat, men det fick räcka.

En skön runda i tidvis ny miljö

Långpasset summerades till 40 km @ 6:23 med 152 bpm (76%) i puls. Lite för snabbt och lite för hög puls, men det är ju inte mycket att göra åt.

Efter en välbehövlig dusch och en dos Recoverite så bar det av till ICA för veckohandling. På vägen hem köpte jag med mig mat från Hot Wok, hämtade upp min dotter hos hennes kompis och fick till slut komma hem och sätta mig. Middagen slukades på några minuter!

Vi ses i veckan!

PS. Den här veckan bjuder jag på fri frakt på Runners Gear. Det gäller en gång per kund. Ange "Frifrakt" i kassan. Välkomna! DS.

Lite av en vilovecka

2010-03-13T15:12:00.000+01:00

Den här veckan har tyvärr blivit lite av en vilovecka om man ser till löpningen.

I onsdags var tränade jag styrke- och balansträning innan det äntligen var dags att träffa min naprapat Fredrik på TeamFysiq. Efter att jag berättat hur och var det känns så undersökte han mig innan han skred till verket.
Första punkten han gav sig på var piriformis, som han formligen mördade! Efter att han klämt ur mig diverse väl valda ord (däribland könsord) så var det dags för ITB. Här lyckades Fredrik massera fram ytterligare svordomar och tjut ur mig. Som avslutning tog han sig an muskeln på framsidan av smalbenet, där smärtan i underbenet kom ifrån. Troligen har jag överansträngt den muskeln efter alla pass i snömodd, men även de längre och långsammare passen har nog en del skuld. Löpsteget blir inte lika effektivt när man springer långsamt. Smärtan i underbenet försvinner t ex när jag springer intervaller.

Efter Fredriks behandling var jag lätt vimmelkantig och framförallt öm, så det blev ingen träning.

I torsdags gjorde jag 90 minuter på Cross-trainern samt balans- och styrketräning. I fredags var skolan stängd så jag åkte till badhuset med min dotter.

I dag är det lördag och jag hann med balans- och styrketräningen innan det var dags för dagens aktiviteter.

Planen för i morgon är ett försiktigt långpass där jag siktar på 45 km. Håll tummarna för att benet funkar är ni snälla. Rapport kommer.

Ha en trevlig helg!

PS. Glöm inte att regga er på www.runnersgear.se, nästa vecka kommer nya erbjudanden. DS.

Halt

2010-03-09T22:08:00.000+01:00

Träningsrapport
Så var sportlovet över och träningen gick väl sådär. Bortsett från det uteblivna långpasset så genomförde jag passen enligt plan. Backpasset i fredags bestod av 8 st 35 sekundersintervaller med 1 minuts vila. Ett s k grispass. Under uppvärmningen så strejkade höger underben en del och jag fruktade att passet inte skulle bli av. Det är en molande värk och benet tappar styrka, vilket gör att det kan vika sig plötsligt.

Hursomhelst så var jag lite försiktig under första intervallen och det visade sig fungera bra. När jag vände nedåt igen och småjoggade så gjorde det ondare, för att sen gå bra i nästa intervall. Jag slutförde passet med godkänt resultat. På hemvägen värkte det dock ordentligt.

I söndags förmiddag stod 18-21 km distanspass på schemat, så det var bara att ge sig ut och beta av det. Det tog ca en mil innan benet började bli "varmt", men sen funkade det ganska ok. Jag valde ändå att springa 18 km för att inte stressa benet mer än nödvändigt.

I måndags gick jag ned till gymet på förmiddagen för att köra nästa distanspass om 15 km. Efter 2 km uppvärmning, under vilken benet protesterat en del, så stretchade jag ordentligt i hopp om att det skulle göra nytta. Drog igång passet igen, men efter ytterligare 2 km fick jag bryta pga värken. Jag märkte att jag förändrade mitt löpsteg ganska rejält för att försöka undvika smärtan, vilket kan leda till långtgående problem, så det enda rätta var att bryta. Jag valde att köra en timme på cross-trainern istället, vilket fungerade utmärkt.

I dag var det löpvila, så jag valde att köra en timme på cross-trainern igen och tränade även annan styrka. Jag har övergett 200 situps-programmet, men har inte slutat med situps, utan kör runt 3 ggr/veckan runt 250 st. Nu är det programmet för armhävningar istället, vilket går framåt så sakteliga. Chinups-programmet har jag pausat lite tills jag fått iordning på armhävningarna ordentligt.

I morgon (onsdag) ska jag ÄNTLIGEN träffa min naprapat Fredrik. Hoppas att han hittar vad som felas i benet. Han ska även få ta en titt på ITB, i god tid innan TEC! Återkommer med rapport från det besöket.

Runners Gear
Jag kommer fortsätta med uppdateringar kring Runners Gear här i bloggen, hoppas ni inte har något emot det. Jag lägger det sist så det inte "stör" för mycket.
Man kan numera betala med kort på "vanligt" vis, dvs inte bara via PayPal, vilket innebär att alla betalningsalternativ finns representerade förutom delbetalning.
Nytt i lager är vätskebälten och handflaskor från Nathan.
Jag tänker införa en speciell "bloggrabatt" för er läsare, mer om det i kommande inlägg, så håll ögonen öppna.

Dagens träning

2010-03-04T22:22:00.000+01:00

Dagens träning
Eftersom det blåste halv storm ute så valde jag att göra mitt distanspass på bandet idag. Den molande värken samt stelheten i höger underben fanns där under den första milen, men sen släppte det i princip helt.
15 km @ 5:30-tempo fick ändå räcka, även om jag egentligen borde gjort 2-3 km till. Snittpulsen låg strax under 160 bpm (80%), vilket är typiskt för mina pass på bandet. Värmen gör att min puls är upp till 10 slag högre än motsvarande pass utomhus.

Jag har bokat tid hos min naprapat Fredrik nästa onsdag. Hoppas han kan hitta orsaken till värken. Dessutom ska han få kolla mina ITB i god tid innan TEC, jag vill ju definitivt INTE behöva bryta pga av löparknä igen.
Tack vare Andreas prehab-övningar så tror jag att risken är mycket mindre att jag ska drabbas av ITBS, men det finns ju tyvärr inga garantier.

TEC
Det är bara 37 dagar kvar och jag börjar oroa mig lite. Inte för loppet som sådant, utan för att det inte ska hinna töa ordentligt. Min runda i TEC-banan i tisdags var långt ifrån rolig och skulle det vara liknande förhållanden under loppet så tror jag de flesta skulle stå över, vilket skulle vara mycket tråkigt. Störst risk är att det inte hinner töa i skogen, där solen inte når in. Vi får hålla tummarna helt enkelt.

Sportlovet går mot sitt slut och träningen som återstår är backträning i morgon samt ett distanspass på söndag. Hoppas att båda kan genomföras utan problem med benet.

Förlåt mig fader, men jag har syndat.

2010-03-03T19:07:00.000+01:00

Så kanske det hade låtit om jag hade varit religiös. Jag får bikta mig hos mina läsare istället.

Gårdagens planerade långpass på 60 km blev en sorglig historia. Efter frukost så tog jag bilen till TEC-banan för att ge mig på 5-6 varv i banan. Vädret var helt underbart, med strålande solsken och ca -5º, så förutsättningarna verkade vara snudd på perfekta.

Cykel- och gångvägarna i början funkade ju bra, men när det övergick till upptrampade stigar så blev det värre. Knögligt, stenhårt och halt gjorde min framfart snudd på livsfarlig. Ute i skogen var det ännu värre! Längs skidspåren gick det knappt att gå och jag stannade flera gånger för att se mig om efter alternativa rutter.

När jag väl gjort ett varv, dvs en mil, så gav jag upp. Det skulle aldrig hålla i 5-6 mil. Istället planerade jag att åka hem och ställa bilen, för att sen ge mig ut på några varv runt Brunnsviken. Av det blev intet. I bilen bestämde jag mig för att åka hem och fixa med Runners Gear istället. Jag hade fått en halv leverans av Hammer och kände mig lite stressad över det, så jag ville komma hem och lösa problemet.

Efter dusch och lunch så jobbade jag en stund innan jag gav mig av till Huddinge för att inhandla emballage och annat som behövs för att kunna skicka varor. En fd kollega jobbar på Stockholms Kartong och han visade mig runt bland miljontals varianter av kartonger. Vilken djungel!

Hela eftermiddagen och kvällen gnagde ångesten över att jag inte slutförde långpasset. Än idag skäms jag för att jag vek ned mig så lättvindigt. Svagt är bara förnamnet. Nu är det för sent och det är bara att blicka framåt. Jag har en hel del träning att genomföra framöver och jag tror inte att det spelar så stor roll att jag hoppade över just detta långpasset, men det visar sig kanske på TEC.

Runners Gear

Idag har jag satt på text på bilen, visst blev det lite snyggt? Man måste ju utnyttja alla sätt att sprida namnet, eller hur? Jag har ju ingen mmarknadsföringsbudget att prata om, så det får bli små saker här och där helt enkelt.

Igår gick det första nyhetsmailet ut till de som registrerat sig, men även ni läsare får ta del av det erbjudande som finns däri:
Ni får 10% rabatt på er första order under mars om ni anger "Firsttimer" i kassan.

Jag väntar även hem en del Nathan-produkter i dagarna.

Om du inte registrerat dig på Runners Gear ännu så gör gärna det, jag kommer ha en hel del erbjudanden framöver som ni inte kommer vilja missa.

Träningen på sistone...

2010-02-27T09:16:00.000+01:00

...har gått förhållandevis bra. Min tunga vecka, som inleddes den 15 februari med ett drygt 6 km kort pass på löpbandet, fortsatte sen med 20 km distanspass på tisdag kväll. Onsdagen vilade jag och fortsatte sen med ett kombinerat distanspass och backträning på torsdagen. Värmde upp ca 6 km, körde 6x 35 sek med 1 minuts vila och sprang sen hem igen, totalt 12 km. På fredagen fick jag sen in ytterligare ett 6 km pass på löpbandet.

Avslutningen på den tunga veckan var egentligen tänkt att vara ett 50-60 km långpass, men det fick jag flytta på pga "utsocknes besök". Det blev ingen löpning alls den helgen tyvärr.

Förra veckan var inte bättre den. En tia på bandet i tisdags och sen 15 km distanspass utomhus i onsdags, det var allt. Det skulle vara min vilovecka efter hårda veckan, men eftersom hårda veckan inte blev hård så blev allt pannkaka. Förvirrande? Mycket!

I torsdags kväll hade jag möte med Andreas för att gå i genom träningen som varit och det som komma skall. Det kändes riktigt bra att styra upp allt igen. Hela februari har känts en aning fragmenterad pga att jag fått avstå från flera viktiga långpass. Andreas hade satt ihop programmet för mars, vilket innehåller finslip och formtoppning. Distanserna minskar så sakteliga vecka för vecka, men det viktigaste är att gå mer på känsla och hålla tillbaka lite extra för att inte slita på kroppen. Kroppen ska vilja ha mer, men inte få det. Man ska öka kroppens hunger efter mer helt enkelt, så när jag står på startlinjen så ska jag spritta av energi och löplust.

Så mars kommer bli en riktigt bra månad hoppas jag. En månad där jag kan fokusera på att genomföra löpningen till punkt och pricka, samt jobba med styrke- och balansträning.

Lite tid kommer naturligtvis ägnas att få ordning på mitt nya projekt Runners Gear. Jag ha ju länge velat starta något eget, mest som ett hobbyprojekt och efter många om och men var det dags. Tanken är inte att kunna leva på det eller ens tjäna pengar, utan snarare att få hålla på med något som jag tycker är riktigt roligt.

Nästa vecka går ett öppningserbjudande ut till de som registrerat sig för veckomailet, missa inte det :)

Radiotystnad?

2010-02-25T22:12:00.001+01:00

Det har varit lite annat som fått min uppmärksamhet på sistone, därav "radiotystnaden". Jag ville bar meddela att jag snart är tillbaka med ett mer utförligt inlägg! Håll ut!

Tills vidare kan ni ju titta in i min nyöppnade webshop. Registrera er och invänta ett öppningserbjudande vettja!

Äntligen långpass

2010-02-15T15:33:00.000+01:00

Sist jag sprang långpass var den 24 januari, så jag har sett fram emot söndagens långpass. Strax innan halv 11 kom jag hemifrån. Hade inte bestämt mig var jag skulle, men planen var att avverka 35-45 km. När väl min Garmin kontakt fått med satelliterna så beslöt jag mig för att springa till TEC-banan.

Eftersom jag glömde ta med mig mina YakTrax så var naturligtvis snömodden jävligare än nånsin. Ute på "landet", dvs Danderyd och Täby, så anses tydligen inte gång- och cykelvägar vara så viktiga att hålla röjda. På flera avsnitt fanns ingen trottoar alls, båda sidorna av vägen bestod av snövallar. Trist.

Jag siktade på att hålla 6:30-7:00-tempo under passet och det fungerade utmärkt trots eller kanske pga underlaget. Det viktigaste var att hålla pulsen så låg som möjligt, vilket blir lite svårare när man inte får något vettigt grepp.

Jag passerade Mörby C och Enebyberg innan jag så småningom kom fram till Täby och Ensta Krog. 13 km hade jag avverkat, vilket passade perfekt. Ett varv i TEC-banan och sen tillbaka för att runda Brunnsviken skulle ge mig ca 45 km.

Turen till och från TEC bjöd förvisso på lite nya miljöer, men för mycket snömodd

Varvet i TEC-banan bjöd på ganska bra förhållanden. Mestadels packad snö att springa på gjorde framfarten ganska behagligt. Några partier var väldigt svåra att forcera springandes pga snömodden, så då fick det bli gåpaus helt enkelt, men i det stora hela var det bättre än väntat faktiskt.

Efter varvet i TEC-banan var det dags att vända hemåt. Jag hade drabbats av några korta illamåendeattacker under löpningen, bara sekundlånga men lite obehagliga. Valde att ta det extra lugnt och se till att få i mig energi och vätska. trodde att det var för att jag kanske slarvat med någotdera. Löpningen tillbaka gick hursomhelst utan incidenter, men när jag kom i höjd med Bergshamra tog jag beslutet att korta av passet och springa hemåt.

Hemma vid porten summerade jag passet. 38 km @ 6:34 med 144 bpm (72%) i snittpuls. Riktigt nöjd med ffa pulsen. Grämde mig dock hela kvällen över att jag "bara" fick ihop 38 km, men insåg till slut att det var ok.

Medelveckan stannade på 77 km och nu laddar jag inför hårda veckan som enligt plan ska krönas med ett långpass på 60 km, men vi får se om jag får till det. Vi ses!

Torsdagens distanspass...

2010-02-12T10:09:00.000+01:00

...förlöpte utan incidenter. Så snart min fru kom hem från träningen så gav jag mig ut i kylan. Termometern visade -8º, men min LungPlus fick stanna hemma. Dagens pass var ju ett vanlig distanspass som inte ska vara direkt ansträngande, utan ganska "vanilj".

Trots att jag sprungit runt Brunnsviken 100-tals gånger och borde veta att det inte finns så många gatlyktor där så valde jag ändå att springa ned till Frösundavik och följa Viken en bit. Becksvart! Jag har förmodligen världens bästa pannlampa, men den tog jag ju inte med mig ut. Efter att ha stapplat omkring i totalt mörker så vek jag av mot ljuset och följde sen bara vägar som var upplysta.

För att krydda ett annars ganska halvroligt pass så valde jag att springa lite nya vägar och upptäckte därigenom nya trevliga vägar som jag kan lägga till min "löpatlas". De flesta vägar jag valde hade acceptabelt underlag, men tidvis var det obefintligt fäste. Hur trött är jag på vintern? Suck...

Vaniljpassets sträckning

Backintervallerna i onsdags gjorde sig inte direkt påminnt, vilket antingen säger att jag återhämtar mig bra eller så tog jag inte i ordentligt. Jag tror på det första. Det fanns trots allt inte mycket kräm kvar i benen i slutet på de sista intervallerna, så nog tog jag i ordentligt. Däremot har jag duktig träningsvärk av mina chinups och armhävningar!

Passet summerades 15 km @ 5:39 med 155 bpm (77%) snittpuls. Vanilj som sagt.

Nu ska det vilas fram till på söndag, skönt!

Grispass!

2010-02-11T17:50:00.000+01:00

Onsdag kväll och det blev dags för veckans "grispass". Jag gav mig av vid 18:30 och värmde upp ca 3 km innan jag kom fram till en av de alternativa backar som jag i förväg sett ut. 6x 400 meter med joggvila och direkt vändning vid starten stod på schemat och jag hade fruktat det här passet en aning.

Det var lite bitande kyla, ca -9º, vilket var aningen kallare än jag hade förväntat, men som tur var inte påträngande. Underlaget var lite moddigt, men jag fick hyfsat grepp och kunde hålla ganska jämnt fart. Backen har ca 7% lutning, vilket är i princip perfekt för den här övningen. Den börjar med lagom lutning första ca 250 meterna, för att sen bli lite brantare ca 100 meter och planar sen ut en aning sista 50 meterna. Helt underbar!

Cykelbanan ned från Hagakullen mot Frösundavik blev skådeplatsen för backintervallerna

Efter en kort, men välbehövlig stretch, så satte jag av på första intervallen. Höll uppblicken, rak hållning, använde armarna mycket och mjuka steg. Det kändes jättebra hela vägen upp till "målet", även om jag på slutet undrade när klockan skulle pipa. Joggade ned igen och så var det dags för nästa direkt. Kylan gjorde det lite ansträngande att få luft på slutet av intervallerna och jag testade att springa med LungPlus, men tyckte att det var bättre utan.

På fjärde intervallen började det kännas på allvar i benen och blev rejält tungt de sista 100 meterna. Jag återhämtade mig dock snabbt på nedjoggen och både femte och sista intervallen genomfördes utan problem.
Efter avslutat pass joggade jag hem, glad i hågen och utan blodsmak i munnen. Det hade varit jobbigt och trots att jag gav allt vad benen och lungorna kunde leverera så återhämtade jag mig "blixtsnabbt"

Snittempot på intervallerna blev 4:55

Höjdprofil för passet

Ikväll är det åter dags för 15 km distans, så nu ska jag laga middag och vänta på att min fru kommer hem från sin träning så jag kan ge mig ut i kylan. :) Vi ses!

Träningsrapport

2010-02-10T12:31:00.000+01:00

Just nu känns det inte som att det finns så mycket att rapportera om, men faktum är att träningen fortskrider nästan enligt plan. Förra veckan blev lite konstig eftersom min dotter fick vinterkräksjukan och jag skjöt lite på löpningen i väntan på att själv bli drabbad. Som tur var så undslapp både jag och min fru eländet.

I fredags gav jag mig ut på ett välbehövligt pass medan solen fortfarande var uppe. På vardagarna sker ju den mesta löpningen annars på kvällstid, så det är skönt att få uppleva lite solljus ibland. På schemat stod 15 km trail, så jag begav mig från Frösunda bort till Stora Skuggan (med omnejd) för att tampas med backarna. Underlaget var under all kritik och bestod mestadels av ganska djup och rejält upptrampade spår, vilket sänkte farten ordentligt. Trots att jag försökte hålla uppe ansträngningsnivån och känslan var att det gick hyfsat fors, så visade summeringen en helt annan verklighet: 15,4 km @ 6:03 med 163 bpm (81%) i snittpuls. Jösses vad fel man kan ha!
Dock var syftet med passet att hålla uppe ansträngningsnivån och det var tänkt som ett styrkepass, vilket det verkligen blev. Jag skulle tryckt på i uppförsbackarna, men tack vare att fästet var obefintligt så fick jag helt sonika gå i vissa backar.

I helgen försvann all tid till diverse aktiviteter, bl a min dotters födelsedagskalas, så långpasset fick ställas in och ingen träning blev gjord, bortsett från min prehab och utmaningarna (situps + chinups).

I går kväll var det iaf äntligen dags att komma ut igen och på schemat stod 15 km slätt distanspass. Från Frösunda tog jag mig via Solna Station till Råstasjön och vidare för att runda Lötsjön. Därefter gick färden mot Solna C och Solnabron, där jag vek av mot Norrtull och så vände jag blicken hemåt igen.
Löpturen bjöd på växlande underlag, men tidvis var det faktiskt riktigt välplogat och då fick benen lite extra fart, men i allmänhet var det snömodd som gällde. Passet kändes hursomhelst riktigt bra och kroppen verkar vara i bra form. Total blev det 15 km @ 5:30 med 165 bpm (82%) snittpuls.

Nu är jag hursomhelst inne i medelveckan, vilket bl a innebär att jag ikväll ska köra ett, som Andreas uttryckte sig, riktigt grispass: Backträning 6x 400 m med joggvila och direkt vändning vid start, ingen vila alls. Det ska kännas! Blodsmak och kräkkänsla, here I come! Nåja, vi får väl se hur det går
I morgon är det dags för upprepning av gårdagens 15 km slätt och på söndag är det 35km - 45 km långpass som gäller. Förhoppnigen är att kunna göra det i TEC-banan och då passa på att träna "race like", dvs springa det som jag tänker springa loppet. Samma energistrategi, samma löpstrategi etc. Rapport kommer.

Hinder i vägen

2010-02-05T15:53:00.002+01:00

Natten till torsdagen drabbades min dotter av kräksjuka, så efter att ha sprungit upp till henne varje timme så var jag lite av ett vrak i går. Dessutom gick jag nästan bara och väntade på att själv drabbas, man har ju hört hur smittsamt det är. Torsdagens löpning utgick hursomhelst, det fanns varken lust eller energi.
Tursamt nog verkar både jag och min fru inte drabbas, men än återstår det inkubationstid, så vi ropar inte hej ännu.

Motivationen är fortfarande inte på topp, jag har inte samma längtan efter att få springa. Lite trist och lite skrämmande. Samtidigt är jag inte heller direkt motvillig till att ge mig ut för att springa eller gå ner till gymet och springa på löpband, det är bara den där längtan som jag är van att ha som är borta. Jag skyller på snön och kylan helt enkelt.

I tisdags gick jag ned till gymet efter jobbet och sprang 12 km i olika tempon. Värmde upp 4 km, stretchade och sprang sen 2,5 km i ökande fart, från 5:00 till 4:38. Joggvilade 500 meter och sprang sen 1,5 km i 4:45-tempo, för att än en gång joggvila 500 meter. Sista "intervallen" blev 1 km i 4:34-tempo innan det var dags att jogga ned i 2 km. Ett ganska roligt pass faktiskt, eftersom det hände något hela tiden. Det var inte direkt genomtänkt i förväg, utan det blev vad det blev under tiden som jag sprang.
Passet summerades 12 km @ 5:23 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

Diagram med fart och puls

Jag fortsätter att göra mina prehab-övningar varje morgon och tre gånger i veckan är det dags för "200 situps" samt "20 chinups". Har även börjat göra en övning jag hittade på Runners World US som heter Tick Tock:

Prehab- och coreträningen har ett jättebra resultat, framför allt styrkemässigt och i fråga om stabilitet. Förr fick jag väldigt lätt ont i ryggen om jag t ex slant på nåt halt eller på annat sätt "ryckte till". Numera har de mindre musklerna som stabiliserar ryggen blivit starkare och framförallt snabbare, så när jag t ex åkte skridskor och höll på att ramla så hände ingenting. Förr hade jag fått ryggskott eller åtminstone några dagars ryggvärk för nåt dylikt.
Även utseendemässigt är det en stor skillnad. Nej, jag kommer INTE lägga upp några bilder på bloggen, jag lovar! Dessutom så pratar vi inte om några rutor, men så småningom kanske de åxå träder fram en smula. Man kan ju alltid hoppas. Beach 2010, here I come... :)

På't igen

2010-02-02T14:28:00.000+01:00

Det spritter i kroppen och benen vill springa! Allt jag sprang förra veckan var ca 18 km totalt, så ni förstår säkert att mina ben vill röra på sig! Ikväll blir det ett snabbt pass, förmodligen på gymet för att komplettera med lite styrketräning efteråt. På torsdag är planen ett kuperat pass och till helgen är det egentligen dags för långpass, men det återstår att se om jag får till. Min dotter Alicia fyllde år den 1 februari och kalaset för hennes kompisar är nu på söndag, vilket lämnar ganska lite tid över för löpning.

Hembakade jättemaränger med 70% choklad...

...samt hembakade småsemlor var några av frestelserna som bjöds i söndags.

I söndags ersattes det schemalagda distanspasset med veckohandling, städning, bakning och senare besök av släkt och vänner som ville fira Alicias 8-årsdag. Min förhoppnig var att hinna med ett kort pass efter kalaset, men då bar det istället av till Toys'R'Us där Alicia skulle spendera lite födelsedagspengar. Väl hemma var det dags att börja tänkam på middagsmat, så det passet gick om intet. Jag var å andra sidan HELT slut, så det gjorde inte så mycket. Mentalt hade jag redan från början varit inställd på att passet skule utebli.

Jag har blivit mycket bättre på att hantera situationer där min löpning för stå åt sidan till förmån för andra aktiviteter. Förr fick jag totalt "ap-psykbryt" om minsta pass blev stört, men sen i slutet av december så har något skett. Dels tror jag att de riktigt långa passen "mättar" längre och dels beror det mycket på att snön och kylan tar udden av njutningen, iaf för mig. När jag istället väljer löpbandet så är inte heller det tillfredsställande nog. Dessa faktorer gör att det inte är hela världen om ett pass uteblir. Det lär bli ändring när det börjar töa bort framöver...

Superkompensation pågår

2010-01-31T20:16:00.000+01:00

Efter förra veckans nästan 110 km och framförallt det avslutande långpasset på ca 54 km så var det skönt att gå in i viloveckan. Jag fruktade att långpasset skulle sitta i kroppen några dagar, men när jag vaknade i måndags så fanns få spår av det. Kroppen börjar nog bli ganska härdad helt enkelt. Det är ju som sagt inte första gången jag springer 50 km, men det förvånar mig ändå att min kropp hanterar det så bra. Jag förutsätter aldrig min kropp ska ställa upp på allt jag utsätter den för, utan har en ganska ödmjuk inställning till den.

I tisdags vred jag höger ben lite illa när jag gick nedför trapporna på jobbet och fick ont på utsidan ca 10-15 cm nedanför knät. Testade att springa på löpband på kvällen och benet höll, men jag kortade av passet till 10 km isf 15 km som det skulle varit då jag kände "nånting" i underbenet.

I onsdags träffade jag Andreas igen och vi tittade på hur det gått sen sist och han presenterade programmet för februari. Ändringarna är inte stora gentemot januari, men lite har han skruvat här och där.

I fredags testade jag högerbenet under en försiktig löprunda på lunchen och det fungerade fint. Smärtan kom aldrig och jag hoppas att den inte kommer tillbaka heller. Jag har varken tid eller lust att ha uppehåll i träningen.

I helgen har det inte funnits tid över till löpning, så jag har passat på att vila ordentligt och förbereda kroppen på den sista träningsperioden innan nedtrappningen och uppladdningen börjar inför TEC.

Nu börjar det faktiskt kännas att TEC är nära. 69 dagar kommer gå fort och plötsligt står man där vid Ensta Krog och ska prestera, jösses! Långpasset i söndags på ca 54 km gav iaf ett riktigt bra formbesked. Nu börjar sista perioden som sagt...

Hårda veckan summerad

2010-01-25T19:45:00.003+01:00

Så var då till slut min hårda vecka genomliden och jag har en hel vilovecka framför mig. Fysiskt känner jag mig inte så sliten, utan det är faktiskt mer mentalt just nu. Jag har tagit upp det tidigare, men många är inte medvetna om att man producerar stora mängder hormoner under långa pass (typ över 3 timmar) och det endokrina systemet blir stressat. Det kan ta veckor innan det har återhämtat sig, till skillnad mot resten av kroppen som kanske bara behöver några dagar. En väldigt nyttig artikel finns att läsa här.

I torsdags upprepade jag tisdagens 20 km "fartleksdistanspass" på löpbandet och resultatet var i princip identiskt. Pulsen var nästan på slaget samma och tempot bara marginellt högre. Dock var den upplevda ansträngningen mycket lägre och det tror jag helt enkelt beror på bättre uppladdning, mer vätska under passet samt att jag visste vad jag hade att förvänta mig. Resultatet blev hursomhelst 20 km @ 5:32 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

I fredags var det åter dags för ett s k ansträngingslöst lunchpass och det gick väl sådär. Jag hade ingen lust att lalla omkring så jag bara sprang. Det blev ett oinspirerat pass på 7,6 km @ 5:40 med 151 bpm (77%) snittpuls. Fick tokont i vänster fot, på ovansidan. Fick stanna och snöra om skon för att det inte skulle trycka det minsta lilla. Lite oroande var det just då.

Lördagen var vilodag och jag gick mest och nojade över långpasset på söndagen. trots att jag gjort flertalet lopp och långpass runt 55 km så var jag ändå lite nervös, lite som inför ett lopp man aldrig sprungit. Det visade sig vara helt i onödan.

På söndagen gav jag mig av mot Stallmästargården för att möta upp med några IF Linnéaner, i detta fallet Rebecca och Nisse. Rebecca hade jag träffat på långpasset förra veckan, medan Nisse var en ny bekantskap. Vi gav oss av längs Brunnsvikens östra sida och vid Ålkistan ledde jag in dem på en avstickare till Stora Skuggan, för att sen springa tillbaka till Brunnsviken och fullborda varvet. Strax efter Stallmästargården vek Nisse av hemåt, medan jag och Rebecca inledde ännu ett varv runt vattnet. Min pulsmätning började bete sig väldigt underligt, med puls upp över 200 bpm (min maxpuls). Det fick mig lite ur humör, men efter ett tag släppte jag det och lunkade på.
Löpningen gick lätt och med ett jämnt energiintag av Perpetuem samt kompletterande Hammer Gel så mådde jag toppen hela tiden. Bara en gång, runt 30 km, kunde jag skönja en svacka, men den försvann lika snabbt som den kom.

Andra varvet gick bra och innan vi gav oss på det tredje så stannade vi på restaurangen i Haga Forum för att fylla på vatten och göra ett toabesök. Pausen var kort och effektiv och vi var snabbt ute på spåret igen. Efter ca 4 km insåg jag att klockan fortfarande var avstängd sedan pausen, vilket naturligtvis irriterade mig enormt!
Tredje varvet förflöt i övrigt utan konstigheter, men skymningen hade nu börjat lägga sig och jag började tidvis få svårt att se var jag satte ned fötterna.

Väl tillbaka vid Haga Forum så var det dags för Rebecca att tänka på refrängen. Hon skulle ta bussen från S:t Eriksplan så jag gjorde henne sällskap dit och sprang sen hemåt. Nu var det mörkt ute och jag valde trottoarer för min framfart. Det började kännas i kroppen nu, men fortfarande fanns det klipp i steget och energin fanns. Jag hade satt ett mål på att ligga under 7:00-tempo, vilket jag med råge hade lyckats med, så jag hade en del gång att ta igen om jag ville. Klockan hade dock hunnit bli ganska mycket och min familj väntade hem mig, så det var inte tal om att löka nu.

Några varv kring Brunnsviken blev det allt...

Hemma vid porten stretchade jag försiktigt och väldigt kort, medan jag summerade dagens pass. Eftersom jag dels hade missat att registrera ca 4 km, samt att pulsmätningen hade levt ett eget liv så blev det till att uppskatta på ett ungefär. Ungefär såhär såg det ut: 53 km @ 6:45 med 148 bpm (74%) snittpuls.

Jag är supernöjd över att ha gjort ett riktigt väldisponerat och extra långt långpass. Energin fanns hela tiden och kroppen kändes bra hela vägen. Sista kilometerna var tunga, men det så tycker jag alltid att långpass är. Det är som om hjärnan signalerar till kroppen att det snart är över.

Nu är viloveckan här, vilket innebär att jag bara gör några distanspass om totalt 40 km. Det ska bli skönt att få ta det lugnt!!! Det är lika bra att njuta, för snart börjar en ny period och känner jag Andreas rätt så har han ökat belastningen inför februaris träningsprogram. Vi ska träffas på onsdag och då får jag förmodligen nästa månads program.

Är det några av er som tränar efter periodiseringsprincipen? Hur ser isf era program ut? Om inte, hur tänker ni när ni planerar träningen?

Inte ens halvvägs

2010-01-21T15:40:00.000+01:00

Torsdagen är här och jag har inte ens kommit halvvägs distansmässigt för den här tunga veckan. Hittills är knappt 28 km gjorda den här veckan, inte mycket att orda om. Kroppen räknar dock inte veckor, utan lägger till de 40 km jag gjorde i söndags och plötsligt är bilden en annan. Egentligen är det fel att säga kroppen, för det är framförallt knoppen som är sliten. Jag ligger nära gränsen till motivationsbrist. Kvällens upprepning av tisdagens pass på löpbandet är inte direkt något jag ser fram emot. Inte heller känner jag för att ge mig ut i snömodden och göra passet. Beslutsångest? Omotiverad? Lite...

Söndagens långpass är ännu en sak som tar upp tankekraft. 55 km ska springas, men den stora frågan är var. De 40 km som jag sprang i söndags gick förvisso helt ok, men snömodden är tung att springa i. Det lockar inte att göra om det passet och addera 15 km. Det lutar snarare åt att springa drygt 4 varv runt Brunnsviken. Dels för att jag vet hur underlaget är och dels för att det aldrig är mer än 6 km från min bostad, vilket är en trygghet.

Jag är ovan vid att vara omotiverad till löpningen, så det skrämmer mig lite faktiskt. Kanske kommer nästa veckas vila att göra susen för både kropp och knopp? Vi får väl hoppas på det.

Världsrekord på löpband...

2010-01-20T12:26:00.001+01:00

...är förmodligen det absolut sista jag skulle försöka att göra. Däremot slog jag mitt eget distansrekord på bandet. Alltid något att vara glad för. Jag har tröttnat kapitalt på snömodden ute, så jag valde att förlägga tisdagens pass till bandet.

På schemat stod distanspass 20 km med farthöjningar enligt formeln 7 km vafri fart, 5 km "bra" fart, 3 km valfri fart, 2 km "bra" fart och avslutade med 3 km valfri fart. Jag började med uppvärmning i drygt 2 km, stretchade och satte sen av igen. Den låga pulsen från måndagens pass såg jag inte röken av, men å andra sidan så upplever jag att pulsen oftast blir lite högre på bandet.

Tack vare förändringarna av farten i kombination en intressant ljudbok så blev passet inte så trist som jag hade befarat, men några gånger kände jag att jag hellre hade gjort nåt annat. När 15 km var gjorda började jag känna mig lite sliten. Jag svettades floder och utan fartvind så kändes det som om jag skulle få värmeslag. Fick iaf ihop min 20 km och kunde nöjd gå av bandet. Klockan hade dock åxå sprungit iväg och jag fick bråttom hem.

Jag måste förbrukat väldigt mycket vätska under passet, för jag drack extra mycket hela kvällen utan att nåt "kom ut". Dessutom låg jag säkert redan efter vätskemässigt när jag började passet.

Resultatet blev 20 km @ 5:36 och 161 bpm (80%) snittpuls. Inget att skriva hem om direkt alltså. Pulsen var som sagt aningen hög. Jag vet inte vad jag ska skylla på eller förvänta mig heller. Det är nog bara att "köra på".

Onsdag är vilodag, men på torsdag fortsätter tunga veckan med en upprepning av ovanstående pass, yey...

Ansträngningslöst lunchpass

2010-01-18T19:48:00.000+01:00

Min hårda vecka inleds med ett s k ansträngningslöst lunchpass. Det ska i princip inte kännas att jag springer alltså. Dock fanns inte snömodd med i beräkningen, vilket gör t o m promenad ansträngande. Jag var inte alls sugen på att ge mig ut och springa på lunchen, men eftersom det står i träningsprogrammet så är det bara att bita ihop. Säger Andreas "hoppa" så frågar jag "hur högt" :D, typ.

Jag har inte några direkta känningar från gårdagens långpass, men skridskoåkningen i lördags förmiddag och efter långpasset i går har satt sina spår i vissa muskler. Adduktorerna, som sitter på insidan av låret, är en muskel som uppenbarligen inte får enormt mycket träning vid löpning. :) Nu har de musklerna iaf fått lite att göra på sistone och är inte helt nöjda med det. De använder smärta för att vädra sitt missnöje.

Kom så till slut ut och gjorde mitt bästa för att göra det ansträngningslöst, vilket gick förhållandevis bra. Jag har ju alltid låg puls dagen efter ett löppass, så lite gratis fick jag av det. Sprang från Årsta mot Sockenplan, vidare till 73:an och vek av mot Gullmarsplan. Väl där "kringelkrokade" jag tillbaka till kontoret via Enskede Gård.

Jättespännande lätt distans...

Veckans första pass stannade på 7,66 km @ 6:14 med 141 bpm (71%) puls. Äntligen låg puls! Tempot var iofs åxå lågt, men så var det inte många meter utan "snömodden från helvetet". Morgondagens distanspass kommer jag förlägga på bandet! Jag är så jä..a trött på snömodd!

Gemensamt långpass

2010-01-17T20:23:00.003+01:00

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.

Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.

Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.

Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. :)

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken! Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett "ansträngningslöst" lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. :)

Pannlampspass runt Brunnsviken

2010-01-15T13:29:00.001+01:00

I tisdags det damp ner en Funbeat-inbjudan från min kompis Peter till gemensamt pannlampspass runt Brunnsviken. Mitt schema sa 15 km distans, så vad passar bättre än just en runda runt Brunnsviken, som för övrigt ligger knappt en kilometer från min bostad.

Peter ringde mig vid 18:20 igår kväll när han lämnade jobbet och sprang till Stallmästargården för att se om några fler skulle ansluta där, men ingen syntes till. Jag sprang längs Hälsans Stig för att möta Peter och i höjd med Koppartälten såg jag en pannlampa komma studsande. Skymningen hade övergått till mörker, men snön reflekterade ljuset från omgivande gatlyktor, bilar och hus, vilket skapade en något spöklik stämning.

Vi sprang medsols runt Brunnsviken och underlaget bestod nästan uteslutande av välpackad snö, vilket oftast erbjöd godkännt grepp. Vi kom snabbt in i ett lagom prat-tempo och tuffade på utan större ansträngning. Mina ben kändes oväntat fräscha. Träningsvärken i baken från onsdagens backintervaller fanns kvar, men det var inget som störde eller hindrade.

När vi kom fram till Haga Forum så var det dags för Peter att avvika, medan jag fortsatte hemåt. Det var faktiskt riktigt trist att plötsligt springa ensam.

Väl hemma vid porten var det dags att se hur det gått. 15 km @ 6:00 med 155 bpm (77%) i snittpuls. Långsammare än jag trott och lite högre puls än jag förväntar mig till det låga tempot, men snuvan finns ju kvar så det är kanske inte så konstigt trots allt. Det var hursomhelst ett riktigt lugnt och skönt pass.

Tack för inbjudan Peter, det gör jag gärna om framöver! Nästa gång kanske vi t o m blir några fler.

Backintervaller i sol och kyla

2010-01-13T17:51:00.001+01:00

Solen sken och det var ca -10ºC när jag gav mig ut på dagens löprunda. Målet var backintervaller och det skulle göras 8 st 35 sekunder långa intervaller med 1 minuts vila emellan. Det är normalt sett ett kort pass, brukar inte bli längre än ca 7 km totalt, men eftersom jag "missade" 3 km igår så beslöt jag mig för att ta igen dem idag.

Värmde således upp drygt 6 km innan det var dags att köra igång. Idag hade jag fått med mig min LungPlus, vilket visade sig vara enda anledningen till att jag överhuvudtaget skulle kunna genomföra passet i kylan.
Jag slarvade lite med stretchingen med rädsla för att hinna kallna för mycket.

Backen jag hade valt var brant och det kändes i benen redan efter tredje intervallen att det skulle bli riktigt tufft. La in en minut extra vila efter fjärde intervallen för att kunna ge lite mer på slutet. Benen blev rejält stumma i slutet av intervallerna, men jag fick till slut ihop alla 8 intervallerna. Pust! Yey!

Brunnsviken i vinterskrud

Totalen hamnade på 11 km. Under intervallerna var snittet 167 bpm och max 179 bpm. Snittempot under intervallerna var 5:50, vilket ger en fingervisning hur brant backen var. Trots snuvan och förhöjd puls på sistone så var dagens pass ganska "normalt" alltså.

Nya roliga övningar

2010-01-13T15:22:00.002+01:00

I senaste RW US så fanns det en hel del nya roliga övningar för core. På hemsidan fann jag dessa instruktionsfilmer. En eller flera av dessa ska jag lägga in i min träning.

Blåst på passet

2010-01-13T11:22:00.000+01:00

Tisdagens pass blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Först kunde jag inte bestämma mig huruvida jag skulle springa inne eller ute. På schemat stod 15 km distans och jag var inte speciell sugen på att ge mig ut i -10ºC och snömodd. Jag är fortfarande lite snorig, men luftrören känns iaf helt bra nu. Till slut segrade latmasken och jag gick ner på gymet.

Satte löpbandet på 5:30-fart och värmde upp drygt 2 km. Stretchade lite och hämtade mer snytpapper innan det var dags att fortsätta. Pulsen låg klart över det normala, vilket inte kändes helt ok. Jag trampade iaf på och lyssnade på min ljudbok. Pulsen steg så sakteliga och redan efter 4 km låg jag stadigt över 160 bpm (80%) för att efter 7 km närma sig 170 bpm (85%), vilket är på tok för högt för det tempot och på löpband.
För att spä på det hela så började vänster "pektå" göra ont. Söndagens långpass lämnade två fina blåsor kvar på toppen av mina pektår och den vänstra vaknade nu till liv. Tog inte många kilometrar innan smärtan var påtaglig och jag märkte att jag började springa annorlunda med vänster fot för att undvika smärtan.

Jag beslöt mig för att avsluta efter 12 km, det fick vara nog med smärta och hög puls för den här gången. Jag får ta igen de missade 3 km på nåt annat pass i veckan. Efter rejäl stretch gick jag hem för att inventera skadorna. Blåsan var en sån där mustig rackare som täckte hela toppen av tån, inklusive under nageln. Inte konstigt att den gjorde ont. Tömde den försiktigt för att släppa på trycket och få den att läka lite inför onsdagens pass. Träningsschemat är ju späckat med trevliga pass, så jag kan inte ha blåsor som hindrar eller stör.

Passet summerades 12 km @ 5:27 med 161 bpm (81%) snittpuls och 171 bpm (85%) i maxpuls(!).

Funderar på att testa Injinjis strumpor, nån som vet om/var de finns i Stockholm?

Äntligen långpass

2010-01-11T10:14:00.001+01:00

Det känns som evigheter sen jag sprang långpass sist, men i själva verket har jag bara stått över en helg. Däremot har kylan gjort att jag kört några pass på löpbandet, vilket har gjort att längtan efter utomhuslöpning och frisk luft har blivit stark.

Termometern visade ca -6º när jag vaknade på söndagsmorgonen och jublet var inte långt borta. Äntligen lite mer normal temperatur! Senaste tidens -15º till -20º är ju galet. Även om det går att springa så är det ju allt annat än roligt. MEdan min fru gick ner och körde veckans långpass på gymet, så åkte jag och dottern och veckohandlade. Väl hemma igen satte jag i gång med städandet. När så min fru kom hem så var det dags att svida upp inför långpasset.

Utrustningen inkluderade långkalsonger, vintertights, kompressionsstrumpor, superunderställ, tröja, jacka, mössa, dubbla fingervantar, buff runt halsen, skor och gaiters. Till det tillkom vätskerygga med ca 2 liter vatten, handflaska med 3 timmarsblandning Perpetuem, gelflaska med 4 portioner Hammer Gel Tropical.
När jag väl fått ihop allt så var jag genomsvettig!

Vid halv 12 kom jag så iväg till slut. Hade än en gång ingen direkt plan, men styrde kosan västerut. Insåg efter nån kilometer att jag hade glömt min LungPlus hemma, strålande! Den kalla luften var lite ansträngande för luftrören och jag övervägde länge att vända hemåt för att hämta den, men beslöt mig för att det förmodigen skulle bli bättre när jag blev uppvärmd. Det blev inte mycket bättre, men inte sämre heller, så jag beslöt mig för att genomföra passet.

Jag fick ihop en ganska trevlig runda trots allt. Inför nästa långpass ska jag planera nåt roligare.

Bortsett från att kylan var lite jobbig för luftrören så hade jag inga andra problem med kylan. Jag var lagom varm över hela kroppen, inklusive fingrarna. Under de fåtaliga gåpauser jag gjorde så hann jag kallna lite, men aldrig så jag frös. Det tog sen några minuter att få upp värmen till det normala igen. Perfekt klädd med andra ord. Mina IceBugs gjorde ett förträffligt jobb och skötte greppet närt intill perfekt.

Planen var 30-35 km. Eftersom jag kom iväg senare än planerat samt att jag hade lovat att åka till Vasaparken så min dotter kunde få åka skridskor, så kände jag lite tidspress.

Hann hursomhelst att få ihop 32 km @ 6:18 med 154 bpm (77%) snittpuls. Lite för hög puls, men det kan ha med underlaget att göra helt enkelt. Snömodden suger energi ur benen.

Efter en snabb dusch så bar det av till Vasaparken, där min dotter invigde sina nya skridskor och tog sina första stapplande skär för den här vintern, medan jag och min fru såg på. Det gick över förväntan och snart satt stilen. Vi fikade på varm choklad och lussebullar och njöt av snöfallet i ljuset från strålkastarna. Mysigt!

Efter nån timme fick det räcka för den här gången, det var dags att komma hem och laga middag. Inför nästa helg funderar vi på att köpa skridskor till mig och min fru, så vi kan göra dottern sällskap. "Bambi på hal is" ser jag framför mig...

Jag var oväntat sliten efter långpasset och hade en lätt molande värk i benen under hela kvällen. Vet inte riktigt varför. Passet var varken långt, snabbt eller speciellt jobbigt, så det fanns ingen direkt anledning. Får väl skylla på dagsform eller nåt.

Nu börjar medelveckan med två 15 km distanspass, backträning samt det obligatoriska långpasset. Återkommer med rapporter som vanligt.

Inte helt 100

2010-01-07T10:44:00.000+01:00

Vaknade till en, för vintern, rekordkall onsdagsmorgon, med en termometer som visade -20º. Första tanken som slog mig var naturligtvis hur dagens distanspass skulle avverkas. Eftersom jag känt mig lite förkyld de senaste dagarna så "tvingade" min fru mig att göra passet inomhus, för att inte riskera att utsätta luftrören för onödigt hög belastning. Jag var böjd att hålla med, men hade ändå svårt att acceptera faktum. Som de flesta vet så är löpbandet inte en favorit. Korta och/eller "händelserika" pass såsom intervaller fungerar ganska bra, men rena distanspass är värre. I ett försök att förgylla passet så köpte jag en ny ljudbok från iTunes: "Altar of Eden" av James Rollins.

Jag kom till slut ned på gymet efter lunch. Började med 2 km uppvärmning och efter stretchen var det så dags att beta av kilometrarna. Ljudboken var tillräckligt fängslande för att jag inte skulle tycka att det var trist. Eftersom min puls fortfarande är något förhöjd så valde jag att lägga tempot på 5:30, vilket visade sig vara precis lagom.
Passet flöt på utan anmärkning och kroppen kändes bra. Efter drygt en mil så kände jag att t-shirten började skava lite på bröstet. Jag ignorerade det i början, men på slutet skavde det rejält.

15 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls. Inte speciellt upphetsande, men passet blev iaf gjort.

Avslutade gymbesök med lite styrketräning och stretch. Väl hemma hoppade jag in i duschen och fick uppleva en ny nivå av smärta när vattnet nådde mitt bröst. Det är ju definitivt inte första gången jag får skavsår, men
den här gången sved det mer än nånsin! Svidandet höll sen i sig hela eftermiddagen och kvällen. När det var dags att sova insåg jag att jag hade problem. Så snart täcket nuddade bröstet så sved det ordentligt, vilket resulterade i jag vaknade flera gånger under natten. Toppen!

I morse gjorde det jag borde gjort i går, nämligen spraya med sprayplåster. Vips så var problemet i princip löst. Visst sved det ordentligt att spraya, men det gav med sig efter ett tag. Hade jag bara gjort det efter passet så hade jag sluppit lidandet!

Sprayplåster är både smart och smidigt!

Nu blir det löpvila fram till söndag, då planen är ett långpass på 30-35 km. Hoppas termometern kan hålla sig på rätt sida av -10º och att min förkylning har bestämt sig för att flytta nån annanstans. Längtar både efter att springa utomhus och att springa långt!

Välfyllda depåer

2010-01-05T20:45:00.000+01:00

Efter en veckas löpvila och flera veckors kvalificerad kolhydratladdning så var det dags att rasta benen. Eftersom det stod snabbpass på menyn så valde jag löpbandet. Inte ens med LungPlus vill jag försöka mig på att löpa utomhus när det är närmare -20º!

Har haft en förkylnigskänsla i kroppen idag, med lite rinn från näsan och "smaken" av förkylning i munnen. Det bekräftades av lite förhöjd puls under uppvärmningen. Inte mycket, men tillräckligt för att märkas, typ 6-8 slag.

Värmde upp 3 km, stretchade ordentligt och satte sen av i 4:30-tempo under 5 km. Kroppen hade fullt med energi och det var först på slutet av tempodelen som det började kännas lite jobbigt. Snittpulsen låg på 178 (89%) och nådde som högst 185 bpm (94%). Det är inte var dag jag når den pulsen minsann.
Störst problem var ändå värmen. 4 km in på tempodelen kändes det som jag skulle överhettas, inte så skön känsla. Tog min vattenflaska och sprutade i ansiktet för att svalka lite. Riktigt jobbigt!

Avslutade med 2 km nedjogg och sen fick det vara bra. Efter en rejäl stretch så var det skönt att gå hem och duscha. Löpband är fortfarande inte roligt... I morgon blir det förhoppningsvis 15-17 km distans UTOMHUS!

Förslappad

2010-01-04T10:09:00.000+01:00

Jag har inte sprungit på en vecka! Jodå, det är sant! Nä, jag är varken skadad eller sjuk. Största anledningen är faktiskt vanlig hederlig jul- och nyårsförslappning.

Min vilovecka (förra veckan) hade inga schemalagda träningspass, men Andreas hade lagt in två stycken 10 km distanspass för att jag inte skulle klättra på väggarna. Jag gjorde ett 8 km på bandet på tisdagen, men sen hände något. Dels kom nyårsafton och framförallt nyårsdagen, men det är ingen ursäkt. Jag kände helt enkelt inte för att springa. Konstig och lite skrämmande känsla faktiskt. Oftast hinner jag knappt avsluta ett pass innan jag längtar till nästa. Kanske behövde jag ta lite semester från löpningen helt enkelt, både mentalt och fysiskt? Jag hade en chans att vila och jag tog den.

Dock har jag inte varit helt försoffad. Jag har gjort mina övningar varje dag, dvs utfall, knäböj, olika bollövningar samt "stjärnan". Jag har även påbörjat programmet 200 sit-ups, för att få in sit-ups i rutinen. Pga min dåliga rygg så har jag historiskt sett hållit mig från att göra sit-ups, men sen jag började springa så har ryggen blivit starkare. Dock har jag inte riktigt fått in rutinen med sit-ups, så jag hoppas att programmet ska hjälpa mig.

Chansen att min mage skulle se ut så här i sommar är inte så stor, men man kan ju drömma.

Nu laddar jag om inför de kommande prövningarna i programmet. Andreas har tittat på resultatet av träningen hittills samt hur jag utfört mina pass. Utefter det har han anpassat nästa steg och träningsprogrammet i januari är det tuffaste hittills. Bonuspassen om 5 km är borta och har istället lagts in i ordinarie pass. Veckosnittet för januari hamnar på drygt 80 km, med en peak på 110 km under tunga veckan.

Den här veckan börjar med det fruktade testpasset där jag ska springa 5 km så snabbt jag kan. Jag hoppas att underlaget runt Råstasjön, platsen jag valt att förlägga testerna till, är bra nog för att utföra passet tillfredsställande. Huvudsaken är att jag kan nå samma upplevda ansträngning som tidigare, så kan jag jämföra tempo och puls med tidigare pass. Rapport kommer som vanligt.

Nu kör vi!

Gott nytt år!

2010-01-02T20:56:00.001+01:00

2009 har passerat och nu ligger ett helt nytt år för våra fötter. För min egen del summeras 2009 med "fantastiskt". Visst sprack min stora dröm om att klara 100 miles innan jag fyllde 40 år och jag fick för första gången uppleva hur det är att bryta lopp, vilket är en nyttig erfarenhet även om det kan vara fruktansvärt bittert.
Min erfarenhet av ultradistanser har vuxit och jag blir mer och mer säker på min egen förmåga.

Under 2009 har jag sprungit totalt 2880 km, vilket är 25% längre än 2008. Mitt mål för 2010 får bli 3650 km, dvs i snitt en mil om dagen. Det skulle innebära en ökning med 26%, inte alls omöjligt väl? En bra målsättning tycker jag allt, eller vad säger ni?

Löpträningen har tagit lite semester den senaste veckan, eller iaf sen i tisdags. Dock har övningarna jag fått av Andreas blivit gjorda alla dagar utom på nyårsdagen. Nyårsafton spenderades hos goda vänner i Vallentuna och när vi kom hem på nyårsdagen så var det vila, mat och mys som gällde.

Andreas har försett mig med programmet för januari och det är en del förändringar igen, mer om det i senare inlägg. Hoppas ni alla kan se tillbaka på ett bra år och framåt på ett ännu bättre 2010!

Äntligen vila

2009-12-29T20:07:00.000+01:00

Julstöket är över för i år och man förundras över hur snabbt allt är över. Man spenderar tid, pengar och energi i massor inför julafton och så är det plötsligt juldagen. Det blir ett antiklimax varje år tycker jag. Hursomhelst så har vi haft en riktigt härlig jul i år, så jag klagar inte. Önskar bara att julafton kunde få vara några timmar längre än andra dagar på nåt sätt.

Nu riktas blickarna mot nyårsafton med allt vad det innebär. Idag är det dags att påbörja inhandladet inför den kvällens festligheter. God mat och bubbel är ju ett måste.

På träningsfronten har den lätta veckan ersatts av vilovecka. Mitt pass med backintervaller följdes upp med ett distanspass i fredags. Från Frösunda följde jag Brunnsviken ned till Haga Forum. Trött på att halka omkring i snömodd beslöt jag mig för att hålla mig till plogade och sandade trottoarer och cykelvägar istället. Resultatet blev 13 km @ 5:23 med 162 bpm (81%).

Söndagens långpass blev en ganska trist och omotiverad historia. Eftersom alla roliga spår (TEC och Ursvik) är skidspår just nu så visst jag inte alls var jag skulle förlägga passet. Snömodd börjar gå mig på nerverna och det gör att det är jättesvårt att hitta en inspirerande runda. Jag har liksom sprungit alla rundor som finns omkring där jag bor.

Kom till slut ut strax innan lunch. Termometern visade -7º och jag hade "dagen till ära" bylsat på mig med långfillingar (superunderställ) och dubbla vantar. Visste fortfarande inte var jag skulle springa och kände mig otroligt omotiverad när jag satte av mot Bergshamra. Var först inne på att ta två varv runt Brunnsviken, men ratade det med tanke på underlaget och hur trist det skulle vara. Jag har sprungit kring Brunnsviken så det räcker.

Färden gick istället mot Stora Skuggan och Värtan, för att sen gå via Djurgårdskanalen och Valhallavägen och sen hem igen. Snöröjarna hade gjort ett ganska bra jobb, men vissa partier av cykelvägarna var under all kritik, vilket jag tycker är väldigt trist. Ska det vara så svårt att röja de mest trafikerade cykel- och gåvägarna?

Skrapade ihop mina 28 km, men det var inte särskilt kul...

Min nya LungPlus kom till användning vid flera tillfällen, vilket gav luftrören lite vila från kylan. I övrigt hade jag aldrig några problem med kylan, men så hade jag ju klätt mig ordentligt och höll i gång hela tiden, så kylan fick aldrig nån chans att bita sig fast.

Det jag hade problem med fram till ca 18 km var motivationen. Det var helt enkelt inte roligt att springa. Ingen plan, trist underlag och känslan av tidsbrist gnagde hela tiden. Jag försökte tänka på annat, men det hjälpte inte. När jag nådde Djurgårdskanalen så visste jag att det var ca 10 km hem och då återkom motivationen äntligen. "Hemresan" gick lite lättare och väl hemma så var jag glad att jag gjort det jag skulle trots brist på motivation. Kroppen kändes hela tiden pigg och fräsch som tur var. Hade den varit trött och seg så hade det varit droppen.

För mig är det nästan viktigare att genomföra såna här pass eftersom det stärker karaktären. Det är nyttigt att "genomlida" tråkiga pass för att hitta sätt att få dem roliga. När man hamnar i såna situationer under långa lopp så kan man hantera dem mycket bättre.

Passet summerades 28 km @ 6:13 med 150 bpm (75%). Det är märkbart jobbigare att springa just nu, mest pga underlaget. Mer energi går åt vid varje steg. Jag längtar redan till våren! :)

Vilovecka
Eftersom året har 53 veckor i år så blev mitt träningsprogram lite "ur synk". Andreas löste det genom att lägga en lätt vecka efter den hårda veckan och efter det kommer vilovecka, dvs den här veckan. Framför mig den här veckan har jag bara två pass om max 10 km, inget långpass alls. Det ska faktiskt bli ganska skönt att vila.

God Jul alla vänner

2009-12-24T09:12:00.003+01:00

Så blev det till slut julafton. Min dotter har längtat så fantastiskt mycket och nu är vi äntligen där. Jag ser verkligen fram emot eftermiddagens paketöppning, hon kommer bli så glad för alla roliga klappar. Jag är nog snudd på lika förväntansfull som hon är! :)

Efter mitt långpass i söndags så lät jag kroppen vila måndag och tisdag. Gummibandet på mina YakTrax hade klämt över högerfotens tår, vilket i kombination med att jag blev blöt om fötterna, resulterade i blåsor på toppen av och under naglarna på "pek- och långtån". Ganska smärtsamt och det gjorde ont att ha strumpa (!) på foten, men förhoppningsvis snabbt övergående och framförallt hanterbart.

Jag möblerade om i veckans schema för att få ihop mina pass med allt annat som ska göras inför julen.
Igår spenderade jag dagen med min fru med att fixa det sista i city. Innan det sen var dags att fixa med skinka, göra crème brulee och slå in alla julklappar så klämde jag in ett pass med backintervaller.

Värmde upp ca 2,5 km, stretchade och rev sen av 6 st 35 sekundersintervaller i så hög fart jag och fästet mäktade med. Underlaget var lätt snömodd, så greppet var långt från perfekt, men det fungerade hyfsat.
Drygt en minuts joggvila och sen på't igen.
Snittfarten under intervallerna låg på ca 4:13 och pulsen nådde 180 bpm (90%).

Min nyinköpta Lungplus visade sig vara en fantastiskt sinnrik manick som gjorde andningen behaglig och den kändes inte alls konstigt att ha den i munnen, även när intervallen var som allra jävligast! Bra betyg!

Passet blev kort och intensivt. Det kändes lite fjuttigt att bara springa drygt 6 km, men med tanke på hur allt julstök som återstod så var det perfekt med ett så kort pass.

Man ser inte klok ut, men jösses vilken

skillnad det var att andas genom den.

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Som en pistmaskin

2009-12-21T12:28:00.002+01:00

Gårdagens långpass blev en jobbig historia. Laddade lite extra på förmiddagen med en Vitargo Gainers Pro-shake (kolisar och protein, ca 500kcal) och gav mig av till Ensta Krog vid halv 11-tiden. Snön föll från en mulen himmel, vilket siade lite om hur dagen skulle bli.
Väl framme var det ett igensnöat spår som mötte mig. Gaiters och YakTrax fick stå för skydd och fäste.
Pulsade mig fram till spåret och gav mig av på mitt första varv.

Skidspår går inte att springa i!

Ingenstans hade plogbilen hunnit fram och de första 3 km gick huvudsakligen i 20-50 cm snö. Insåg efter ett tag att jag landade på främre trampdynan/tårna, vilket belastade vaderna lite extra. Det var dock det mest naturliga steget med tanke på underlaget. Jag "skar" lixom in i snön och risken att trampa snett minskade då kontaktytan mot underlaget var mindre.

Vackert, men ruskigt tungt att springa i

Snöfallet hade blivit ymnigt och jag hade stora problem att se något, eftersom jag fick enorma snöflingor i ögonen hela tiden. Dessutom började jag frysa om kinderna när snön smälte i ansiktet. Långpasset framstod mer och mer som en riktigt korkad idé. Jag svor åt mig själv för att jag hade ratat kepsen därhemma.
Vid 4 km tänkte jag mest på hur jag skulle kunna bryta och åka hem, men de tankarna försvann så småningom och jag fick annat att tänka på när det var dags för den första biten inne i skogen.

TEC-banan är ju ganka enkel att navigera de första 7 km, men sen kommer man in i skogen och där var det inte lika lätt att hitta. Inga spår fanns att följa och de stigar som normalt ger vägledning var helt igensnöade, så nu var det dags att förlita mig på min Garmin. Jag använde banan (coarse) från förra långpasset i TEC och kunde då få hjälp med att hålla mig någorlunda på rätt väg.

Här ska det visst vara nånstans...

Sprang ändå bort mig totalt och stod så där mitt inne i skogen och undrade var f..n jag var. Min Garmin var just då inte mycket till hjälp, men efter några minuters pulsande i knädjup snö så hittade jag iaf spåret och Garmin vibrerade med budskapet "course found". Pust. Kunde se mig själv sitta fastfrusen i snön när räddningsmanskapet hittar mig...

Normalt sett så tar andra halvan av TEC-banan ca 2 min längre tid än första pga att löpningen i skogen är trixig och framförallt rotig. Nu lutade det åt att helt andra tider. Samtidigt som det var mycket roligare att springa i skogen så var det mångdubbelt jobbigare och jag fick ta flera gåpauser för att återfå styrkan för att fortsätta. Tyvärr blev det inte lättare när jag kom ut i spåren där skidåkarna varit framme. Där var det i princip omöjligt att springa och jag valde att springa bredvid för att överhuvudtaget komma framåt.

När första varvet nästan var avklarat ringde min kompis Magnus. Han hade en halvtimme kvar innan han var framme vid Ensta Krog, så jag beslöt mig för att fördriva den tiden i 5 km-spåret. Det var ett beslut som jag snabbt fick ångra. Skidspåren var ju som sagt helt omöjliga att springa i och här fanns inte möjligheten att springa bredvid som tidigare, så efter 2,5 km gav jag upp och hittade tillbaka till starten. Precis lagom till Magnus dök upp visade det sig! Första 15 km avverkades i 7:08-tempo och 156 bpm (78%) snittpuls vilket visar hur hårt det var!

Jag provianterade medan Magnus gjorde iordning sig. Han skulle få låna gaiters av mig, men jag hade tappat den ena, så han blev utan. Han hade inte heller några snökedjor, så det skulle bli en intressant upplevelse för honom. Vi gav oss av och nu hade det börjat bli lite tilltrampat på vissa ställen, vilket faktiskt försämrade förhållandena ytterligare. Underlaget blev knögligt och vristerna fick jobba frenetiskt med alla konstiga vinklar. Fästet försämrades också, så mer energi förlorades när frånskjutet inte fick fäste. Magnus fick kämpa rejält eftersom han saknade greppet som jag hade. Dessutom hade han hoppat över lunchen för att hinna i tid att springa med mig, vilket tyvärr snabbt visade sig i energibrist.

Magnus kände sig nog som en segrare när han väl fick sätta sig i bilen och åka hem,

själv fick jag ju njuta av ännu ett varv i ensamhet...

Dock var han en riktig kämpe och gnällde inte en enda gång. Han bet ihop och gjorde det som krävdes av honom. Planen var egentligen att han skulle hinna med 2 varv, men med tanke på hur lång tid det tog så hanns det bara med ett varv. Han tackade sin lyckliga stjärna för det kan jag tänka mig.

Vi avverkade hursomhelst ännu ett varv och trots några felspringningar så hade första varvet gjort att jag faktiskt hittade hyfsat bra. I skogen var det fortfarande rena gissningar, men i huvudsak höll vi rätt riktning.
Varvet avverkades i 7:24-tempo och 150 bpm (75%) snittpuls. Min kropp började kännas lite mer mör nu.

Actionfoto på mig när jag flyger fram på lätta och snabba ben... NOT!

När varvet var avklarat så provianterade jag än en gång, tackade Magnus för sällskapet och gav mig iväg på ytterligare ett varv. Fötterna var sedan länge blöta och min jacka hade fryst på framsidan. Dock frös jag inte nånstans, utom lite på skinkorna, så det var ganska behagligt trots allt. Det hade slutat snöa sen ett tag, så det fanns inget som störde, utan nu var det bara att genomföra ett varv till.

Det var precis lika jobbigt som tidigare och det var inte lika kul att springa ensam, men tiden gick och i lurarna pumpade Metallica ur sig aggresiv hårdrock, viket peppade mig. Varvet var ganska händelselöst fram till skogspartiet där jag än en gång virrade till det och fick pulsa omkring ett tag innan jag hittade rätt. Jag kände mig helt oduglig på navigation!

Nån kilometer senare hade skymningen lagt sig så pass att det var dags att sätta på sig pannlampan. Nu blev det plötsligt mycket lättare i skogen, eftersom Janne & Co (TEC tävlingsledning) varit framme och satt upp små reflexer precis överallt i skogen. Plötsligt kunde jag formligen flyga fram i skogen och inte bry mig om att navigera överhuvudtaget. Jag insåg nu även hur fel jag hade sprungit på de två tidigare varven.

Sista varvet klockades på högst beskedliga 7:47-tempo och 155 bpm (77%) i snittpuls. Totalt slutade det här äventyret på 7:26-tempo och 153 bpm (76%) snittpuls. Lite tuffare än förväntat.

Jag beslöt mig för att ge upp TEC. Jag åkte hem, bytte tröjor och gav mig ut på ett varv runt Brunnsviken.
Min förhoppning var att det skulle vara enklare att springa där, men det var tvärtom värre.
Termometern hade sjunkit ytterligare och det var närmare -8º. Jag ville så gärna få ihop åtminstone 50 km totalt och jag kämpade så gott jag kunde runt viken, men kroppen ville lixom inte springa längre. Den var utmattad. Benen kändes fortfarande fräscha, men jag var oerhört trött och mitt ryggslut visade tecken på att vilja vila. Det tar extremt hårt på hela kroppen att springa under såna här förhållanden, men samtidigt är det oerhört nyttigt att få uppleva den typen av strapatser för att lära sig hur kroppen reagerar.
Flera gånger ville jag bara lägga mig ner och vila, så trött började jag bli. Vid 8 km beslöt jag mig för att ta rakaste vägen hem och vid 12 km var jag äntligen hemma.

Varvet runt Brunnsviken tog 1:27, vilket ger 7:16-tempo. Snittpulsen var 149 bpm (74%).

Totalt sett lyckades jag alltså skrapa ihop 47 km på knappt 6 timmar. Jag skulle egentligen sprungit 55 km och på ungefär samma tid, så jag anser att jag trots allt gjort det jag skulle. Återstår att se vad Andreas tycker...

Inte så älskade backintervaller

2009-12-18T11:09:00.001+01:00

Snön bara ÖSTE ner i går och ju närmare jag kom lunchen, desto mer orolig blev jag över mitt lunchpass med backintervaller. När det var som värst så såg vi inte Postens terminal på andra sidan gatan, ca 30 meter bort.

Postens terminal i Årsta

När klockan så blev 11.30 svidade jag om. Det tog ett tag att få på sig alla lager, men till slut stod jag där, redo för en expedition till Antarktis. Kunde knappt röra mig! Ut genom dörren kom jag och träffades genast av stark iskall blåst och snö upp till smalbenen. Snöröjningen hade inte hunnit till våra kvarter i Årsta och jag hade naturligtvis glömt mina gaiters hemma, så det var bara att bita ihoip och ge sig iväg. Dagen till ära hade jag valt att inviga mina oanvända Slipstoppers, det återstod att se vad de kunde bidra med.

Slipstoppers är inte da shit!

Den backen jag hade planerat att använda för mina korta och intensiva backintervaller insåg jag snabbt var obrukbar för ändamålet, så jag gav mig ut på jakt efter en ersättare. Pulsade fram i orörd snö och tänkte "om jag vore snowboardåkare så skulle nog det här vara drömmen".
Det är något visst med att springa på snö. Det är mjukt, tyst och vackert, men samtidigt döljer det faror och kan vara väldigt vanskligt, men faller man så faller man åtminstone ganska mjukt.

Kom till slut fram till en cykelväg som var plogad, vilket gav mina ben en stunds vila. Efter en stunds letande fann jag en backe som förvisso var helt igensnöad, men jag orkade inte leta mer.
Efter en kort stretch satte jag av på min första 35-sekundersintervall. Redan efter 20 meter möter jag en MYCKET glad och naturligtvis okopplad Dobermann. Ägaren försökte få hunden under kontroll, men det fungerade inte alls. Jag bad vänligt men bestämt att de skulle koppla hunden och sprang därifrån. Första intervallen sket sig totalt. Lite längre upp i backen försökte jag mig på den andra intervallen, men efter halva så planade backen ut och gick t o m lite nedför, så den blev inte heller bra. Jag började tappa hoppet.

Då såg jag en backe en bit bort som verkade snöröjd och trots dess ganska milda lutning så fick den duga. Väl framme insåg jag att bara halva backen var röjd, men beslöt mig ändå för att slutföra passet där. Det var omöjligt att få grepp i frånskjutet och farten blev kraftigt lidande, men ansträngningsnivån var ganska hög, så i slutändan tror jag att passet gjorde nytta.

Mina Slipstoppers gjorde inget vidare jobb. Redan i mitten av passet visade dubben klara tecken på förslitning! Jag jämför förvisso med YakTrax Pro, som biter på ALLT hela tiden och fortfarande är vid full vigör, trots många och långa pass i dem. Jag rekommenderar inte Slipstoppers.

Summeringen blev 8x 35 sekunder med 1 minuts joggvila. Snitttempo 4:35-tempo. De första två intervallerna sänkte tyvärr snittet rejält. Maxpulsen nådde till 174 bpm (87%).

I'm dreaming of a white xmas...

2009-12-17T08:49:00.000+01:00

...men det kunde ju väntat tills nästa vecka!

På söndag är det tänkt att jag ska springa 55 km och naturligtvis vill jag förlägga det passet till TEC-banan.
Så kom snön. Inte så lite snö heller, utan förbannat mycket snö. Jag gillar att titta ut genom förnstret och se snö på träd, buskar, gräsmattor osv och jag gillar att springa kortare pass i snö, men ett 6 timmarspass är en annan sak. Jag vet att det är frivilligt, men det sätter käppar i hjulet. Nåväl, mer om det senare.

Förra veckans träning flöt på ganska bra med backintervaller, 5 km bonuspass, 18 km distanspass. Söndagens långpass på TEC-banan tillsammans med ett fåtal entusiaster var riktigt lyckad. Jag kom dit strax innan kl 9 och möttes av ett öde Ensta Krog. Strax dök en tomteluveförsedd Janne upp och snart anslöt fler. Ur skogen dök plötsligt radarparet Andreas Falk och Christian Nilsson upp. De hade redan hunnit med 2 varv och planerade att göra 3 till i vårt sällskap.

Mitt program stipulerade 33 km @ 6:20, vilket jag påminde Andreas om och han fick helt enkelt anpassa farten lite efter detta. Vi gav oss av och efter ett varv i 5:55-tempo kom vi tillbaka till Ensta Krog. Där fyllde jag på min handflaska med Perpetuem och medan de andra stannade för en kort paus så drog jag och Andreas iväg på nästa varv. Vi försökte sänka tempot för att närma oss 6:20-tempot, men ett varv senare var vi fortfarande inte i närheten. Sista varvet var också sista chansen att sänka tempot och efter att ha gått i alla backar så lyckades vi till sist att nästan tangera 6:10-tempo! Ska det vara så j..a svårt?

Med 30 km gjorda var det bara att beta av de sista 3 km, vilket jag fick göra ensam. Andreas hade gjort sitt för dagen, så jag tog ett varv i 2,5an och lite till, sen fick det vara nog även för mig. Resultatet landade på 33 km @ 6:09 med 149 bpm (75%) snittpuls. Helt ok, men lite för snabbt som sagt.

Jag hade varit lite snål med energiintaget och det kändes på slutet.Knappt 1,4 liter Perpetuem var inte riktigt tillräckligt för 33 km. Jag ska testa att blanda lite starkare lösning (3 isf 2 mått per flaska) till helgens pass för att utröna den optimala blandningen för mig. Dessutom ska jag addera Hammers Gel, vilket blir premiär. Andreas har börjat använda Hammers produkter och är störtnöjd hittills. Deras gel var han näst intill lyrisk över, så det ska bli intressant att prova.

Tunga veckan
I måndags började tunga veckan på nytt, så jag passade på att gå ner på gymet och riva av veckans första bonuspass om 5 km och addera lite styrketräning. Benen var inte direkt superpigga dagen efter långpasset och ovanan med löpband gjorde passet lite oinspirerat. Efter löpningen tränade jag mage, ländrygg, bröst och skuldror innan ordentlig stretch av benen tog vid. Jag valde uppenbarligen bort stretch av bröst, mage och ländrygg, vilket visade sig dagen efter. Träningsvärken i ffa mage och bröst är brutal!!!

Igår tisdag var det planerat att köra tusingar. Jag tog med löpkläder till jobbet med planen att springa på lunchen, men insåg att det inte skulle hinnas med, så jag planerade istället att ge mig ut på kvällen. Med tanke på hur mycket snö som fallit och hur liten chansen var att Solna hunnit röja runt Råstasjön så beslöt jag mig för att göra passet på löpbandet. Vilket annat pass som helst hade jag gjort ute i snön, men intervaller kräver lite mer av underlaget tycker jag.
På programmet stod 5x 1000 m @ 15K-temrpo (ca 4:50) med 400 m joggvila. Snittet på intervallerna blev 4:28, vilket kanske var lite för snabbt, men det kändes bra.

I morgon är det dags för backintervaller igen på lunchen, men den här gången blir det korta och branta. På fredag klämmer jag in ett bonuspass på lunchen och sen ska det vilas inför söndagens långpass.
Planen är att skippa rygga och istället fylla på handflaskan vid bilen varje varvning. Det är så jag tänker göra på TEC och det är lika bra att försöka hitta en fungerande modell för det redan nu. Jag förlitar mig som vanligt på Perpetuem och adderar gel isf dextrosol. Vad gälelr klädval så är den svaga punkten just nu skor. Mina ett år gamla Asics Gel-Trail Sensor 2 med GoreTex är perfekta, om man bortser från att det känns för små i år! Mina fötter har antingen vuxit, eller så har skorna krympt!

Jag sneglade på IceBug inför förra vintern, men valde tyvärr Asics. Inget direkt fel på Asics-modellen, men med facit i hand så hade ett par IceBugs varit ett bättre val. Det var rejält isigt i Stockholm förra vintern!
IceBug har en ny modell, Hiko, som jag tittat på hos Löplabbet flera gånger, men hittills inte provat. Det visade sig att Andreas hade just den modellen i söndags och han rekommedeade den, så det är nog dags att prova dem. Kanske blir det premiär även för dessa i helgen? Återkommer med rapport hursomhelst.

Är DU sugen på att hålla mig sällskap på söndag så är du hjärtligt välkommen! Jag planerar att hålla ca 6:30-7:00-tempo och målet är som sagt 55 km. Än vet jag inte vilken tid jag startar, men uppdaterar här i bloggen så snart det är klart.

Älskade backintervaller

2009-12-10T14:09:00.001+01:00

Intervalldags
När man diskuterar intervaller så är de flesta ganska avigt inställda till dem. Intervaller är oftast förknippat med mjölksyra, blodsmak i munnen, utmattning etc. Själv tycker jag att korta (400-1000 meter) intervaller är ok, eftersom pinan är ganska kort, medan långa intervaller inte är några favoriter.

I tisdags kväll var det dags att leta upp en 400 m lång backe att springa intervaller i. Valet föll på cykelvägen som går parallellt med E4 upp mot Haga Norra. Enligt kartan skulle den räcka till med råge. Lutningen är uppskattningsvis ca 4-6%. Värmde upp ca 2,5 km och körde sen 7 st intervaller med gå/joggvila tillbaka till startpunkten. Jag höll ganska god fart, men det kändes ändå inte riktigt så jobbigt som jag hade fruktat. BAcken var aningens för kort och sista 20-30 meterna planade ut, så där fick jag istället öka takten lite.

Det är ju alltid lite svårt att hitta tempot i början, det är lätt att antingen springa för fort och bränna all energi i början, eller så springer man för långsamt och får inte ut den önskade träningseffekten.
Hursomhelst så valde jag att ligga på en ansträngningsnivå som hela tiden låg på "gränsen" till vad jag kände skulle hålla sträckan ut. Jag fokuserade även en hel del på min hållning och mitt steg. Sista biten på varje intervall kändes precis så jobbig som den skulle, vilket blev ett bevis på att jag låg rätt.

Efter avslutat pass sprang jag hem, ivrig att ladda upp passet till datorn för analys. Intervallerna hamnade på 4:09, 4:14, 4:16, 4:11, 4:16, 4:21 och 4:13. Snitttempot hamnade på ca 4:14, vilket jag är helnöjd med, och maxpulsen nådde ca 185 bpm (92%) vilket också är ganska "lagom".

Efteråt saknade jag lite känslan av att jag hade tagit ut mig tillräckligt och jag funderade en del på detta. Kanske skulle jag valt en brantare backe? Tog jag i tillräckligt? Svaret kom ett dygn senare när träningsvärken satte in. Det var längesen jag hade träningsvärk från löpning, så det var välkommet! Nu vet jag iaf att träningen tog!
Nästa planerade backträning är de kortare 35 sekundersintervallerna som jag gjort tidigare. Det passet tänker jag nog förlägga i en brant backe, men det blir ett senare inlägg.

Vaccinerad
I morse tog jag vaccinet emot svininfluensan, så kvällens planerade distanspass på 18 km är lite i farozonen. Om allt känns bra så genomför jag det nog, men vid minsta tecken på symptom så får jag hoppa över det tyvärr. Jag vill inte riskera ett längre träninsguppehåll! Håll tummarna!

Ny vecka, nya möjligheter...

2009-12-08T14:11:00.001+01:00

...är nog tamejfaan bland de värsta uttryck jag vet! :)

Dock innebär en ny vecka att det är dags att trappa upp träningen ett par pinnhål. Mötet med Andreas i onsdags resulterade i ett något modifierat träningsprogram. Han hade skruvat upp programmet genom att öka distansen på i princip alla pass samt introducera s k bonuspass, vilket är 5 km pass som jag kan/får klämma in på vilodagarna. Dock får jag bara använda dessa pass en eller två gånger beroende på vilken vecka det är.

Träffarna med Andreas är väldigt konstruktiva och hjälper mig oerhört mycket. Det bygger upp min egen tillit till min egen träning, vilket man kan säga bygger upp mitt "träningssjälvförtroende".

Dags för intervaller
Dagen efter mötet med Andreas var det dags för det första intervallpasset på väldigt länge. 5x 800 m i 10K-tempo och 1½ minuts joggvila. Jag valde än en gång att förlägga passet runt Råstasjön. Efter sedvanlig uppvärmning och stretch var det så dags att ta sig an första intervallen.
Vanligtvis programmerar jag passet i Garmin Training Center (TC), där man kan ange intervallsträcka, vilotid alt. vilosträcka samt kan sätta ett tidsspann för den fart man vill hålla under intervallen. Där brukar jag sätta +/- 5 sek och får då en varning om jag springer för långsamt eller för fort. Rena autopiloten alltså.
På torsdagens intervallpass valde jag istället att göra en snabbprogrammering direkt i klockan och då anger man bara intervallsträcka och vilotid (alt. vilosträcka). Jag insåg efter någ)a hundra meter atät jag saknade en hastighetsvarning och att jag själv måste ha koll på farten! Det resulterade naturligtvis i att jag sprang för fort under första intervallen, men sen flöt det på riktigt bra. Den första passerades på 4:29, sen blev följande 4:34, 4:38, 4:38 och 4:38. Mycket jämnare än så kan jag inte önska. Snittet hamnade på drygt 4:35, vilket bara var knappt 5 sek/km för snabbt. Ett pass att vara nöjd med.

Bonuspass
I lördags passade jag på att klämma in ett bonuspass medan min dotter red. När jag gjort iordning hästen och alla var på plats i ridhuset så smet jag iväg. Bredvid ridcentret ligger Grimstaspåren, varav två är elljusspår. Efter en felspringning kom jag tillslut in på rätt spår och avverkade lite drygt ett varv. Det var rejält kuperat och väl upplyst, vilket gjorde det till ett riktigt roligt pass. Det var svårt att inte hänge sig totalt och bara låta kroppen bestämma tempot, men det var ju trots allt ett bonuspass som bara ska syfta till att addera lite distans och belastning.Summering 5,8 km @ 5:30 med 77% snittpuls. Hit ska jag återvända!

Grimstaspåret var en trevlig överraskning!

Långpass
Söndagens långpass blev en lite sorglig historia pga tidsbrist. Morgonen började med städning innan vi gav oss in till stan och förhandsvisningen av "Planet 51", vilket för övrigt var en riktigt rolig film.
Väl hemma hade klockan hunnit passera två och när jag väl kom iväg var den halv tre. Kvar att göra var veckohandling och middagslagning, så jag kände mig lite stressad.
Valde att springa till Ursvik och ansluta till tian en bit in på spåret. När jag nådde starten hade det hunnit bli mörkt, så jag fick välja femman som är upplyst. Efter ytterligare två varv i femman, med påhälsning i 2,5an som förlängning, så beslöt jag mig för att bege mig hemåt. Jag hade inte ro i kroppen att springa när det fanns så mycket som behövdes fixas.
Totalt skrapade jag ihop 23 km @ 6:16 med 73% snittpuls. Det saknades 5 km, men jag tänkte att bonuspasset skulle täcka det. :)

Med det passet var lätta veckan gjord och jag går in i medelveckan, men mer om det framöver.

Från toppen till botten

2009-12-02T10:59:00.000+01:00

Andra testet

Igår kväll var det så åter dags för det fruktade testloppet, där jag ska springa 5 km så snabbt som möjligt för att avgöra om det skett någon utveckling den senaste månaden. Jag bävade för detta hela dagen! Att springa riktigt hårt är inget jag tycker om. Jag gillar inte känslan av utmattning och den brukar sitta kvar ganska länge efter passet. Det är förmodligen därför jag gillar de lite längre distanserna. Visst kan jag känna sig som en urvriden disktrasa efter t ex ett kämpigt terränglopp, men det är en helt annan känsla. Dels kan mjölksyran ställa till det i kroppen och magen får ibland spunk av att bli utsatt för de där korta, intensiva distanserna.

Hursomhelst så var det ju bara att bita ihop och ge sig ut i kylan. Termometern hade krupit under nollan och det hade hunnit bildas ett tunnt och nästan osynlig islager på trottoarerna på vägen till Råstasjön, vilket höll ned tempot en aning för att undvika att dratta på ändan. Lungorna protesterade en aning mot den kalla luften, men vande sig efter några kilometer. Jag värmde upp i vanlig ordning och stretchade sen ordentligt innan det var dags att lida en stund.
Satte av runt sjön och den första kilometern gjordes utan större ansträngning i 4:32-tempo, även andra kilometern kändes bra och gjordes i 4:39. Förra gången jag gjorde testet så fick jag både syra i benen och håll runt 3 km, så jag oroade mig lite för det. Tredje kilometern kom och gick utan problem och gjordes i 4:35-tempo. Jag fokuserade på hållning och att ligga i en ansträngningsgrad som kändes "på gränsen".
Fjärde kilometern slappnade jag tyvärr av lite och landade på 4:43. Jag sprang och tänkte på att jag skulle satsa på sista kilometern och glömde bort att göra ett bra jobb på innevarande, så kan det gå.
Sista kilometern kom så äntligen och nu började det ta emot. Jag försökte öka, men orkade inte hålla det några längre sträckor. Pulsen låg runt 92% och jag kände att det inte fanns så mycket mer att ge, utan ville bara få slut på eländet. Femte kilometern kloockades på 4:33, vilket gjorde den till näst snabbaste kilometern.

Snittet för testet hamnar på 4:36, vilket ger en avvikelse med +/- 6 sek. Jämnare fart kan jag inte önska.
Snittpulsen hamnade på 89%, så nog tog jag i alltid. Samtidigt nådde jag aldrig en ansträngningsnivå som kändes plågsam. Visst var det tufft under sista kilometern, men ingen blodsmak eller kräkkänning.
Jag var marginellt snabbare och marginellt lägre puls än förra testet, men det är omöjligt att jämföra med de problem jag hade då.

Jag är hursomhelst nöjd med resultatet och tror att jag skönjer en smärre förbättring, i huvudsak i känslan under testet.

Kontraster
På vägen hem möter jag min granne som var på väg ut på ett löppass. Vi "sprang på" varann för nåt år sen och har sen dess gjort några pass tillsammans. Han berättade om sin katastrofala mara i Berlin i höstas.
Två veckor innan loppet åker han och hans fru på influensan (vanliga) och han åker dessutom på nån sorts halsböld. Med 12 dagar kvar till loppet får han en dunderkur antibiotika för att hinna bli frisk, vilket resulterar i 12 dagars vattendiarre! Han är ändå fast besluten att åka till Berlin!
Starten går och han hinner 2 km innan det är dags för första besöket bland träden! Efter 2 mil och några toabesök börjar han kräkas (!), men fortsätter ändå så gott han kan. Han får inte i sig någon vätska och stapplar till slut i mål på för honom högst "mediokra" 3:40, normalt gör han maran på runt 3 timmar! Han får sen spendera en del tid i sjukvårdstältet.
Kul att höra sånt? Själv kom jag in på 3:55 i Stockholm, fullt frisk och stark som en oxe. Tror nog att jag är god för strax över 3:30 om allt stämmer, men ändå! Faan va orättvist det känns ibland! :) nåja, en vacker dag kanske...

Ny träff med Andreas
Ikväll ska jag träffa Andreas igen. Han ringde förra veckan och tyckte att vi behöver skruva upp intensiteten i programmet. Med facit i hand från första månaden i programmet kan man dra några slutsatser, däribland att jag nog tål lite mer. November handlade om stabilitet och mängd, medan december fokuserar på styrka. Fler pass med intervaller och backträning, jippi. Det ser jag fram emot!

Viloveckan är över, nu börjar det igen.

2009-12-01T21:55:00.000+01:00

Så var den första viloveckan avklarad. Inte för att jag var speciellt sliten efter hårda veckan, men för att skörda det jag sått under tre träningsveckor så måste jag ju dra ned på intensitet och distans.
Veckan summeras så här:

Tisdag: 15 km distanslöpning.
Än en gång blev det några varv runt Råstasjön och Lötsjön. Inte specielt uphetsande och jag börjar tröttna rejält på den miljön faktiskt. Snittade 5:34 med 156 bpm (78%) snittpuls.

Sjöarna börjar bli trista nu...

Torsdag: 10 km distanslöpning
Sprang ned till Haga och tog ett varv där. Tänkte inte på hur backigt det är på vägen dit och där, men lyckades ändå ganska bra. Fortfarande dåligt upplyst på vissa sträckor, vilket ställer till det för mig eftersom jag nästan saknar mörkerseende. 5:08 i snitt med 160 bpm (80%) snittpuls.

Långa, sega backar på vägen till och i Haga gör löpningen utmanande

Söndag: 15 km distanslöpning
Eftersom det skulle vara gemensam löpning på TEC-banan så bad jag Andreas om "dispens" och fick klartecken att springa 20 km. Sagt och gjort gav jag mig av till Täby där jag mötte upp med ett gäng glada och förväntansfulla löpare vid Ensta Gård strax innan kl 9.00.
Två grupper bildades, där den snabba skulle ligga runt 6-tempo och den långsamma runt 7:30-8:00. Jag valde den snabba och det bar iväg. Banan var avsevärt mycket krångligare än väntat, så det var tur att jag valde att hänga med på den gemensamma löpningen. Underlaget var väldigt skiftande och vi sprang på motionsstigar, asfalt samt väldigt rotiga småstigar. det sistnämnda kommer bli spännande på natten med >10 mil i benen...
Första varvet gjordes i 5:40-tempo, klart snabbare än utlovat. Inför andra varvet lovades en temposänkning, men det visade sig vara tomma löften och det slutade på några sekunder långsammare. Tur att jag bara skulle springa 2 varv. Passet summerades 20 km @ 5:45 med 157 (78%) snittpuls. Lite väl hög puls i förhållande till farten, men det ska jag jobba på under vintern.

Trixig och naturskön bana kommer göra TEC till en spännande upplevelse

Viloveckan är här!

2009-11-24T21:31:00.001+01:00

Så var den tunga veckan avslutad iom söndagens långpass. Som jag tidigare berättat så skulle jag springa 35 km i "minst" 6:30-tempo, inte snabbare.

Jag utgick från Frösunda och sprang norrut. Det tog en halvmil innan jag fick till farten, men sen låg den ganska konstant runt 6:30. Vädret var växlande och när jag rundat Edsviken så regnade och blåste det ganska ihärdigt. Inte mycket att göra än att bita ihop och gilla läget. Det lugnade ner sig så småningom.

Från Frösunda norrut runt Edsviken och sen söderut igen runt Brunnsviken.

Jag använde en 4-timmarsflaska Perpetuem och några Dextrosol som bränsle och hade vätskeryggan med ca 2 liter vatten, varav jag drack ungefär hälften under passet. Under hela passet var pulsen låg, vilket påverkade energinivån positivt. Jag kände mig aldrig direkt ansträngd, utan tuffade på i mitt "löktempo" bäst jag kunde.

Passet summerades 35 km @ 6:28 med 143 bpm (72%) i snittpuls. Benen var lite stumma på slutet, men det "skyller" jag på ovanan att springa långsamt samt faktumet att jag hade sprungit 55 km i veckan, så det vore lite konstigt om benen känts fräscha. Kan jag bara vänja benen vid det långsammare tempot och få till god löpekonomi så kommer jag nog kunna prestera bra framöver.

Viloveckan ser ut så här:

Måndag: Vila + prehab-övningar

Tisdag: 15 km distans

Onsdag: Vila + prehab-övningar

Torsdag: 10 km distans

Fredag: Vila

Lördag: Vila + prehab-övningar

Söndag: 15 km distans

Samtidigt som det ska bli skönt att springa lite mindre så får jag ångest att jag inte "mängdar", men för att kroppen ska kunna ta åt sig av periodiseringen och den ökande belastningen som det innebär så måste superkompensationen få ske den här veckan. Nästa vecka drar det igång igen, så jag får försöka njuta av den här viloveckan.

Tunga veckan...

2009-11-20T13:43:00.000+01:00

...närmar sig sitt slut, kvar är nu endast långpasset på söndag. Förra veckan, den s k medelveckan i träningsprogrammet, avslutades med att långpass i söndags. Upplägget var enkelt: spring 30 km men inte snabbare än 6:20-tempo. Det låter enklare än vad det är faktiskt. Jag springer helst mina långpass runt 5:40-tempo, iaf om det är flackt. I Ursvik är det klart lättare att hålla nere snittfarten pga alla backar där man kan gå.

Hursomhelst så beslöt jag mig fr att förlägga långpasset runt Brunnsviken med omnejd. Satte av medsols och vid Ålkistan fortsatte jag ut på Norra Djurgården och Stora Skuggan. Där är det kuperat och jag gick i alla backar. Första milen gick i 6:20-tempo, perfekt. Andra milen gick runt Brunnsviken och där fanns färre naturliga gåpauser, så den gick i 6:07-tempo. Under sista milen fick jag påminna mig själv om att ta några gåpauser och sänka tempot, vilket resulterade i 6:35-tempo. Med endast en kilometer kvar hem fick jag gå för att komma över 6:20-tempot. Snittpulsen stannade på 149 bpm (74%).

Två varv runt Brunnsviken med en avstickare ut på Norra Djurgården

Varför är det så viktigt att springa långsamt? Om man tränar för ett 100 mileslopp (160 km) och siktar på att springa det på t ex 24 timmar ger det en snittid på 8:56 min/km. Har man inte tränat på att sänka sin fart så är risken att man går ut för hårt och bränner ut sig fullständigt efter låt säga 80-100 km. Det är väldigt svårt att återhämta sig efter att bränt ut sig, så många får bryta loppet. Tricket ligger i att springa långsamt och utnyttja en högre andel fett som bränsle, något som finns i "överflöd" i de flesta av oss. Ett kilo fett innehåller i krokarna 6000 kcal, vilket i princip skulle räcka till 100 km långsam löpning, grovt räknat naturligtvis.
Mycket av min träning just nu går ut på att sänka tempot, dels för att komma ner i puls och dels för att slita mindre på kroppen.

Tunga veckan
Måndag: "7-8 km lätt distans utan ansträngning"
Veckan började med ett lunchpass i måndags. Ett rent "kilometerknarkarpass" för att få in fler kilometer utan att slita på kroppen. tempot var vääldigt lågt och jag sprang efter pulsen och känslan. Långpasset satt fortfarande kvar i benen en aning, men i övrigt var det bara det ihållande regnet som gjorde passet lite tråkigare än vanligt. 7 km @ 5:42 med 145 bpm (72%) snittpuls.

Tisdag: "Distanslöpning 20 km"
Distanspassen är grunden i träningsprogrammet och ska springas i ca 75% av maxpuls. Jag förlade mitt runt Råstasjön och Lötsjön. Fram till 13 km gick allt bra, men sen drabbades jag av akut magknip som tvingade mig att gå och t o m stanna ibland, smärtan var tidvis nästan outhärdlig. Jag hade ca 5 km hem och ffa ett pass att avsluta, så det var bara att bita ihop och hitta en lösning. Sätta sig i buskarna var inte ett alternativ, så jag traskade några km till tennishallen vid Råstasjön och lånade toaletten. Naturligtvis funkade inte det, så jag satte av runt sjöarna en sista gång och sen var det dags att avsluta det hela. Resultatet blev 20 km @ 6:01 med 147 bpm (73%) i snittpuls. Skitpass...

Onsdag: Möte med Andreas
På kvällen kom Andreas hem till mig och vi diskuterade hur det har gått hittills och vad som ligger framför mig. Han visade mig några övningar som förhoppningsvis kan få bukt med mina hälproblem. Jag fick även en ny bollövning som skulle ersätta en av dem som jag inte riktigt fått till. Andreas har så fantastiskt mycket att dela med sig av, det är ett sant nöje att få hans hjälp.

Torsdag: "Distanslöpning 20 km"
Det var med ett litet mått av oro som jag gav mig ut på ännu ett 20 km distanspass, med tisdagens katastrofala pass i färskt minne. Än en gång valde jag den flacka rundan kring Lötsjön och Råstasjön. Min oro var ogrundad och hela passet flöt på bra. Lite energilös på kvällskvisten. Jag siktade på att ligga runt 150 bpm, vilket gjorde att snittfarten blev lidande, något jag måste lära mig att ignorera på dessa pass. Fartpassen kommer tids nog! Detta passet summerades 20 km @ 5:43 med 151 bpm (75%) i snittpuls, nästan perfekt!

Fredag: "7-8 km lätt distans utan ansträngning"
Ännu ett lunchpass som det i måndags. Händelselöst och förhållandevis kort, men det fyller sin funktion. Kroppen kändes trots allt bra, så återhämtningen verkar fungera. Totalt 8,7 km @ 5:52 med 147 bpm (77%) i snittpuls.

Nu ska det vilas i ca 48 timmar innan veckan kröns på söndag med ett 35 km långpass som inte får gå snabbare än 6:30-tempo, det ska bli intressant. Rapport kommer.

Trevlig helg!

Gör om, gör rätt.

2009-11-13T20:22:00.001+01:00

Torsdag: Distanspass 15 km
Igår var det dags att än en gång ge sig ut på ett 15 km distanspass. Jag pratade med Andreas innan passet och passade då på att fråga vilket tempo han tyckte jag skulle hålla på dessa pass och han sa då att de ska springas i ca 75% - 80% av maxpuls. Mitt pass i onsdags kväll hade jag alltså tagit för mycket på. Nåja, man lär sig nåt nytt varje dag.

Inför distanspasset satte jag klockan på att varna över 164 bpm (82%) och gav mig sen av på en runda som tog mig runt Brunnsviken via kringliggande gator, trottoarer och cykelvägar:

En flack runda kring Brunnsviken

Med Pink i lurarna gick det hela som en dans, men benen var lite sega och jag fick verkligen ingenting gratis.

Väl hemma igen hade klockan hunnit bli nästan 21:00 och det var dags att få i sig lite middag innan det blev för sent. Passet summerades 15K@5:27 med 155 bpm (77%) snittpuls, vilket var ganska nära målet.

Fredag: Backträning
Lunchpasset började med att jag slet hål på en av mina x-socks kompressionsstrumpor, ingen direkt bra start. Jag har förvisso ändå tänkt köpa nya snart, så det spelade egentligen ingen roll. Dessutom har jag funderat på att köpa kompressionsstrumpor för vaderna, så att man kan använda sina egna strumpor utanpå. Nu slipper jag det då jag efter passet helt sonika klippte av fötterna på strumporna och använder dem som "vadstrumpor".

Kom så ut strax innan 12 och började med 2,5 km uppvärmning, stretch och sen bar det av bort till en backe med ca 8º lutning. Där sprang jag 6x 35 sekunder med 60 sekunders vila. Jag fokuserade helt på hållningen, farten fick vara högst sekundär. Varje intervall kändes bra och jag kände att jag hade full kontroll.

Inte helt jämna intervaller, men så var farten inte prioriteringen.

Vet inte riktigt vad som hände på sista intervallen, eftersom jag inte var trött, men jag slappnade väl av lite för mycket. Nästa gång får jag koncentrera mig bättre helt enkelt. Ibland vore det bra att ha nån som pushade lite.

Efter att ha sprungit tre dagar på raken ska nu mina ben få vila ca 48 timmar innan det äntligen är dags för ett långpass. Me like a lot!

Hoppas ni får en riktigt bra helg!

På fötter igen!

2009-11-12T16:37:00.000+01:00

Trots min höga ålder ;) så verkar läkeköttet vara gott! Min så ömmande stortå återhämtade sig blixtsnabbt och i går kunde jag återuppta min träning. Ingen var gladare än jag när jag fick snöra på mig mina Kayano igen!

Egentligen stod backträning på schemat, men det högre prioriterade distanspasset, som utgick till förmån för Pink-konsert i tisdags, blev valet för dagen. Varje pass i veckan har olika prioritering samt ett alternativ, så om jag missar en dag så vet jag vilket pass som ska göras vid nästa tillfälle. Ett riktigt bra tänk som inte lämnar så mycket utrymme för funderingar. Andreas har tänkt till minsann.

Sedvanlig uppvärmning bort till Råstasjön. Kort paus för stretch och sen var det bara att köra igång.
Efter 5 dagars löpvila var jag lite osäker på vilket tempo jag skulle våga mig på.
Andreas påpekade efter att ha tittat på mina pass att jag oftast springer med samma snittpuls och har instruerat mig att springa de kortare passen lite hårdare, medan långa pass ska ske lite lugnare. Min komfortzon är runt 160-170 bpm (80% - 85%), men samtidigt vet jag att jag behöver utsätta kroppen för ökad belastning om jag vill se framsteg.

Försökte hursomhelst att ligga strax över min komfortzon (dvs över 170 bpm) och det kändes riktigt bra. Varje gång som jag kontrollerade min fart och puls så låg jag under 5-tempo och över 170 bpm, vilket kändes perfekt.
Sprang först 2½ varv medurs, tog sen en kort gåpaus då jag drack vatten och tog en dextrosol, vände sen och sprang 2½ varv moturs innan det var dags att vända kosan hemåt. Jag vet med mig att jag fegade för att inte riskera att ta slut för tidigt och tvingas jogga eller t o m gå hem. Lite löjligt faktiskt, jag får jobba på det. Risken att jag skulle ta ut mig helt är ju i princip obefintlig.

Passet summerades 15 km @ 4:59 och snittpulsen hamnade nånstans runt 165 bpm (82%). Under tempoavsnittet runt Råstasjön snittade jag strax över 170 bpm (85%).Totalt sett är jag nöjd med passet och jag är oerhört glad att vara igång igen. 5 dagars löpvila känns som en evighet!

Resten av veckan ser ut så här:
Torsdag kväll: Distanspass 15 km (likadant som ovanstående)
Fredag lunch: Backträning
Söndag eftermiddag: Långpass 30 km @ <6:20-tempo

Nästa vecka börjar min tunga vecka, men det får ni läsa om då...

Missa inte denna sköna jämföresle mellan 100 mileslöpning och Iron Man!

Ofrivillig löpvila...

2009-11-09T11:18:00.000+01:00

...blev resultatet efter besöket i stallet igår (söndag).

Efter att jag fixat Janicas häst Rodness (bilden) och vänt henne (hästen alltså) rätt i spiltan så hände det, Rodness ställde sig på min högerfot. Med all sin tyngd (typ 100 ton!!!) på min fot satt den som i ett skruvstäd och jag fick knuffa henne så gott det gick får att få bort foten. Smärtan fick nästan ögonen att tåras och ville inte heller ge sig. Första tanken var naturligtvis "min löpning!!!"

Alla har väl upplevt smärtan när man råkat sparka i nåt med tårna först? Det gjorde lite ondare och höll i sig något längre. Trodde aldrig att det skulle lägga sig, men efter 10-15 minuter började smärtan så sakteliga lägga sig.

När Janica hade börjat sin lektion passade jag på att undersöka skadorna och det visade sig att det var stortån som fått mest stryk. Den svullnade upp rejält och värkte ordentligt, så det planerade och efterlängtade Fars Dag-långpasset såg jag flyga all världens väg. Jag har verkligen längtat efter detta pass!

Det var länge sen jag var så arg, bitter, irriterad och surmulen som jag var igår. Jag försökte verkligen att skärpa mig och inte låta det gå ut över familjen, men vet inte hur bra jag lyckades med det. Nu när jag äntligen fått struktur i min träning tack vare Andreas program så får inte sånt här inträffa.

Jag smörjde in tån med Voltaren-gel under kvällen och inför natten i ett tafatt försök att få ner svullnad och smärta, men jag vet inte om det hjälpte. I morse hade tån ändrat färg åt det blåa hållet och stelnat till.

Nu är det väl bara att vänta ut det hela och låta tån vila ordentligt innan jag sätter igång med träningen igen. Jag får utnyttja tiden för att gymma istället och fokusera på de core-övningar som jag fått av Andreas.

Nu har jag gnällt färdigt för den här gången...

En plan tar form

2009-11-03T20:57:00.001+01:00

Jaha, så satt jag så där vid köksbordet hemma hos Andreas Falk, drack kokkaffe och diskuterade ultralöpning. Min första "träff" var i onsdags kväll förra veckan och det var startskottet på den coaching som jag fick i 40-årspresent av min familj.
Andreas hade fått en ganska bra bild av min träningshistorik genom det jag redovisat i bloggen och det dokument jag fyllt i inför vårt möte. Vi diskuterade och resonerade kring mina förutsättningar, mål, delmål och önskemål. Efter nästan 2½ timme hade Andreas fått det han behövde för att skapa en plan.

Vad kom vi då fram till? Mitt första mål 2010 är naturligtvis TEC, att få "knäcka" 100 miles. När det väl är gjort ska jag ta mig en funderare på hur resten av året ska se ut. Gax trans scania kom på tal, ett lopp som Andreas själv tänker satsa på, men vi var ganska överens om att det är för tidigt för mig att satsa på det. Jag är anmäld till Lidingö Ultra och Stockholm Marathon, men dessa är förmodligen inga lopp som jag kommer träna för specifikt, utan de kommer fungera mer som träningslopp. Vertex finns med på önskelistan och SUM är ganska självklar, men alla dessa lopp är korta och bortsett från Vertex är de inte riktigt den utmaningen jag söker. Nåja, det får vänta till efter TEC helt enkelt.

Utöver målsättningar så pratade vi om kringliggande saker och kom bl a fram till att jag behöver jobba med att stärka knäna samt core-stabiliteten. Detta har jag fått ett antal övningar för som jag ska göra i princip dagligen.

Igår kom Andreas hem till mig för ett andra möte och för att presentera träningsprogrammet samt resonera lite kring det. Programmet är uppbyggt enligt periodiseringsprincipen och sträcker sig fram till TEC, men är endast detaljerat för 2 månader.
Jag börjar med en lätt vecka, sen kommer en medelvecka som följs av en hård vecka. Efter det kommer viloveckan och sen börjar jag om igen.

Ikväll gav jag mig ut på det första passet. 12 km testpass, varav 5 km i mitten skulle maxas. Detta testpass ska jag sen upprepa en gång varje månad för att benchmark'a min utvckling. Jag hatar verkligen att maxa! Kortare sträckor är det ganska ok, men då menar jag sträckor upp till typ 1000 meter. 5 km i högsta möjliga fart var det länge sen jag sprang, men det var bara att bita ihop och göra passet.

Värmde upp till Råstasjön, ca 2,5 km, där jag stretchade rejält och sen satte jag av. Jag hade programmerat klockan på 4:20 - 4:45 för att få en indikation om det gick för sakta eller för fort. Första 3 km flöt på bra strax över 4:30-tempo, men sen kom syra- och hållkänningen (!) och jag fick dra ner på tempot och försöka slappna av. När det lugnade sig så kunde jag öka tills det kom tillbaka igen. Så höll jag på tills de 5 km var gjorda.
När väl eländet var över joggade jag hemåt igen och väl hemma var det dags att stretcha och titta på vad jag åstadkommit. Jag hade snittat 4:38 med 179 bpm (90%) snittpuls, vilket var lite långsammare än jag hade planerat, men ändå godkänt. Nu har jag ju något att slå om en månad!

Grundträningen börjar nu

2009-10-27T16:26:00.000+01:00

Efter ett år fyllt med diverse lopp och annat så har jag så kommit fram till den efterlängtade grundträningen, en period med lite "lugnare" träning för min del. Inte för att jag kört vidare mycket intervaller och annat i år, men grundträningen känns lite som aktiv vila. Fokus kommer ligga mer på mängd än på fart. Jag funderar på att ge Maffetone en chans igen, men kan inte riktigt bestämma mig.

Hur lägger ni upp er grundträning? Jag behöver tips!

På onsdag ska jag träffa Andreas Falk för ett första samtal, något jag verkligen ser fram emot. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig ännu, men jag har höga förhoppningar. Andreas kommer nog ha en hel del jobb med mig. :) Återkommer naturligtvis med en rapport efter det mötet.

Träningsrapport (Lite lång...)
Veckan som gått har bjudit på det vanliga "tröskandet". Inte speciellt inspirerande direkt, men det fyller sin funktion. Tisdagens pass i Ursvik har jag redan nämnt. I onsdags bar det av runt Brunnsviken, vilket gav 12 km @ 5:13 med 164 (82%) snittpuls. Lite av ett standardpass lixom.

I torsdags kände jag mig inte riktigt 100% och bävade för kvällspasset i Ursvik. Kroppen kändes ur balans och jag gick hela dagen och undrade vad som var på gång. Ute var det regnigt och kallt, vilket gjorde mig ännu mer osugen på att ge mig ut. Dock hade jag stämt träff med Peter, som skulle inviga sin nya pannlampa, så jag kände inte att jag kunde backa ur.
Vid kl 18.45 kom vi iväg till Ursvik och det planerade varvet i 10:an. Jag hade dagen till ära valt mina GoreTex-skor Asics Gel-Trail Sensor 2 eftersom det var rejält blött ute och erfarenheten från tisdagen fanns färskt i minnet.
Under den första milen kändes kroppen inte i synk och jag funderade på att korta av min runda när vi passerade starten vid ca 8 km. Väl där kändes det trots allt ok och vi körde vidare enligt planen. Jag var lite nojig över att överanstränga mig om jag nu har nåt skit i kroppen.
Vä hemma, efter en extra tur till affären, var det dags att summera passet. Totalt blev det ca 15 km @ 6:05 med 151 (75%) i snittpuls. Att det gick så långsamt är enbart mitt fel. Jag var inte i form helt enkelt.

Fredagens planerade lunchpass fick utgå och ersättas av vila. Jag kände mig dock inte sämre, utan snarare lite bättre. Efter att även vilat i lördags så var det i söndags dags att fylla vätskeryggan för ett nytt långpass.

Jag kom i väg hemifrån vid 13.30 och valde som vanligt att styra kosan mot Ursvik. Valet hade fallit på mina Asics Gel-Trail Sensor 2 igen, då de har GoreTex och Ursvik är väldigt geggigt och vått vid det här laget.
Planen var att köra lågpulsträning och att ligga runt 150 bpm (75%) i snittpuls. Min Maffe-puls är 147 bpm, men i Ursvik Extreme hade det blivit svårt, eller iaf trist, att hålla.
När jag avverkat nästan hela varvet i Extremen så hade det börjat skymma rejält, så jag beslöt mig för att förlägga andra delen av passet där det fanns belysning. Vid Överjärva sprang jag så över till Ulriksdal och via Bergshamra tog jag en runda runt Brunnsviken. Höger fot började smärta en aning redan i Ursvik, men med ca 8 km kvar gjorde det nu ganska ont. Jag sprang genom smärtan och försökte slappna av i steget, vilket hjälpte lite. Kunde inte riktigt sätta fingret på problemet och det fanns inte mycket jag kunde göra åt det heller. Enda genvägen hem var en simtur över Brunnsviken, så jag fick bita ihop och avsluta passet.
Några km hemifrån hade det hunnit bli becksvart ute och jag var glad att jag inte stannat i Ursvik. Inte kul att snubbla omkring där i mörkret utan pannlampa.

Söndagens långpass stannade på 32 km @ 6:14 med 150 bpm (75%) i snittpuls, dvs mitt i prick pulsmässigt!

Smärtan i foten fanns kvar i söndags och måndags, men har minskat en del till idag, så jag testar foten ikväll.
Jag tror att det kommer från mina Asics som jag inte använt sen i våras och började använda igen i torsdags och söndags, så i kväll väljer jag en annan sko för säkerhets skull. Vi får väl se hur det går...

Note to self

2009-10-21T10:21:00.002+02:00

Utan inbördes ordning kommer här några av de slutsatser som jag kom fram till under gårdagkvällens pannlampspass i Ursviks 10:a:

• Om jag på morgonen bestämmer mig för att använda GoreTex-skorna på kvällen så håll fast vid det planen.

• Pannlampan är grym, men man ser inte ALLT. T ex är det svårt att se var det är lerigt eller vad som ligger UNDER alla jävla blad.

• Asics GT-2140 är jättebra på asfalt och grusväg. De sitter helt underbart!

• Asics GT-2140 är jättedåliga i ett blött spår i Ursvik eftersom de saknar grundläggande terrängegenskaper såsom t ex grövre mönster för bättre fäste.

Nu kanske ni tror att jag råkade ut för något under passet, men så är inte fallet. Jag bara irriterade mig på att jag hade valt fel skor. Spåret var blött, lerigt och halt på flera ställen och skorna gjorde inte mycket nytta, vilket resulterade i att jag fick sänka farten, medan ansträngningsnivån behölls. Halkade en del i frånskjutet vilket kostade energi och byggde på min irritation.

Passet var inget att skriva hem om. 15 km @ 5:26 med 167 bpm (84%) i snittpuls får mig att undra om kroppen mår bra. Låg fart och hög puls. Antingen är det taskig dagsform eller nåt "skit i kroppen".

Edit: Jämförde med ett identiskt pass från den 1/10 och det var i princip samma resultat. Förvisso 6 sekunder snabbare per km , men samma puls och den gången var det torrt i spåret samt jag hade bättre skor. Allt är alltså som det ska igen. :)

Post SUM

2009-10-19T12:31:00.001+02:00

Efter SUM kände jag att kroppen behövde några dagars vila, så måndag till onsdag blev träningsfria.
I torsdags var det så dags att känna hur kroppen kändes, så på lunchen gav jag mig ut på ett lättare pass. Efter uppvärmning och ordentlig stretch så blev det den ganska långa backen upp till Österberga och långa backen ned mot Älvsjö-mässan, för att där vända tillbaka samma väg. Det kändes ganska ok i kroppen och passet blev hyfsat lyckat, även om det inte fanns något direkt syfte med det. Totalen hamnade på 8 km @ 5:07 med 162 bpm (81%) i snittpuls.
Tanken var att även komma ut på lunchen i fredags, men dels så spöregnade det och dels var jag tvungen att gå från jobbet tidigare för att hämta Alicia efter skolan, så det blev ingen löpning. Normalt så springer jag i princip i alla väder, men om det spöregnar så står jag gärna över.

I söndags var det åter dags för veckans höjdpunkt, långpasset. Det förlades än en gång i Ursvik och jag sprang som vanligt upp till Överjärva gård och anslöt till Extreme-spåret vid bron över järnvägen. Extremspåret var lerigt och halt, som vanligt på hösten. Löven hade lagt sig så att de effektivt dolde rötter och håligheter, vilket adderade till osäkerhetskänslan. Jag sänkte farten för att inte råka ut för några olyckor.
Jag kände mig lite dåligt laddad inför passet, både fysiskt och mentalt. Det märkes även att jag har något "skit i kroppen", i detta fall en lätt förkylning/snuva, som ökade den upplevda ansträngningen en aning.
Efter drygt 1½ varv i Extremen så låg jag kvar i 10an (10an och Extremen delar spår periodvis) för att korta av passet en smula och komma hem i någorlunda vettig tid. Skymningen hade börjat lägga sig och jag ville definitivt inte riskera att springa i mörkret i Extremen!
Efter en liten extrasväng till affären så kom jag så hem och kunde summera passet.
32 km @ 6:10 med 157bpm (78%) snittpuls var jag definitivt nöjd med. Lite hög puls, trots att jag gick i flera av de brantare backarna för att få ner snittpulsen och samtidigt undvika att halka. Förvisso var det klart jobbigare pga vätan och leran, men det kan även bero på snuvan. Vi får väl se hur passen går i veckan.

Den här veckan planerar jag kvällspass på tisdag och torsdag, samt lunchpass onsdag och fredag. Lördag vilar jag och söndag blir det långpass igen. Min förhoppning är att få ihop 40+ km på söndag. Total distans för veckan borde närma sig 85+ km om allt går som planerat.

Sörmlands Ultra 2009 del 2

2009-10-12T12:34:00.002+02:00

Dagen efter loppet och kroppen känns fräschare än väntat. Har lite känningar i höger knä, men i övrigt finns det få tecken på att jag sprang nästan 50 km i krävande terräng i går. Fascinerande.

Resultatlistan har tyvärr inte publicerats ännu, så jag får utgå från det Garmin connect säger. Enligt den så gjorde jag loppet på ca 5:02h, med en snittfart på 6:17 och 163 bpm (81%) snittpuls. Ett resultat som jag är mer än nöjd med.

Jag valde en ansträngningsnivå som kändes behaglig och hade endast några få perioder då jag kände att energin tröt. Vid de tillfällena räckte det med att ta en Dextrosol för att "höja moralen" och blodsockret. I övrigt så förlitade jag mig på Perpetuem för energi och kompletterade endast med några bitar banan och en mugg Coca-cola under hela loppet.

Jag hade nästan glömt hur krävande SUM är, men väl ute i spåret så kom minnet tillbaka snabbt. Enligt SportTracks så består SUM av 23% uppför, 58% flackt och 19% nedför. Känslan man får när man springer är att det huvudsakligen är uppför och man undrar när nedförsbacken ska komma. De flacka partierna är sällan lättsprungna och ger oftast inte den aktiva vila man skulle behöva.

Banprofil i SportTracks

Lustigt nog är min snabbaste mil (30-40 km) den då jag kämpade med håll. Mellan 23 km och 27 km stiger det ordentligt uppför, för att sen snabbt gå nedför till 28 km. Från 29 km till 33 km springer man på asfalt som sakta stiger hela vägen och känns evig. Här kämpade jag med håll som flera gånger tvingade mig att sänka farten, vilket irriterade väldigt mycket eftersom jag kände mig stark och ville passa på att utnyttja det.

Mina milstider

Resultaten är nu publicerade och min sluttid blev 5:02:10, vilket jag är helt nöjd med. Det ger mig plats 67 av de 128 som slutförde loppet.
Det stör mig inte ens att jag kunde tagit i lite och knäckt 5-timmarsgränsen. Nästa år ska jag försöka upprepa bedriften med att skala bort 15 minuter på tiden, vi får väl se hur det går.

Jag ska passa på att tacka arrangörer och funktionärer för ett riktigt välorganiserat lopp. Jag sprang fel en gång i början när jag blint följde de framför och koncentrerade mig på marken. Dock handlade det bara om ca 20 meter.
Tack till Camilla, Anders, m fl för draghjälp och sällskap under långa sträckor.TAck till Staffan och Linda som körde ner min bil till målet.
Stort grattis till min klubbkamrat Emelie som kom in som andra kvinna och förbättrade sin tid från i fjol med typ 45 minuter!

Vi ses nästa år!

PS. Bilderna är tagna av Linda P DS.

Sörmlands Ultra 2009

2009-10-10T17:19:00.000+02:00

Vaknade vid sju och kollade temperaturen, 0,5 minusgrader! Min plan var ju korta tights! Nåja, efter en frukost där fibrer lyste med sin frånvaro men socker och fett var närvarnde så drog jag på mig kompressionsstrumpor, långa tights, tunnn superunderställströja, funktionsväst, vindjacka, buff och tunna fingervantar. Skakade till en Vitargo Gainers Pro shake och gav mig av mot Björkhagen.
Efter några irriterande felkörningar så kom jag till slut fram.
Alla var där, som det heter. Staffan och Linda tog hand om min bil och körde den till målet.

Starten gick lite plötsligt kl 10 och vi var iväg. Jag fick följe av Anders och vi la oss i ett lagom tempo. Första biten består ju mest av motionsstig och asfalt, men snart visar SUM sin bedrägliga nuna. Ute i skogen väntar stigar fyllda med hala rötter, som dolts av hala löv. Backarna känns tidvis oändliga och man undrar när nedförsbacken kommer och hur fruktansvärt lång den måste vara.
Vissa partier är faktiskt asfalt, men då i form av en uppförsbacke som är ca 3 km (?), återkommer med exakt längd.

Jag släppte Anders efter ca en mil och sprang sen med Camilla i ca en mil innan jag kände att jag ville ligga på lite hårdare. Strax därefter kom första hållvarningen! I drygt en mil kämpade jag med att hålla hållet stången! Det var naturligtvis under den lättsprungna delen där jag hade velat ta igen lite tid, men vad gör man? Biter ihop och försöker slappna av. Till slut försvann det dock och jag kämpade på så gott jag kunde. Sprang utan sällskap från ca 25 och framåt. Det gjorde inte så mycket, även om det var väldigt trevligt med sällskap.

Jag passerade några löpare och blev även passerad av andra, men försökte hålla så jämn fart som möjligt och inte låta mig påverkas av att nån passerade.

När 40 km-skylten passerades kändes det som en lättnad. Sum är en väldigt krävande bana och jag började få krampkänningar i vaderna. Farten hade sjunkit en del och jag tog flera gåpauser. Dock fick jag lite energi vid sista kontrollen och lyckades få in ett skönt flyt de sista kilometerns fram till upploppet, en sträcka som är i princip helt flack.

Framme vid Rudan(?) ser man målet vid motionsgården, men banan svänger tvärt vänster och följer en motionsslinga runt en sjö. En sträcka på några kilometer. Här valde knät att säga ifrån!!! Det hade hållt hittills, men nu var det slut på det roliga.
Den sista biten innehåller några riktigt jävliga backar, varav den sista är låååång och rejält brant. Strax före den stod Staffan och Linda och fotograferade för fullt! Jag lyckades gå och jogga uppför backen innan sdt var dags att ta sig ned för en brant nedförsbacke och komma ut på upploppet.

Det var en skön känsla att få springa i mål. Jag hade ingen koll på min tid, men det visade sig att jag nästan klarat 5-timmarsgränsen! Vilken lycka!!! Nån minut hit eller dit spelade ingen som helst roll i det ögonblicket!

Analys och kompletteringar kommer när jag hunnit hem och ladda upp passet i datorn.

Nu ska jag åka och köpa pizza och ha en slapp lördagkväll!

Nedtrappning och uppladdning...

2009-10-05T16:40:00.000+02:00

...har aldrig varit min starka sida, men jag gör så gott jag kan. Veckan innan ett lopp drar jag oftast ned på distansen med ca 50%, för att sista vardagarna inför loppet ge mig ut på ett par lätta rundor med fartökningar eller liknande. Förra veckan blev det

I går var planen att springa ett lättare pass i Ursvik, typ ett varv i Ursvik Extreme i långpasstempo, totalt drygt 20 km. Tyvärr råkade jag ut för nackspärr strax före sänggående i lördags, så efter en natt med kostant smärta och sömnproblem så strök jag passet och tog tabletter. Igår eftermiddag kändes det klart bättre, men av princip så springer jag inte om jag har varit tvungen att ta tabletter av någon anledning. Har jag så ont att jag "måste" ta tabletter så ska jag inte springa.

I torsdags blev det ytterligare ett kvällspass i Ursvik, men jag valde bort Extremen till förmån för 10an. Jag var väldigt seg i skallen under uppvärmningen och kände mig inte alls upplagd för att springa i Extremen, med allt vad det innebär. Man måste kunna fokusera ordentligt om man ska springa i Extremen med pannlampa för att undvika att snubbla eller halka.
Passet gick bra och trots att jag kännt mig seg i kroppen och mentalt trött efter en riktigt kämpig dag så flöt det på. Största fördelen med Ursviks 10a gentemot Extremen är att man slipper de steniga och rotiga delarna som kräver ens uppmärksamhet. I 10an kan man "flyta" fram i sin egen värld och bara låta kroppen och ffa benen göra sitt. Det finns en hel del backar, så riktigt tråkigt blir det inte.

Totalt blev det 16,3 km @ 5:20 med 167 bpm (84%) i snittpuls. Med tanke på hur jag kände mig när jag gav mig ut för att springa så är jag nöjd.

Gårdagens pass flyttas istället till i kväll, men då kommer jag nog korta av det en smula och istället höja tempot. Det blir sista passet i Ursvik innan SUM.
Kroppen ska få röra sig på onsdag igen, men då får jag tvinga mig till ett lugnt pass. På fredag kanske jag ger mig ut åxå, men då blir det uppvärmning följt av ordentlig stretch för att sen springa tillbax och stretcha ordentligt igen.

Det ska bli spännande att springa SUM igen!!! Hoppas jag får ta revansch från förra året!

It's all about Ursvik

2009-09-30T16:51:00.000+02:00

Äntligen långpass!
Pga SUM (Sörmlands Ultra Marathon) den 10 oktober så är all min träning för tillfället förlagd till Ursvik. Jag behöver återigen vänja mig vid terränglöpning och i söndags var det dags för ett efterlängtat långpass. Som sällskap fick jag med mig min ultrabroder Staffan och tillsammans gav vi oss av mot skogen strax efter lunch.

Jag kände mig riktigt laddad inför passet och varenda fiber i min kropp hade längtat efter detta långpass. Jag älskar verkligen att springa i Ursvik, för den som har missat det. Ursvik bjuder på så mycket härlig löpning och miljö. Lukten av höst, ljudet från skogen, frisk luft och utmanande löpning som nästan hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Alla dessa faktorer gör att jag glömmer allt annat när jag springer där.

Staffan å andra sidan har inte riktigt kommit i fatt med träningen efter gax och sitt månadslånga träningsuppehåll pga skador som följde, så för honom var det inte lika mycket "spritt i kroppen". Första milen gick i skönt 6-tempo och flera gånger förundrades jag över hur låg min puls var. Jag har nog aldrig tidigare sprungit med en puls på 138 bpm! Tempot sjönk med tiden och Staffan hade energibrist på slutet, vilket naturligtvis resulterade i fler gångpauser, men han bet ihop och avslutade passet med flaggan i topp.

Hemma vid porten var det dags för stretch och summering. Vi hade skrapat ihop totalt 34 km @ 6:23. Min snittpuls låg på otroligt låga 148 bpm (74%), vilket är 1 slag över min Maffetone-puls! Grymt! Normalt så siktar jag på att ligga under 6-tempo på långpassen och får då som oftast strax under 160 bpm (80%) i snittpuls, så det här passet var en välkommen överaskning.

Äntligen pannlampspass
I går var det så dags för ett andra försök med pannlampa. Vid 19-tiden styrde jag så stegen mot Överjärva gård och bron över till Ursvik där jag stannade för en ordentlig stretch innan jag fortsatte ut i spåret.

Det kändes mer naturligt att springa med pannlampa och det flöt på lite bättre än sist. Jag sprang ca 2/3 av Extremen, för att sista biten vika av på 10 km-spåret. Lyckades t o m hålla mig på fötter den här gången! Min vurpa förra veckan kändes rejält i några dagar efteråt, så det ville jag inte upprepa.

Passet blev lyckat: 16,8 km @ 5:22 med 168 bpm (84%) i puls. Lite snabbare än förra veckans lamppass, men bara marginellt högre puls, vilket är ett gott tecken. Hoppas trenden håller i sig fram till SUM!

Spännande kväll i Ursvik

2009-09-25T15:27:00.001+02:00

En av de saker jag såg mest fram emot under gax var att få springa med pannlampa. Jag har bara sprungit med pannlampa några gånger, men tycker det är så roligt. Det påminner lite om nattdykning. Allt händer i lampans begränsade ljuskägla och man kan fokusera på ett litet område. Nattdykning kanske är lite roligare, eftersom djurlivet oftast är mindre aktivt och man kan studera dem lite närmare.

Nu när höstmörkret sänker sig tidigt på kvällarna så såg jag min chans att äntligen få in ett pannlampspass och igår var det så äntligen dags. Medan familjen käkade middag så drog jag på mig kläder, lampa och skor och gav mig av mot Ursvik i skymningen. Sprang från Frösunda mot Överjärva och under järnvägen vid Bagartorp. Väl framme vid spåret, ca 3 km från start, så stannade jag och stretchade.

Mörkret tätnade nu för varje minut och det var dags att slå på lampan. Det starkaste läget var än så länge för starkt, men jag hittade ett läge som gav väldigt bra "allmänljus" och gav mig av längs stigen. Passerade snart bron över järnvägen vid Överjärva och på vägen nedför backen till fältet såg det ut som en bred rökpelare som steg. Väl nere så såg jag vad det var, det var dimma. Tjock dimma täckte hela fältet och skapade en trolsk och filmisk stämning. Ljuset från pannlampan var verkningslöst här, då allt framför mig blev vitt.

Kameran på min iPhone fångar inte riktigt stämningen som rådde...

När fascinationen lagt sig fortsatte jag på min färd längs Ursviks Extreme-spår. Det var lite klurigt att springa med pannalmpa som enda belysning och det tog en stunds tillvänjning. Det som ställer till mest problem är att ljuset faller i samma vinkel som synen, så det blir svårt att se rötter och annat som står upp ur marken. Normalt sett så faller ljuset ovanifrån och hjälper en att avgöra hur höga eventuella hinder är mha skuggan som faller. Ljuset från lampan är även lite kallare och "plattare" vilket också gör det lite svårare att se underlagets beskaffenhet.

Jag lyckades hursomhelst att undvika de flesta farorna och trivdes riktigt bra i mörkret, även om det ibland kändes lite läskigt när mörkret blev riktigt påträngande. Ibland reklekterades ljuset i något i skogen eller så fångades min uppmärksamhet av nån skugga som rörde sig i takt med mig, vilket ökade läskigheten lite.

I lampans sken kan det mesta te sig lite läskigt

För att korta av passet så genade jag på två ställen, men följde troget Extreme-spåret i övrigt. När jag kom tillbaka till startpunkten tog jag av på en stig som ledde ut på grusvägen vid stenbrottet. Jag måste slappnat av lite extra, för plötsligt fick högerfoten kontakt med en rot och jag var plötsligt luftburen. Nån sekund senare, efter att ha hunnit tänka "jäääääävlar", landar jag på vänster sida och kanar nån halvmeter innan det tar stopp. Det första jag gör är att stoppa klockan, sen känner jag efter hur det känns att ligga på en skogsstig. Lampan lyser fortfarande, så jag ligger åtminstone inte i mörker. Axeln är lite öm och höften tog största smällen. Smalbenet fick lite stryk också, men generellt verkar jag kommit undan med blotta förskräckelsen.

Upp och hoppa och så iväg igen. Det värkte lite i vänster sida, men efter några hundra meter är allt ungefär som vanligt igen. Jag trampar på i hyggligt tempo och väl hemma i Frösunda igen så tar jag skogsvägen över Ballongberget som mynnar ut bakom Vi-butiken. Där släcker jag lampan, går in och köper mjölk, för att sen jogga nedför backen och snart är ja hemma vid porten.

Stannar utanför porten och stretchar medan jag tittar på klockans summering av passet. 16,59 km @ 5:31 är mycket snabbare än förväntat. Känslan i spåret var närmare 6-tempo, speciellt med tanke på hur mycket svårare det var att sätta fötterna rätt. Pulsen var lägre än på tidigare Ursviks-pass den senaste veckan, så totalt sett var detta ett av mina bättre pass i Ursvik.

Glad i hågen trots ömheten i väntersidan var det dags att duscha och få i sig både middag och kvällskaffe innan det är dags att krypa till kojs.

Naprapaten

I onsdags morse var det dags för ett andra besök hos min naprapat-Fredrik. Efter en kort undersökning så visade det sig att höger ITB var klart förbättrad. Dels av Fredriks massage, men även mha min stretch. Behandlingen som sen följde gick i samma tecken som veckan före, dvs i SMÄRTANS TECKEN.

Jag hade i min enfald hoppats att det skulle vara lindrigare den här gången, men det var högst marginellt.

En ny tid är bokad till nästa onsdag, sen får det nog vara bra ett tag.

På söndag är planen att ta minst två varv i Ursvik Extremen igen. Då får jag även veta hur knät reagerar på längre pass i terräng, vilket är viktigt inför SUM om två veckor. Återkommer med rapport!

Veckan som gick (eller joggade?)

2009-09-21T12:32:00.000+02:00

Veckan efter Uppsala 100 blev lugn. Jag ringde min naprapat Fredrik på TeamFysiq på måndagen och fick en tid på onsdagen. Passade på att ta träningsvila tills jag träffat honom och fått min dom. Det kändes bra att vila och framförallt inte tänka på löpningen lika mycket. Jag behövde nog en liten paus både fysiskt och mentalt.

Onsdag morgon infann jag mig så hos Fredrik. Han började genast att trycka och känna lite överallt och satte sen i gång att bearbeta diverse punkter med start uppe vid gluteus medius (typ övre rumpmuskeln). Han klämde på sidan ovanför knät och visade mig då på ITB som jag trott var skelettben, så hård var senan! På mitt vänsterben så ger ITB efter vid tryck, men på högerbenet så är ITB stenhård. Inte så konstigt att jag fått löparknä tyckte Fredrik.
Det fanns en hel del att göra enligt Fredrik, som hittade den ena hemska smärtpunkten efter den andra. Jag ylade och skrek om vartannat. Fredrik gick efter ett tag över till att massera ut ITB, vilket resulterade i nya nivåer av smärta. Det var nära att svartna för ögonen vid några tillfällen, förmodligen för att jag höll andan när det var som jävligast.
Flera gånger var jag på väg att slå honom av ren reflex, för att skydda mig från smärtan helt enkelt.
Efter 30 minuter tyckte Fredrik att det fick räcka och jag kunde inte annat än hålla med. På svajiga ben var det dags att åka till jobbet. Jag var helt slut, som efter ett rejält långpass. Pust!

Dagen efter kändes det som jag blivit överkörd av en ångvält, så jag valde att vila ännu en dag. I fredags var det iaf dags att få röra lite på benen. På lunchen gav jag mig ut på en en runda runt Årstafältet. Värmde upp försiktigt drygt 2 km och stretchade sen i 10 minuter för att sen jogga tillbaka till kontoret och avsluta med ca 10 minuter stretch. Löpningen var sekundär och fungerade endast som uppvärmning på detta passet.

Efter ännu en vilodag i lördags så kom söndagen. Efter frukost var det först dags för veckostädning och sen bar det av till stallet. Det var premiär för min fru, som fått 10 ridlektioner i födelsedagspresent av sin kompis som äger ridcentret. Min normala rutin för "uppladdning" kom av sig pga av stallbesöket, så på vägen hem från stallet vid 13-tiden så slängde jag i mig 1½ cheeseburgare på McD. Väl hemma tryckte jag i mig en koffein-gel som nästan fick mig att kräkas. Snabbt blandade jag till en flaska Perpetuem och gav mig av mot Ursvik. Med bara några veckor kvar till Sörmlands Ultra Marathon (SUM) så är det dags att vänja sig vid terränglöpning. Senast jag var i Ursvik var ett långpass i juli, så det var på tiden.

Sprang via Överjärva gård och över järnvägsbron, där jag stannade och stretchade ordentligt innan det bar av ut i spåret. I magen skvalpade vatten, cheeseburgare och gel, så tempot fick initialt hållas nere. Det kändes lite segstartat, men efter uppvärmningen så kändes det lite bättre. Vädret var ju helt fantastiskt! Med hösten i antågande så kändes det som sommarens sista kraftansträngning.

Min absoluta favoritmiljö finns i Ursvik och då framförallt Extreme-spåret. Det är väldigt skiftande underlag, vilket gör det omväxlande och tidvis mycket utmanande. Hela kroppen får lixom vara med och jobba. Vissa partier kan man hålla hög fart, medan andra är väldigt trixiga och kräver fokusering för att man inte ska snubbla.

De få gånger jag sneglade på klockan så låg snittempot strax under 6 minuter, vilket inte är helt ovanligt i UE. Det var ju inget tempopass jag var ute efter, snarare ett kort långpass i lagom fart. Jag låg på en mycket jämn ansträngningsnivå som kändes behaglig och aldrig upplevde jag mig på gränsen. När det var ca 4 km kvar, varav 2 km i spåret, så ökade jag tempot en aning och höll det sedan hem. Benen kändes fortfarande väldigt pigga och jag var fortfarande "lätt på foten" vilket resulterade i en kort runners high.
.
Medan jag stretchade så tittade jag på summeringen av passet och överaskades av att jag snittat strax över 5:30-tempo, vilket var klart snabbare än det hade kännts. Pulsen visade att jag legat i ganska hårt, snittet hamnade på 167 BPM (84%). Inte ovanligt högt på något sätt, speciellt inte i den farten och i den terrängen, men ändå högre än vad jag är van vid.

På onsdag är det dags för ännu ett besök hos naprapaten. Inget jag direkt ser fram emot, men det behövs hursomhelst. Vad gäller löpningen så hoppas jag få in även det i schemat för veckan. Återkommer med ny rapport.

Så var det med det...

2009-09-16T16:33:00.000+02:00

Jag sov som bäst när klockan ringde kl 4:40. Jag kom i säng vid 23-tiden i fredags och vaknade åtskilliga gånger på natten pga en högljudd fest i närheten, så det sista jag ville göra var att gå upp. Det var ju bara att gilla läget, så upp och börja med bestyren. Kokade gröt och gjorde snabbkaffe. Efter frukosten blandade jag till 9 st Perfecta-flaskor med 1-timmesblandning av Perpetuem samt gjorde klart det sista inför avfärden.

Kl 5.15 kom Magnus och det bar av mot Uppsala. Väl framme vid Studenternas IP så var förberedelserna i full gång. Funktionärer fixade servicetältet, medan löpare strömmade till. Många bekanta och obekanta ansikten fanns på plats. Träffade en ny bekantskap och tillika klubbkamrat, i Christian, som för övrigt placerade sig på 2a plats under gax.
Den kanske mest (för mig) namnkunnige var Andreas Falk, som var där för att springa 50 km. Jag frågade inte om han sprungit till Uppsala, men det hade inte förvånat mig. En av de presenter jag fick i 40-årspresent (5/9) var att få träffa Andreas ett antal gånger och tillsammans se över träning, kost etc. Något jag verkligen ser fram emot.

Hursomhelst så fixade vi iordning det som behövdes fixas och tog därefter en uppvärmningsrunda och stretchade lite. Kroppen kändes ganska ok och jag kände inte alls att jag knappt sovit något.
Efter sedvanlig förberedelse med bl a vaselinapplicering så var det så plötsligt dags att ställa upp vid startlinjen. Staffan gick i genom lite fakta kring servicen o dylikt.

Dags för start!

Startskottet gick av och alla gav sig av. Vissa för att springa 20 varv, medan andra såg fram emot 40 varv.

Första milen gick bra och första gåpausen kändes lite överflödig, men vi höll oss till planen. Två varv senare fick jag akut behov av att uppsöka WC, så jag och Magnus fick skiljas åt för tillfället. Fördelen med varvbana är att man nästan garanterat träffas fler gånger. Efter pausen trampade jag på och höll mig strax under 6-tempo i snitt. Fick sällskap av diverse trevliga människor och det hela kändes ganska behagligt. Kom till slut i fatt Magnus igen och vi följdes åt av igen. Han hade problem med magen från 20 km och fick släppa mig när han behövde ta gåpauser. Själv ville jag hålla hårt fast vid mitt schema med att gå ca 500 meter varannan varvning. Min mage var inte helt glad och vid 35 km var det så dags att än en gång uppsöka WC. Det är inte så behagligt att dra av sig tajta och svettiga kläder för att i högsta möjliga fart göra sina behov och sen fort som attan komma ut igen. Man hinner stelna till lite och tappar framförallt "flytet". Dock var det en befrielse att slippa magsmärtorna.

Marathonpasseringen kändes bra och nu var man inne i ultraland. Under föregående varv had ejag träffat Staffan som tyvärr, men klokt, beslutat sig för att bryta loppet. Själv var jag inne i zonen, i lurarna fanns Bob Marley och jag försökte lite flämtande att stöna ut No woman, no cry. Kroppen kändes fortfarande i princip oberörd och jag hade goda förhoppningar att kunna göra ett riktigt bra lopp. Min förhoppning hade innan loppet legat nära 10 timmar, men efter toalettstoppen så hade jag släppt det målet och siktade snarare mot 10:30.

Jag hade kommit ca 45 km och högerbenets utsida kändes stramt. Jag hade stannat ett par gånger under loppet för att stretcha lite extra, men det verkar inte ha hjälpt nämnvärt. På varvet innan 50 km kände jag hur knät börjde värka. Jag sprungit hela loppet med mitt knäband som ska avlasta ITB och förebygga problemet, men nu verkade det vara kört än en gång. Väl framme vid varvningen så meddelade jag att jag beslutat bryta. Det var det dock inte tu tal om, utan de föste bort mig till massören som gjorde vad han kunde och skickade iväg mig på ännu ett varv. Behandlingen gjorde tyvärr inte mycket nytta, utan jag fick gå större delen av det varvet, ända fram i mål.

52,5 km hann jag avverka och det tog ca 5:35h. Jag började leta efter Magnus, men det visade sig att han fortfarande var ute i spåret, så jag greppade kameran och gick för att möta honom. Strax kom han springandes och jag fotografera och hejade för fulla muggar.

Vi stannade kvar en stund och snackade innan det var dags att säga adjö för den här gången. Jag kände konstigt nog bara lättnad över att ha brutit och vara på väg hem. Det fanns ingen besvikelse eller bitterhet alls den här gången. Det var inte så kul att springa den här dagen helt enkelt. På vägen stannade vi och köpte lunch på Burger King innan Magnus släppte av mig hemma. Jag hade stora problem att hålla mig vaken och somnade hela tiden i bilen.

Hemma mötte Janica och Alicia mig i dörren. De var oroliga att jag var ledsen för ännu ett brutet lopp, men så var ju inte alls fallet. Efter en välbehövlig dusch och ett påföljande varmt bad så var jag nästan som en ny människa. Vi åkte till simhallen för Alicias simskola och på vägen hem handlade vi pizza som vi åt framför TVn. Det var i princip omöjligt för mig att hålla mig vaken och jag somnade säkert ett 40-tal gånger i soffan under kvällen innan jag till slut gick och la mig framåt 23-tiden. Behöver jag säga att jag sov som en stock?

Vad händer nu då? Det kommer mera som det heter...

Äntligen fredag!

2009-09-11T11:32:00.000+02:00

Så var det fredag igen! Står som bäst och dricker en Vitargo-shake på jobbet och klurar på huruvida jag ska ge mig ut på en riktigt lugn och försiktig runda på lunchen. Min tanke är att jogga några kilometer, stretcha ordentligt och sen köra nån/några fartökningar för att sen avsluta med en stilla jogg tillbaka till kontoret där jag avslutar med en grundlig stretch. Hur låter det? Vi får väl se.

Jag tänker nog inte Twittra med jämna mellanrunm som under gax, men kanske drar iväg nåt litet twitter ibland om andan faller på. Förra året sprang jag ensam med jämna mellanrum och hade tidvis lite tråkigt, så om jag upplever samma sak i år så lär jag nog twittra.

För er som vill följa loppet så kommer det ske löpande uppdatering på Jogg.se.

Nu är det lunch = dags att byta om!

Strategier och materialval...

2009-09-10T20:01:00.000+02:00

...är alltid något som fullständigt ockuperar min hjärna inför lopp. Något som liknar undantagstillstånd råder i min hjärna fram till loppet.

Jag minns fortfarande hur jag satt och skruvade på en strategi inför mitt första Midnattslopp för drygt 3 år sen. Det Excel-blad som jag hade satt ihop mailades till Magnus som tålmodigt kom med kommentarer. Att jag sen stod vid startlinjen och all strategi var som bortblåst är en annan sak. Allt förarbete syftar ju egentligen mest till att komma in i ett sorts tänk, ett metalt tillstånd.

Den förberedelse som jag gör inför loppet på lördag är egentligen minimal. Jag kommer fylla på med lite extra energi under dagen och kvällen i morgon (fredag). Jag föredrar Vitargo Gainers Gold, som förutom sin goda jordgubbssmak, innehåller både kolhydrater och protein. En portion blandad med mellanmjölk ger ca 500 kcal och min plan är att få i mig 3 portioner under morgondagen och en portion på lördag morgon.
På fredag kommer jag äta min vanliga fredagsdiet som består av snabbmat i form av hamburgare, pommes frites samt mjölk. Under kvällen konsumeras kaffe, godis och ibland även glass.

Eftersom jag ska upp tidigt så får Alicia (min dotter) sova hos Janica (min fru) och jag tar Alicias säng. På så sätt slipper alla vakna när jag går upp och börjar härja runt.

Energistrategin blir en upprepning av tidigare lopp. Hammer Nutritions Perpetuem får stå för lejonparten av energitillförseln. Planen är att förbereda 10 st Perfecta-flaskor med koncentrerad 1-timmesblandning av Perpetuem. Vatten för att spä ut det tar jag från den allmänna vätskestationen. Jag kommer ha med mig koffein-gel och Runekakor samt komplettera med smått och gott från det dignande mat- och dryckesbordet.

Strategin inför själva loppet är glasklar: Hålla hela vägen och så nära 10 timmar som möjligt.
Banan i Uppsala är perfekt för 25/5-strategin, eller snarare 5km/500meter. Ett varv är 2,5 km, så om jag springer 2 varv och sen tar 500 meter gåpaus så passar det helt perfekt. Varannan gång jag passerar varvningen så kan jag ta en mugg med vatten och en flaska Perpetuem, samt komplettera med det jag behöver. Jag tänker packa mina egna lådor med allt jag behöver och ställa dem nära banan så att jag slipper riva runt i min väska och leta.

Just nu visar yr.no att det ska regna och vara 16º i Uppsala mellan 12-16 på lördag. Lite regn gr inget, men jag slipper helst. Under Jättelångt sprang vi i allt från duggregn till ösregn i över 8 timmar och det gick alldeles utmärkt.

Klädvalet faller nog på kort tights, t-shirt, långa kompressionsstrumpor samt mina Asics GT-2140. Jag tar med mig mina gamla trotjänare New Balance 902 som jag använde sista 25 km förra året. De är nästan 1½ storlek för stora, vilket passar bra när fötterna svullnat och tårna gör ont på slutet.

Nu ska det nattas dotter...

Jaha, så var det dags igen då.

2009-09-08T13:37:00.000+02:00

Klockan 7.00 på lördag morgon står vi vid startlinjen i Uppsala. 40 av oss ska springa 100 km, medan drygt 20 st ger sig på 50 km. Uppsala Monster Tour är numera namnet på loppet som för tredje året går av stapeln. Maxtiden för 100 km är satt till generösa 15 timmar, vilket tillåter en snittfart på beskedliga14:30 min/km!

Förra årets Uppsala 100 var första gången jag gav mig på 100 km. Jag hade som längst sprungit 57 km innan loppet och misstänkte att jag tog mig lite vatten över huvudet, men jag åkte ändå till Uppsala med målet att springa så långt och länge jag förmådde. Jag räknade kallt med att jag eventuellt skulle bryta. Efter en rejäl svacka vid 40 km nånting så var det bara att kämpa på och till slut kom jag i mål på 11:45h med gråten i halsen. Det var stort att göra 100 km!

Årets lopp skulle jag egentligen komma som grädde på moset efter gax, men eftersom det gick som det gick så är revanschlusten stor. Målsättningen är naturligtvis att göra ett markant bättre lopp i år. Jag har ju mycket mer rutin och känne rmin kropp bättre än nånsin, så om bara knän och annat håller så borde det vara en smal sak att göra nytt PB på lördag.

Min kompis Magnus både crewade och paceade för mig förra året, men i år är planen att han först springer 50 km varianten för att sen pacea mig på slutet. Vi får väl se hur det slutar. Efter 50 km och några timmars vila kanske benen inte är så sugna på att springa igen. Det är hans första riktiga ultralopp så ska det bli extra kul!

Träningen den senaste tiden har varit lite splittrad. Förra veckan hann jag med två tempopass runt Brunnsviken samt ett fartlekspass i Årsta. Totalt blev det 36 km, inte mycket att skriva hem om inte. Planen var trots allt att trappa ned rejält inför Uppsala, men det känns ändå fånigt att springa så "lite".
Den här veckan blir ännu lugnare. I går blev det ett pass med Tabata-intervaller. På onsdag tänkte jag upprepa det passet igen för att på fredag ta en stilla jogg med några fartökningar. Hoppas den planen är lagom för att vara i form inför lördagen.

Återkommer i dagarna med strategier och "utrustningsval"...

Jakten på äventyret

2009-09-01T19:55:00.002+02:00

Ända sen jag började springa så har jag och min allra bästa löparkompis och vapendragare Magnus (Drewsen aka Drufus) pratat om vilka lopp vi vill springa. Det var han som gjorde mig uppmärksam på lopp som Tjur ruset, Dunder dygnet (nedlagt), Skövde 6-timmars etc. Vi har varit överens om att vi framförallt är typen som vill ha en visuell upplevelse av ett lopp. Det ska kännas som ett äventyr, en upptäcktsfärd. Lopp som alltså inte kvalar in är t ex Skövde 6-timmars eller Uppsala 100. Inte för att de på något vis är sämre, de erbjuder kvalitéer som tilltalar andra delar av mig.

Det största äventyret hittills i mitt liv var ju tänkt att bli gax. Uttrycket "Crashed and burned" platsar ju. Eftersom the gax 100 miles läggs på is och ersätts av the gax trans scania nästa år, som är smått övermäktiga 246 km, så måste jag hitta ett annat äventyr att rikta blicken emot.
I Sverige finns inget lopp som direkt motsvarar gax 100 miles, så just nu känns det lite tomt.

• Lapland Ultra, med sina 100 km i Lappland, är ett alternativ, men då det går av stapeln den 2-3 juli så hamnar det farligt nära semestern. Man får uppleva underbara vidder samt träffa en massa fantastiska människor utmed vägen.
• Vertex Fjällmarathon är också intressant. Även om 44 km är "lite kort" så är utmaningen och upplevelsen i par med mina önskemål.
•Lopp som går utomlands och som av en eller flera anledningar ligger utom räckhåll inom överskådlig framtid är bl a: klassikern Western States (100 miles), springa-i-värme-som-smälter-skosulorna Badwater (135 miles), sydafrikanska jätteultran Comrades (80 km) och till sist Aten-till-Sparta-i-grekiskan-värmen Spartathlon (245 km). Alla dessa lopp finns på önskelistan och kommer förhoppningsvis kunna betas av med tiden.

En vacker dag ska jag stå framför denna staty

Min egen heliga Graal är ju som bekant 100 mils och det får jag chansen att tackla under TEC i april. Då TEC går på en loop-bana så är den visuella utmaningen är begränsad, men den lär inte bli tråkig för det.

Jag önskar att det fanns ett rejält lopp i Sverige som var minst 100 miles och gick genom omväxlande landskap. Man skulle ju förvisso antingen kunna arrangera ett själv eller helt enkelt ge sig ut och springa 100 miles. Det första alternativet är för jobbigt och det andra förtar känslan av att göra det "officiellt".

Nåja, jakten på äventyret fortsätter...

Nya insikter

2009-08-24T15:54:00.005+02:00

Under söndagens långpass så fick jag än en gång ont i höger "ringtå", där nageln lossnade och flöt omkring på en blåsa under gax, och insåg att jag kompenserade det genom att förändra mitt steg.

Det som slog mig var att samma sak hände under gax. Jag hade valt att börja loppet i mina nya Kayano 15. De sitter precis lagom med vanliga strumpor, men jag började gax med ett par nya x-socks som har dubbla lager. Nån specialare för att förhindra friktion. Redan efter en mil hade nageln lossnat och jag hade i rejält ont typ nån mil, men inget jag inte klarade av att springa med. Dock är jag rätt säker på att det är den avgörande faktorn till att knät la av. Jag förändrade omedvetet mitt steg och det bidrog till felbelastningen.

Under långpasset så tvingade jag mig att springa som vanligt och uthärda. Jag bar även mitt ITB-knäband som avlastar senan och förebygger problemet. Det ska jag bära framöver för säkerhets skull.

Besvikelsen från gax ligger nu nästan helt begravt i minnet. Det var en tung vecka efter loppet eftersom det bortsett från besvikelsen även var det första jobbveckan efter semestern. Stön.

I tisdags förra veckan var det dags att börja uppladdningen inför Uppsala 100. Jag började med några kortare tempopass i tisdags och onsdags, vilka båda kändes riktigt bra. I fredags hann jag med ett varv runt Brunnsviken. Pulsen var markant högre än vanligt i förhållade till farten, men i övrigt kändes det ok. Vilopulsen i lördags morse var ca 8-10 slag högre än normalt, så en vilodag passade bra. I söndags var det så dags för ett långpass igen. Jag hoppades från början att få ihop runt 50 km, men eftersom jag inte visste om knät skulle krångla så siktade jag lite lägre och hamnade tills slut på 32 km strax under 6-tempo, det kändes precis lagom. Knät höll och kroppen kändes förhållandevis fräsch.

Idag var det dags för ett tempopass på lunchen. Turen gick som vanligt runt Årstafältet, men i en vidare cirkel idag, lite crazy lixom :D Snittade strax under 5-tempo och snittpulsen hamnade på 164 bpm (82%).

Under resten av veckan blir det nog inte så mycket kvalitetspass. Mycket på jobbet och en del att göra på fritiden gör att löpningen får "stryka på foten".

GAX DNF WTF

2009-08-16T10:52:00.004+02:00

Så skulle man kunna summera mitt gax, men ni kanske vill höra hela historien?

GAX 100 miles
Lördagsmorgonen började bra. Gick upp kl 5:45. Bortsett från uräcklig havregrynsgröt :) , så var frukosten jättegod. Slutförde förberedelserna och tiden bara flög iväg, så vi kom iväg till Ystad lite sent. Det duggregnade lite och var ca 15º, vilket var ganska ok. Väl på plats inne i Ystad så flöt det på. Lämnade in drop bags, hälsade på alla jag känner osv.

Plötsligt var det dags att ställa upp bakom den imaginära "startlinjen" och så gick starten! Jag var ganska oförberedd och började febrilt att fippla med min Garmin. Fredrika hade ju varit schysst och satt ihop en TCX-fil med hela gax-banan, men när jag startade banan så verkade klockan låsa sig. Paniken spred sig naturligtvis, eftersom jag är helt oduglig på kartläsning. Efter några omstarter av klockan och en massa trassel så skippade jag att använda banan i klockan och slog över på vanliga, "manuella" läget. Då ville klockan plötsligt inte registrera löpt distans! Va i he...e?
Omstarter av klockan följde och till slut så kom den igång, pust. Samtidigt som jag trasslade med klockan så upptäckte jag att jag glömt knyta mina skor ordentligt. Innan jag åkte från Kåseberga så knöt jag bara skorna så att jag inte skulle snubbla på snörena. Eftersom jag startade långt bak i gruppen så ville jag inte stanna för länge med risk att helt tappa bort de andra. Vi sprang inne bland Ystads gränder och jag hade INGEN aning om var jag skulle! Jag tog ett snabbt beslut och stannade till. Knöt skorna snabbt som attan och sprang sen vidare.

Efter ett tag kom jag ifatt den större gruppen och tillsammans lämnade vi Ystad bakom oss. Det var ett fantastiskt landskap att springa i. Böljande fält med grödor av olika slag, hagar med kor eller får. Äventyret var igång på allvar!

Min strategi var att varva 25 minuters löpning med 5 minuters gång, men jag beslöt att vänta med första gåpausen till ca 10 km. Däremot stannade jag till vid 8 km och tog av min överdragströja. Det var ganska milt ute och nu hade jag hunnit bli varm. Jag tappade kontakten med den något utspridda gruppen, men hade ca 10 personer bakom mig, så jag trampade på.
I det böljande landskapet tappade man lätt bort den visuella kontakt med andra efter 400-500 meter, vilket skedde strax efter mitt korta stopp. Plötsligt var alla borta! Jag hade glömt kartan i bilen och de som kom efter mig var lika vilse som jag. Vi sprang runt lite på småvägarna i en by innan vi tillslut hittade rätt.

Efter den incidenten kände jag att jag ville ligga närmare mittklungan, så jag ökade takten lite för att knappa in på avståndet. De var nu ca en kilometer bort, så det tog nog nästan en mil innan jag var ifatt. Jag anslöt till Mia och Staffan och plötsligt kändes det som Jättelångt igen! Trygghet! Vi trummade på i lagom takt. Gick i alla backar och såg till att spara på krafterna, det var ju långt kvar. Duggregnet fortsatte, men inte lika jävligt som under Jättelångt. Vid 20 km kändes det som 5 km, vilket var ett gott tecken! Jag twittrar som lovat och vid 26 km rapporterar jag att allt är bra. Vid 30 km stannar vi en stund och fyller på vatten vid en kran och Mia provar utedasset.

Kroppen känns riktigt bra och humöret är på topp när den välkända smärtan i högerknät plötsligt hugger till som en kniv. Löparknäet är tillbaka! Stannar snabbt till och tankarna far i genom huvudet. Vad gör jag nu? Jag vet att det omöjligen går över, hur jag än gör. Testar att springa korta bitar, men det kommer tillbaka varje gång. Nedför funkar det hyggligt, men på rakorna och minsta uppför är det kört. Jag testar att sätta coachtejp ovanför knät, men det fungerar dåligt. Staffan och Mia sänker farten och väntar in, men till slut släpper vi kontakten och jag är ensam. Jag joggar när det funkar, men det är mest snabb gång som gäller. Ringer upp min fru och beklagar mig, men hon peppar mig att fortsätta och kämpa på så länge det går. Efter det känns det mycket bättre.

Panik, besvikelse, bitterhet och ilska fullkomligen konsumerar mig där jag nästan tårögd går genom skogen. Jag ser ingen framför eller bakom mig. Ingen karta har jag, men än så länge är markeringarna frekventa. Stannar till och stretchar benen ordentligt i ett försök att få bukt med eländet. Beslutar mig för att åtminstone fortsätta fram till första kontrollen vid 42 km och kämpar på i så hög fart jag bara kan. Snittar strax under 8 min/km tack vare att jag kan ligga på rejält nedför och gå snabbt uppför och på rakorna. Möter upp med Magnus och testar en annan tejp, men efter nån kilometer ramlar den av. Istället knyter jag den över knät och det fungerar lite bättre. Tejpen är helt stum, så jag är orolig att jag stryper blodflödet eller på annat sätt för problem, men tillsvidare får det fungera. Jag lyckas t o m springa lite på rakorna, men minsta motlut tvingar mig till gång.

Magnus möter upp mig strax innan kontrollen vid 42 km och vi pratar igenom situationen medan han sällskapar mig. Vid kontrollen byter jag strumpor och t-shirt, tejpar höger "ringtå" vars nagel flyter omkring på en jätteblåsa, skakar till en ny flaska Perpetuem samt fyller ryggan med vatten. Hela stoppet sker snabbt och metodiskt. Lägger sen i ettan och kör vidare i duggregnet. Trots det korta stoppet så hann jag stelna till rejält, framförallt i anklarna. Jag är inte van vid att gå så mycket och i så hög hastighet, så benen tar extra mycket stryk. Muskler som jag inte visste existerade gör nu sig tillkänna och ställer situationen på sin spets.

Några kilometer efter kontrollen kommer jag ikapp Stefan Olsson, som senare kommer i mål på 19:e plats på tiden 30:34h. Han har kört gax 3 ggr och genomförde det för första gången förra året, så det känns som en trygg resekamrat. Vi sällskapar och det rullar på bra. Vi får av och till sällskap av Anders & Charlotta, som senare bryter vid 97 km. Statusen på knät är ganska stabilt, men visar tecken på försämring. Jag får allt svårare att att forcera höga hinder såsom stegar över stängsel. Riktigt branta nedförsbackar ställer till det då jag har mycket svårt att stödja enbart på högerbenet.

Möter upp med Magnus nånstans vid 58 km och tappar då kontakten med Stefan. Jag säger till Magnus att jag troligen bryter vid 80km. Även Anders & Charlotta passerar medan jag står och pratar med Magnus, så jag sätter av i jakt på trion. In på skogsstigar går färden och jag kämpar på i så hög fart jag kan. Under tiden begrundar jag mitt "beslut" om att bryta vid 80 km och inser att det egentligen inte finns nån anledning att lida nästan 20 km för att sen bryta. Jag vinner ju inget på det och riskerar bara att göra skadan värre. Försöker ringa till Magnus för att dryfta det hela, men mottagningen är så usel att jag väntar med samtalet. Än en gång upplever jag mig extremt ensam och näst intill tårögd. Jag vill verkligen inte att det ska ta slut på det här sättet! Snart är jag har jag hunnit i kapp de andra och när vi kommer nedför en stig som mynnar ut vid bebyggelse så står Magnus där. Än en gång har han lyckats krångla sig runt bland småvägarna i Skåne för att finnas till hands när jag som mest behöver honom!

Där och då bryter jag loppet och min dröm går därmed upp i rök. Det är ett tungt ögonblick, men samtidigt en lättnad. Jag kom inte till gax för att gå. Jag hade säkert fått gå en hel del, men då skulle det varit mitt eget val. 63 km fick jag ihop.

Sätter mig i bilen och vi styr kosan mot kontrollen vid 80 km för att hämta upp mina drop bags. Det är lite meckigt att hitta, men till slut så kommer vi fram. Bredvid finns ett vandrarhem där jag köper en duschning för 25 kronor. Jag sköljer av mig 63 kilometers smuts och känner mig kanske inte som en ny människa, men en bättre begagnad iaf.
Går tillbaka till bilen och vi studerar de löpare som kommer in till den kanske viktigaste kontrollen av alla. Det är här man måste göra en del viktiga förändringar, eftersom nästa kontroll är 128 km och allt mellan 4 och 8 timmar bort, dvs mitt i natten, så måste man dels fundera ut klädval utefter hur man känner sig och dels tillbehörsval i form av lampor etc.

Den sista personen som passerar innan vi ger oss av är Jan-Erik (8:e plats på 26:41h). Klockan är strax efter 17 och vi sätter av mot Stockholm. Äventyret i Skåne är definitivt slut.

Åker till Kristianstad och tankar bilen med bensin och våra magsäckar med mat. Efter diverse felkörningar så är vi till slut på väg hemåt. Mina ben värker och stelnar till rejält av att sitta i bilen, men jag slipper åtminstone att köra. Samtalsämnet under hemfärden domineras av min besvikelse och bitterhet, det kommer ta lite tid att smälta allt.
Magnus kör hela vägen hem till sitt hus i Tumba där jag tar över och kör hem till Solna. Jag kommer hem strax innan 2 på natten. Smyger tyst in i sovrummet och lägger mig bredvid min fru och vår dotter som ville finnas bredvid sin stackars pappa när han kom hem. Det är svårt att somna. Tankarna snurrar i huvudet, men till slut så somnar jag och sover som en klubbad säl.

På ytterdörren hade Alicia hängt en teckning som
välkomnade mig hem, det värmde må ni tro!

Analys
Varför gick det då åt pipan? Vad gjorde jag för fel? Det beror naturligtvis på flertal faktorer, men de jag tror spelar störst roll är (1) för mycket backlöpning i Italien, (2) för mycket vila sista veckan innan loppet, (3) bilkörning dagen innan. Jag skulle förmodligen åkt ner tidigare till Ystad, sprungit lite och stretchat kroppen ordentligt. Jag borde även värmt upp innan loppet och stretchat. Tänk vad efterklok man kan vara va?

Vad händer nu?
Staffan frågade mig kvällen innan loppet vad jag skulle göra med bloggen efter gax. Nu behöver jag inte fundera på det då min väg till 100 miles fortsätter. Nästa chans att springa 100 miles är på TEC i april. Jag anmälde mig så snart jag kom hem.
Redan om 4 veckor går dock Uppsala 100 km, så jag får en chans att genomföra ett längre lopp och förhoppningsvis förbättra mitt resultat från 2008 då jag kom i mål på 11:45h. Ett nytt PB på 100K skulle kännas som lite plåster på såren efter gax.

Tack till alla som följt och stöttat mig hittills, jag hoppas ni hänger med fram till TEC!

Edit: Jag glömde det viktigaste av allt:
En MILJARD TACK till världens bästa vän/crew/pacer Magnus Drewsen som följde med mig till Ystad och körde runt under gax samt hela tiden fanns till hands.

Spik i foten...

2009-08-12T10:35:00.000+02:00

...har jag inte, men den molande värken i vänster häl som jag haft sen jag kom hem från Italien har inte försvunnit. Värken sitter mer inne i hälen/hälsenan och inte under, som t ex hälsporre. Jag tror det kommer av att jag dels sprang i backar och dels gick i sandaler i Italien. Förmodligen överansträngning. Jag testat att smörja med Voltarenkräm samt tagit Voltaren, men det hjälper inte mycket.

Värken är molande och inte där hela tiden, utan kommer i perioder. Skumt. Dock är det inte sån smärta att det hindrar mig från att starta.

Idag gick färden hursomhelst till Ystad. Jag hämtade upp Magnus i Tumba strax efter 8 och efter några stopp på vägen och lite förseningar så var vi framme i Kåseberga vid 16-tiden.

Eftermiddagen och kvällen har naturligtvis handlat om gax. Diskussioner, planering, packning och ompackning av drop bags, test och jämförelse av pannlampor (min Alpha 6 sopade mattan med motståndet) är lite av det som vi ägnat oss åt. Vi har även frågat oss "varför?"...

Än så länge känner jag inte av nån direkt nervositet. Det finns lixom inget att vara nervös för. Visst är det långt, men tar jag det bara lugnt och lyssnar på min kropp (och INTE på hjärnan) så ska det nog gå vägen. Det värsta som kan hända är ju att jag måste bryta av en eller annan anledning, inte hela världen. Även om jag skulle bli otroligt besviken så finns det faktiskt fler lopp.

Min strategi för loppet är att varva 25 min löpning med 5 min gång. Det ger mig två pauser i timmen så jag kan äta, dricka, ta piller samt kommunicera. Tanken är ju att twittra en gång i timmen. Ni kan följa det i högermarginalen eller på www.twitter.com/ultrazebban.

Om en liten stund är det dags att knoppa. Klockan är lite efter 23 och jag ska upp vid 5.45. Det blir ett långt dygn i morgon minsann.

Håll tummarna för mig i morgon!

Mobile Blogging from here.

Förberedelser

2009-08-11T07:54:00.002+02:00

Hemma från semestern i Italien och det är dags att ta i tu med slutplaneringen inför GAX. Det är ju en del som måste fixas.

Var inne på Runners Store i går och köpte några gel samt ett par strumpor. Passade även på att snacka med Emelie, en av Sveriges bästa kvinnliga landslagslöpare inom ultra samt min klubbkamrat i TUSLK, och höra lite hur hon tänker inför loppet. Hon kom med några värdefulla tips som jag ska ta vara på.

På Clas Ohlson inhandlades regnponcho, värmepåsar samt ljusstavar(!), det senare kan vara "bra att ha". Det som jag ska jag inhandla i dagarna. Kalsonger är det som är svårast att hitta tycker jag. Har näsan gett upp. Craft har för många sömmar och de är de enda jag hittar. Köpte ett par Brynje för några år sen och de är suveräna, hittar dock ingen som för dessa längre.

I går kväll förberedde jag portionsförpackningarna av Perpetuem och alla mina tabletter (Endurolutes etc). Mina drop bags börjar fyllas på med allehanda attiraljer. Den slutliga sorteringen kommer bli intressant...

Nu ska jag dra till Grönan med min tjejer samt goda vänner. Håll tummarna att vädret håller sig på sitt snälla humör.

Tillbaka till verkligheten..

2009-08-06T15:39:00.000+02:00

...om knappt två dygn, men tills dess ska vi njuta så gott det bara går.

Idag började jag morgonen med att springa bort till en av de värsta backarna jag känner till, ca 1 km bort. Den är drygt 1 km lång och lite brantare än backen vid Danderyds sjukhus. Väl på krönet så stretchade jag och pustade ut innan det bar av nedåt på andra sidan. Jag hittade en ny väg som först gick brant nedåt för att sen svänga väldigt brant uppåt. Den backen blev jag tvungen att gå i när syreskulden inte kunde betalas :)
Nåja, efter det tog jag en sväng ned mot Ravi och sen hemåt för att få ihop mina 8 km. 8 km @ 5:30 med 157 i snitpuls kändes godkännt med tanke på alla backar.

Det blir korta turer här i Italien. Mest pga tidsbrist då de gemensamma aktiviteterna ska prioriteras, men även pga att det är så påfrestande med alla backar och även värmen spelar in. Sist men inte minst så springer jag på sgs tom mage, vilket begränsar aktionsradien en aning. Nästa gång jag kommer hit så ska jag ta med mig vätskerygga och ge mig ut på rejäla upptäcksfärder!

Idag pratade jag kort med Magnus som ska crew'a och pace'a mig på gax. Det börjar dra ihop sig på allvar och planeringen är i full gång i huvudet. Vi kör ned på fredag morgon, eftersom Magnus jobbar mån-tors, och hoppas hinna reka de svårare partierna.
Jag tror att det mesta som behövs är införskaffat. Kanske måste jag komplettera med några gel och ev strumpor, men i övrigt känns det som det mesta är på banan.

I morgon planerar jag att springa i Castigliano där vi badar. Parallellt med stranden går en väg där jag sett många jogga. Det vore skönt att få springa på helt flack väg. Vi får väl se om det blir så.

Ledsen att jag inte har svarat på frågor i era kommentarer. Jag har inte haft möjligheten att göra det här nere, utan får göra det när jag kommer hem.

Ligger på stranden...

2009-08-04T10:20:00.000+02:00

...i Castiglione. Lite svalare än tidigare stranddagar, ca 28 grader och tidvis molnigt. Det flaggas rött, så nåt bad blir det inte tal om. Vågorna slår upp 3-4 meter upp på stranden jämfört med tidigare dagar. Skönt är det hursomhelst.

I söndags var vi i Sienna, en söt liten stad med fascinrande historia. Tyvärr var det mesta stängt, men vi hade ändå en mysig dag där.

När vi vaknade igår var det mulnigt och enligt väderleksrapporten skulle det bli lite regn, så vi beslöt oss för att tidigarelägga vår dag i Florens. Det var ett perfekt beslut. Vädret i Florens var helt optimalt för en dag i stan.
Bortsett från alla souvenirstånd och turister så är alla fantastiska byggnader och andra vackra sevärdheter verkligen värt besöket i denna mysiga stad.
Precis när vi satt oss för att äta lunch så passerade en åskskur, vilken tajming!
I en sportbutik hittade jag ett par Kayano 15 med 40% rabatt! Vilket fynd! Min dag var gjord!!!

Idag var jag naturligtvis tvungen att inviga dem, så det bar av på min "sedvanliga" sväng ner till Ravi. Efter en km går det nedför drygt tre km och där vänder jag hemåt igen.
Kroppen var seg efter att ha gått i Sienna och Florens samt kört mycket bil. Det var först när jag vände i Ravi som jag började känna mig lite mer normalt rörlig i kroppen.
Jämfört med mina GT-2140 som jag köpte veckan innan vi åkte så är Kayano 15 lite smidigare och påminner i passformen mer om en lättare semi-racer. Snörningen är assymetrisk som på DS Trainer. Skorna var sköna att springa i och skillnaden jämfört med 2140 var påtaglig, även om jag är väldigt nöjd med dem.

I morgon blir det ännu en tur i Kayano'na och sen vilar jag nog och kör en sista runda på fredag. På lördag är det dags för hemfärd, inget vi vill tänka på ännu...

Gax dyker upp i skallen hela tiden, men jag försöker slå bort det för att inte noja för mycket. När jag kommer hem ska det sista köpas in och det är dags att fokusera hårt på loppet.

Sitter på terrassen...

2009-08-01T22:30:00.000+02:00

...klockan halv elva lördag kväll. Himlen är becksvart och månen "trekvartsfull". Vi har nyss avslutat kvällen med några omgångar Uno och nu är det dags att knoppa. I morgon bitti bär det av till Sienna, så vi behöver all sömn vi kan få. Sömn är bristvara pga av alla j...a hundar som skäller nätterna i genom, för att på tidig morgonkvist få sällskap av traktens galande tuppar! Men jag är inte bitter...

Träningen är på väg att trappas ned. I går vilade jag helt från träning och idag fick jag ihop en bra åtta i 5:09-tempo och under 80% av maxpuls. Riktigt nöjd med det resultatet. Löpturen gick från Gavorrano ned till Ravi tur och retur. 4 km nedförsbacke och 4 km uppförsbacke, underbart! Jag älskar att springa här! Nog saknar jag flacka löpturer, men det får jag nog av resten av året. Nu är set bara att njuta.

I morgon bär det som sagt av till Sienna, så det blir vilodag. På måndag springer jag igen, för att sen vila på tisdag då vi ska till Florens. På onsdag och fredag hoppas jag hinna springa, mer om det kommer.

Italien så här långt...

2009-07-29T07:09:00.000+02:00

...har varit helt fantastiskt. Dagarna har bjudit på sol, bad och värme. Kvällarna är varma, men svalkas med öl och kröns med god mat. Det är gott att leva!

Jag börjar varje morgon vid 8-tiden med 8-9 km löpning i närområdet. Eftersom Gavorrano ligger på en bergssida så inbegriper alla löprundor kilometerlånga backar. De kortare backarna är istället väldigt branta. Efter tre dagar känner jag mig som en bergsget.

Min första löptur var i söndags och började nedför ca 3 km där jag vände tillbaka uppför igen. En cyklist som passerade på nedvägen, passerade även när jag nåt Gavorrano igen och ropade leende nånting om imbecill. Den backen var det jävligaste jag upplevt, men det kändes stort att ha besegrat den, även om jag fick ta två korta gåpauser på de allra brantaste bitarna. Lade till två km för att få ihop 8 km och hittade uppslag för nya rundor på köper.
8.2 km @ 5:41 m 154 (77%) snittpuls

I måndags bar det av mot ett annat håll och det märktes att jag vant mig lite vid backarna och värmen, för det kändes lite lättare.
8.2 km @ 5:29 m 153 (77%) snittpuls.

Tisdagens runda blev lite hackigare då jag inte riktigt hittade rätt, så jag stannade till några ggr för att titta på kartan i min iPhone. Måste köpa en papperskarta! Farten blev hursomhelst klart högre trots att det inte på något sätt var en enklare runda.
9 km @ 5:17 m 152 (76%) snittpuls.

Sitter just nu och funderar på om jag ska vila en dag eller ge mig ut idag igen. Rapport kommer.

Varma hälsningar från ett underbart Italien!

Italy, here we come

2009-07-25T07:29:00.000+02:00

Efter några hektiska dagar med planering och packning så kom dagen D äntligen. Väckarklockan var satt till 03:00 lördag morgon, men vi vaknade ändå tidigare. Dusch och lite frukost hanns med innan det bar av till Skavsta flygplats.

Flyget till Rom tog ca 2:40 och gick förhållandvis bra. Ryanair har en fördel: de är i tid. Lyfter på utsatt tid och landar oftast före utsatt tid. I övrigt kan jag inte rekommendera dem. Detta är nog sista gången vi flyger med dem.

Väl på Italiensk mark var det dags att hitta biluthyrningen. Jag hade glömt att skriva ut bokningsbekräftelsen, men det gick bra ändå. Jag hade med mig min GPS och den kom väl till pass, tillsammans med skrivna vägbeskrivningar, när vi tig oss ut ur Rom och norrut mot vår destination: Gavorrano.

Vägen gick längs autostradan och med ett snabbt stopp på McDonalds så tog det drygt tre timmar. Jag var stundtals rejält trött, men lyckades hålla mig vaken.
Den lilla byn Gavorrano ligger ganska högt uppe på en bergssida med utsikt över havet ca 10 km bort. Byn är underbart pitoresk och vacker.
Lägenheten vi hyrt har tre rum och kök, samt en liten terrass med sol fram til kl 20 och utsikt mot havet.

Första dagen i Italien spenderades bl a med inköp av allt nödvändigt på COOP, men sen mest på terrassen. Middagen bestod av bröd, ostar, kallskuret, tomater etc och sköljdes med med antingen vin eller öl. Välförtjänt njutande efter en lång dag. Kl 22 släcktes lampan första kvällen, men det var allt utom tyst. På bergssluttningen ca 1 km mittemot oss ligger ett kalkbrott där de anlagt en amfiteater. Naturligtvis var där en konsert där... Bortsett från Italiensk sång så fanns det gott om skällande hundar, cikador (syrsor?) och tuppar. Sömnen blev lätt fragmenterad av alla dessa störningsmoment, men samtidigt hör alla dessa ljud till helhetsbilden.

Vad gäller löpning så blir det premiär idag söndag. Min fru och hennes kompis Malin tar just nu en power walk och sen är det min tur.
Eftersom byn ligger en bit upp på bergssidan så får det väl bli backträning. Från byn med COOP är det ca 5-6 km och stigningen är rejäl, vilket är utmanande. Tror jag sätter av nedför den vägen och vänder efter 5 km helt enkelt.

Nu ska jag förbereda mig inför frukost och löpning. Fler rapporter kommer.

Mobile Blogging from here.

Njuter av eftermiddagssolen...

2009-07-18T17:37:00.000+02:00

...på kollis vid Brommaplan. Efter dagens långpass som tog mig via Solvalla, Rissne, Rinkeby, Järva och Barkaby. Där stannade jag på McDonalds och köpte en liten Cola samt en McFlurry Daim. Konsumerade detta medan jag gav mig av mot Jakobsberg för att sen vid 20 km vika av tillbaka till kollis via Lunda, Spånga och Ängby. Tanken från början var att springa 20 km för att sen vända hemåt och totalt få ihop 40 km, men vägen hem visade sig väldigt mycket kortare. När jag insåg det så var jag inte sugen på att springa en extrarunda bara för att få ihop 8 extra km.
Passet summerades 32K @ 5:59 med 150bpm (75%) snittpuls.

Idag varvade jag löpning och gång som på tidigare långpass, vilket börjar kännas naturligt. Det är nog det perfekta upplägget för mig under gax.

Frågan om huruvida man ska sova under lopp har ställts på Funbeat. Jag planerar inte att sova under gax, om jag inte absolut måste. Personligen tror jag inte att jag klarar av att börja springa efter att ha sovit. Risken att stelna till är åxå väldigt stor, vilket tillsammans med segheten efter att ha sovit förmodligen gör det väldigt jobbigt att komma igång.

Skovalet är fortfarande något som ockuperar mina tankar. Jan S skrev på Funbeat att han sprungit i Asics GT21xx, vilket skulle passa mig. I morgon tänker jag åka till stan och testa några modeller som jag funderar på. Förhoppningsvis hittar jag några som jag kan springa in under Italien-vistelsen.

I morgon blir det en välförtjänt vilodag. I veckan har jag sprungit varje dag utom fredag, så efter dagens långpass är benen värda vila.

Nu börjar planeringen så smått

2009-07-16T20:40:00.006+02:00

29 dagar kvar till start, varav 14 dagar i Italien, ger mig 15 dagar att fixa allt som måste fixas. Dels gäller det att komma på vad jag behöver ha med och vad jag måste komplettera med.
Planeringen av drop bags fortgår och den stora frågan som återstår i den planeringen är vilken hastighet jag kommer ha. Anledningen till det är att jag vill kunna veta ungefär när jag är vid respektive drop bag (som är vid 42K, 80K och 128K). Jag vill ju (tro't eller ej) slippa släpa på något i onödan. Jag är ju alltid den som har tyngst ryggsäck och mest prylar. ALLTID! Brukar se ut som en mänsklig Schweizisk armékniv eller värsta kommandosoldaten!

Som tidigare berättat så kommer jag förlita mig i huvudsak på Perpetuem som energikälla, men jag kommer även komplettera med det som bjuds på stationerna. Utöver det så planerar jag att ha med min nya favorit Dextrosol, samt gel med koffein. Jag vill ha så få energikällor som möjligt för att minimera risken för magknip eller andra problem.

Skoval är nästa stora fråga. Fredrika har ju rekat stora delar av banan och det låter som jag skulle behöva ha olika sorters skor eftersom underlaget varierar en hel del, men eftersom det är omöjligt så får jag hitta en gyllene medelväg. Mina TNF Arnuva 50 Boa kan eventuellt bli aktuella. Snabbsnörningen är en stor fördel, dels om jag bara vill justera trycket under tiden, dels för att det är enkelt att få av och på skorna vid behov. Tyvärr har de en söm som skaver över tåbasen, ffa på höger fot. Jag kan kanske tejpa, men skulle helst vilja slippa.
Hittade även ett par Vasque Eather Tech på Addnature som verkar intressanta. Tänkte åka dit och testa dem i dagarna. Jag har aldrig testat Vasques skor, så det blir intressant.

Nåväl, det var några av de tankar som ockuperar min hjärna för tillfället. Mer funderingar kommer...

Sista veckan innan semestern!

2009-07-13T20:29:00.002+02:00

Nu börjar det lukta semester. Hela kroppen värker efter semester, riktig semester. Inte bara ledigt som jag hade under vintern och våren, utan riktig och äkta semester där jag inte behöver tänka på att söka jobb eller hur ekonomin ska bli osv. På fredag kl 17.00 börjar den och pågår sen i 4 veckor, saaweeeet!

Samtidigt som jag längtar så börjar jag bli nervös, för i slutet av semesterns regnbåge ligger inte en kista med guld, utan det elaka trollet GAX! Det väntar där på att få käka upp mig om jag inte gjort min hemläxa. Så den stora frågan är: HAR JAG GJORT MIN HEMLÄXA?

Jag har inte gjort mitt nattpass ännu, men det borde jag hinna med. I övrigt hoppas jag hinna med några riktigt bra långpass innan det är dags att trappa ner träningen. Mycket fokus ligger just nu på utrustning och planering av drop bags. Jag har beställt kartor, Perpetuem, Endurolytes och annat som kommer att behövas. Jag vet att jag kommer att vara den som har packat mest i mina drop bags, men det kan jag leva med. Better safe than sorry som det heter.

Förra veckans träning gick bra och jag fick ihop fem bra pass (14K@5:05, 12K@5:08, 8K@5:07, 8.8K@4:55 samt 30K@6:18) med olika karaktär, totalt 73K. Långpasset förlades till Ursvik där jag började med ett varv i Extremen och avslutade med 10:an, totalt 30 km. Även detta pass körde jag enligt modellen springa ca 4,5 km och gå ca 0,5 km. Jag hoppas att den strategin är receptet till framgång under gax. Pauserna är perfekta för att äta, dricka och hinna kommunicera med omvärlden (ffa frugan, men även t ex Twitter är tanken).

Det drar som sagt ihop sig till examen, spännande...

Prestationsångest

2009-07-06T08:33:00.005+02:00

Förra veckans distans summerades till totalt 52 km, vilket är minst 18 km "för lite". Anledningen är att jag avbröt söndagens långpass eftersom jag oroade mig för mycket över min frus migrän och inte kunde slappna av och njuta av löpningen.

Det passet var annars ett av mina bättre hittills. Vädret var i princip helt perfekt och kroppen kändes fräsch. Från Frösunda sprang jag via Mörby mot Täby , för att svänga av mot Täby Kyrkby/Vallentuna. Jag sprang 4,5 km och gick 0,5 km om vartannat. Ska fortsätta nöta in den modellen inför gax. Det funkar väldigt bra för mig och får ned snittpulsen rejält. Gåpauserna är perfekta för att äta och dricka i lugn och ro, medan snittfarten ändå hålls på vettiga nivåer.

Efter en mil ringde jag hem för att kolla läget, som fortfarande var illa, men jag fortsatte ändå springa tills jag kom till Täby Kyrkby. Där tog jag beslutet att ringa en kompis i Vallentuna för att fråga om han hade tid att skjutsa hem mig, vilket han gärna gjorde, så jag sprang sista biten hem till honom. Det kändes som rätt beslut. Skuldkänslorna för att ha lämnat min fru med migrän och oron över hennes tillstånd konsumerade mig.

Summeringen blev 18,5km @ 5:52 med 140 bpm (70%) i snittpuls, ett hyggligt resultat och lovar gott inför kommande träning. Nästa helg ska jag springa samma rutt, men slutföra den. Tanken är att få ihop ca 35-40 km.

Prestationsångesten då? Jo, hela eftermiddagen och kvällen i söndags gnagde faktumet att jag inte fått ihop mer än 52 km. Varför är det så viktigt hur långt jag springer en vecka? Många är glada om de får ihop 30 km på en vecka. De flesta springer kanske 5-6 km 2 ggr i veckan.
Den här veckan kan jag med lite planering få ihop drygt 80 km och nästa vecka ännu mer, så det finns ingen anledning att gnälla.

Nästa gång ska jag springa både upp och ner är tanken.

Nu har den här arbetsveckan snart gått och jag har hunnit med tre bra pass hittills. Ett varv runt Brunnsviken i måndags, en tur till Haga och tillbaka i går och på lunchen idag sprang jag till Hammarbybacken och vände vilka tillsammans blir drygt 34 km den här veckan. Kanske når jag 80 km den här veckan trots allt!

Sommar, sommar, sommar

2009-07-02T08:32:00.004+02:00

Nog är det härligt att sommaren har kommit?! Förvisso har det tagit ett tag att acklimatisera mig till värmen, men det är dumt att klaga när värmen äntligen kommit.
Träningen har kommit igång ganska bra igen. Lunchlöpningarna på nya jobbet börjar så smått att arta sig. Jag håller fortfarande på att utforska området, så varje löptur bär av åt ett nytt håll.

I helgen som gick hann jag med ett kortare pass på lördagen, närmare bestämt 17 km @ 5:25 från kollis till Kanaanbadet t o r. Det var tredje dagen i rad som jag sprang, men det kändes ändå bra.
I söndags var det så äntligen dags för långpass, veckans höjdpunkt! Från kollis (Brommaplan) bar det av via Spånga mot Kälvesta, där jag vek av mot Maltesholmsbadet och tillbaks mot Alvik och hem till kollis igen. Sprang enligt modellen springa 4.5 km och gå 500 meter. Passade på att njuta extra mycket av detta passet och verkligen ta det lugnt. Passet summerades till 31 km @ 6.20 med 144 bpm snittpuls (72%). Mycket lugnt med andra ord! Drack enormt mycket, drygt 3 liter vätska, vilket är mer än "normalt". Stannade bl a i Nockeby och köpte en halvliters Coca-Cola, som jag i princip svepte.
Jag invigde min nya Nathan HPL-020-rygg a, som visade sig vara helt underbar att springa med!

Den här veckan har det blivit lunchlöpning tisdag och onsdag. I tisdags blev det 8 km @ 5-tempo med 158 bpm (79%). I onsdags var blev det 9 km @ 4:48 med 161 bpm (80%). Det passet innehöll en evigt lång backe från Årsta upp till Österberga. Jag hade än en gång stora problem med kramp i framsida höger smalben, vilket gjorde att jag fick stanna flertalet gånger för att stretcha och lossa på skosnörena. Irriterande så det förslog!

Dagens lunchpass är inte planerat ännu, men jag uppsöker säkert en lång backe och tröttar ut mig i den. :) Solen skiner och det är varmt som attan, så det lär bli ännu ett ruggigt svettigt pass. Det är bara att bita ihop...

Det är idag 44 dagar kvar till gax och det börjar pirra lite av nervositet. Planeringen fortgår och det som kanske är svårast att bestämma är drop bags och dess innehåll. Energistrategin är i princip klar och jag vet ungefär vad som behöver kompletteras i utrustningsväg. Jag och Magnus ska träffas och planera lite mer i detalj hur hela resan ska genomföras. Mitt livs största äventyr är närmare än nånsin! Nästa år ersätts gax100 med gax trans scania, så det var ren tur att jag anmälde mig till årets upplaga!

Nytt jobb...

2009-06-26T18:32:00.002+02:00

...ger klart mindre tid till träning. Sen i februari har jag dels varit arbetsbefriad från mitt gamla jobb och sen hann jag vara arbetslös i knappt en månad, så under 4 månader har jag haft chansen att träna hur mycket jag velat och orkat. Perfekt med tanke på att jag satsar på gax100.

Nu är det slut på "friheten" då jag fått ny anställning sen två veckor. Fr o m nu får jag planera min tid och träning mer noggrant igen, vilket ställt till det lite i början. Angenäma problem ska tilläggas!

Under min första vecka på nya jobbet blev det i princip ingen träning alls, utan jag tog igen det i helgen med tempopass på lördagen och långpass på söndagen, då jag sprang från Brommaplan till Årsta där mitt nya arbete ligger. Tanken var att se hur det var att springa dit. Om jag nån gång tänkte springa till jobbet så vill jag inte börja med att navigera fel och komma fram försent.

Den här veckan var det dags att försöka hitta tillbaka till träningen igen, lagom till att värmen kom. Började veckan med ett kort styrkepass i måndags kväll. Första löppasset på jobbet var i tisdags och det blev en trevare för att hitta nån rolig runda i området. Värmen var helt klart ett större problem än väntat, men jag fick ändå ihop 8 km @ 4:57 med 164 bpm snittpuls. Det kändes däremot ruskigt motigt och jag var tung i kroppen under passet.

I onsdags kväll hann jag med ännu ett styrkepass och i torsdags blev det ytterligare ett löppass på lunchen. Den här gången sprang jag bort till Årstadal och vände. Värmen var fortfarande lite påträngande, men jag lyckades skrapa ihop 9 km @ 5.01 med 165 bpm i snittpuls. Fortfarande motigt och problem med höger smalben som krampar i början, vilket beror på att vadmuskeln inte är varm och flexar.

Idag var det så dags igen och jag klämde in en "snabb 8:a" runt Årsafältet på lunchen. Värmen är nu ett mindre problem och jag börjar vänja mig. Smalbenet krånglar fortfarande från start till uppvärmning, men sen lättar det. Dagen pass summeras 8 km @ 4:53 med 162 i snittpuls. Det börjar likna nåt!

I morgon lördag planerar jag ett långpass, förhoppningsvis 30+. Vädret ska visst bli väldigt bra med temperaturer uppåt 27º, vilket kan betyda över 30º i realiteten. Pust!

På söndag hoppas jag hinna med en 15 km under dagen, men vi får se om det hinns med. Inte prioriterat pass, men önskvärt hursomhelst.

Hoppas i får en underbar helg!

Ultra = gemenskap?

2009-06-18T13:44:00.003+02:00

Varje gång jag tänker på Jättelångt så blir jag glad. Det var världens skitväder, underlaget för det mesta kasst och den så kallade "leden" en total chock. Ändå bleknar det när jag tänker på hur kul det var att göra det tillsammans med Mia, Staffan, Evelina och Fredrika. Med ett sånt gäng kan jag nog klara näst intill vilken distans som helst. Total hybrisvarning, jag vet.

Många jag har pratat med har kommenterat att "det verkar vara sån gemenskap" med ultra, vilket är precis den bilden som jag vill förmedla. Ultra betyder naturligtvis olika saker för alla, men för många tror jag nog att det är just gemenskapen som är det som attraherar.

I måndags började jag mitt nya jobb som säljare, vilket har gjort att jag inte hunnit med nån träning den här veckan förutom ett pass i tisdags. Nästa vecka tänkte jag utforska omgivningarna i Årsta under några lunchpass, det ska bli intressant.

I morgon är det midsommarafton, något som åxå signalerar gemenskap för de flesta.
Jag ska börja dagen med ett kortare långpass alternativt ett längre tempopass. Efter det är det dags att förflytta sig till svärföräldrarnas kolonistuga vid Brommaplan där vi äter sill-lunch. Efter det så besöker vi festplatsen där det finns lotter, luftgevärsskytte, chokladhjul etc. Innan middagen hinns det nog med både hästskokastning och annat skoj som brukar urarta i skrattfester.

Glad midsommar till er alla, hoppas ni får en riktigt härlig afton!

Jättelångt

2009-06-14T19:52:00.003+02:00

Ultrakufarna samlade i yttre hamn i Grisslehamn blev dagens huvudattraktion

Dagarna efter Jättelångt och kroppen känns helt ok. Den lilla stelhet jag kände i låren är sgs borta. När jag går nedför trappor känns det att jag sprang drygt 68 km i lördags. Vilken fantastisk kropp man har byggt upp! Jag älskar min kropp!

Ska vi börja från början istället? Här kommer min något ostrukturerade berättelse:

Klockan 7 på lördagsmorgonen steg familjen upp, ungefär som vanligt. Några koppar kaffe och en macka blev det innan sista packningen slutfördes och jag gav mig av vid 8-tiden. Körde till Norrtälje där jag ställde bilen vid målet. Några minuter senare blev jag upphämtad av IF Linnéa-gänget, bestående av Fredrika, Staffan, Mia och Evelina. Fredrika hade bestämt sig för att inte springa hela loppet, utan följa sig strikta plan och gå av runt 3-4 mil, beroende på hur det kändes. Evelina var support crew medan Staffan och Mia skulle springa hela loppet. Snälla som de var så fick jag vara med på ett hörn och utnyttja deras support crew för mina grejer.

Vi styrde kosan mot Grisslehamn och ca 45 minuters senare parkerar vi vid yttre hamnen. Rätt mycket folk var i omlopp inför invigningen av Roslagsleden och löpare började drälla in så smått.
Både kända och okända ansikten samt flera kära återseenden i det annars mycket sparsamma startfältet om 20 löpare.

Starten var planerad till kl 11.00, men några felparkerade bilar där startskottet från en liten kanon skulle gå av gjorde att det försenades. Även några hyfsat långrandiga talare gjorde sitt bästa att fördröja starten. När en berömd lokal författare inledde sitt tal med att nämna vikingar trodde jag att jag skulle smälla av! Det roligaste med starten var att vi löpare ådrog oss mest uppmärksamhet och en av de ansvariga för invigningen fick uppmana folk att titta åt hennes håll istället! de ser nog inte så många knasbollar i Grisslehamn!

Startskotten brann till slut av kl 11:18:50 och jag tog genast ledningen. Ca 20 meter fram skojade jag lite och svängde in mot en fiskebod och fick hela fältet med mig! Jag ändrade snabbt kurs för att undvika katastrof och kom undan med blotta förskräckelsen! :D Skitkul!

I samlad tropp tog vi oss fram och lyckades redan efter nån kilometer att springa fel! Snabbt fick vi springa samma väg tillbaka och leta markeringar och kom snart på rätt kurs igen. Nu insåg man hur viktigt det var att ha ögonen med sig. Underlaget var så beskaffat att det krävdes en del uppmärksamhet för att undvika att snubbla, vilket gjorde att det var lätt att man glömde bort att titta efter markeringarna.

Efter knappt 6 kilometer på asfalt bar det av in i skogen och då pratar vi obanad terräng. Ingen led här inte! Min plan inför loppet var att köra enligt 25/5-upplägget, men tack vare den varierande terrängen så la jag den planen på is ett tag för att avvakta hur det skulle se ut framåt. Km-tiden under 6:e km blev drygt 9 minuter och jag insåg redan då att det skulle bli tufft att komma in under 7 timmar.

Vid ca 22 km stod världens bästa support crew Evelina och väntade! Helt perfekt tajmat. Jag bytte mina glasögon mot keps och slapp det envisa regnet i ögonen. Vi stannade drygt 7 minuter och tjattrade och fixade med grejer innan det bar av igen. Jag, Mia och Staffan höll ihop och andra anslöt eller droppade av på vägen.

Mitt 25/5-upplägg var det bara att skrota, det skulle inte fungera enligt planen ändå. Dessutom hade jag inte haft lika roligt om jag sprungit ensam! Regnet, den utmanande banprofilen och underlaget skulle nog brutt ned min moral.

Vad jag däremot höll fast vid var min energi- och vätskestrategi. Innan start blandade jag till en flaska med Perpetuem i koncentrerad form, vilket skulle räcka första halvan av loppet. Jag kompletterade det med ca 1 liter vatten i ryggan, vilken jag fyllde på med jämna mellanrum. Varje timme tog jag mina Endurolytes (elektrolyttabletter) samt Anti-Fatigue Caps (motverkar bl a uppbyggnad av ammoniak i musklerna). Den kombinationen var nog största anledningen till att jag kände mig fräsch i musklerna ända in i mål. En riktigt bra kombination!

Vid 32 km dök Evelina upp igen och jag bytte strumpor och skor. Känslan var obetalbar! Jag hatar att springa med dyngsura fötter, men det var bara att gilla läget under den här dagen. Jag passade även på att fylla på min handflaska med Perpetuem. Detta stopp tog drygt 10 minuter, men snart var vi iväg igen. Den korta stund jag fick springa med torra fötter var en välsignelse, om än övergående.

Vi höll ganska bra tempo under själva löpningen, ca 6:30-tempo enligt Motionbased. Det som drog ner det totala snittet var stoppen vi gjorde hos Evelina samt ett längre stopp hos en av arrangörerna som hade "bullat upp" på sin uteplats vid 47 km. Totalt stod vi stilla i ca 50 minuter enligt Motionbased.

Coca-Cola kan vara så vansinnigt gott vid rätt tillfälle!

Med drygt en mil kvar passerar vi en stor banderoll med budskapet "Ca 10 km kvar" (minns inte exakt) och det sporrade naturligtvis lite extra. Tyvärr grusas glädjen en liten stund senare. Vi passerar en gammal grind med orange markering och springer in på en mycket igenvuxen stig som vi följer några hundra meter. När vi inte sett nån markering så vänder vi tillbaka och letar efter en alternativ väg, men beslutar oss för att än en gång ge oss på tigen. Springer lite längre med vänder tillbaka igen då vi inte hittar nån markering. Trots att vi inser att det inte finns enån anan väg att springa så känns det inte rätt. När man sprungit nästan 60 km så tänker man inte logiskt och behöver klara och tydliga direktiv. Vi beslutar oss för att springa på åkern längs med stigen och efter några hundra meter ser jag spår av andra och beslutar mig för att det änd är rätt håll, vilket bara några hundra meter senare visar sig vara rätt. Här tappade vi drygt 10 minuter och en del motivation!

Jag känner pressen att hålla uppe tempot för att inte bli omsprungen av någon under den sista biten till mål. 5 km kvar och vi kommer fram till en 4H-gård där markeringarna upphör. Här tappar jag besinningen och skriker nästan att vi "inte har råd med det här jävla skiten"! Staffan räddar situationen när han hittar rätt och vi springer vidare.

De sista 5 km är i princip ren transport och vi njuter av att vi faktiskt har klarat det hela utan några egentliga problem. Strax innan målgång tar vi varandras hände och korsar mållinjen precis som vi har genomfört loppet: tillsammans.

Tillsammans! Snacka om team effort!

Trots strapatsrika partier med konstant regnande, dyblöt inpå bara skinnet, lervälling, vattenpölar, högt gräs där det kändes som att springa genom en biltvätt, dåligt uppmärkta sträckor där vi fick springa runt och leta länge efter vägen, osv. så var mitt humör hela tiden mer eller mindre på topp. Ibland kämpade vi på i tystnad, för att lite senare prata på för glatta livet.

Mia fick ont i sin hamstring och höft, vilket gjorde att vi anpassade farten lite så att hon skulle kunna slutföra och framförallt inte behöva lida sig genom loppet. Vi gjorde detta tillsammans eller inte alls. Hela idén med ultra är för mig att övervinna distanser, inte att slå tider eller andra löpare. Trots det fanns det en viss tävlingsinstinkt som kickade in på slutet av loppet. Ingen skulle få passera i 11:e timmen minsann, det skulle jag se till!

Summering av loppet
Officiellt resultat är 8:21:14, vilket ger 7:22 i snitt. . Enligt Motionbased kom jag 69,91 km på 8:29h, vilket ger ett snitt på 7:17. Snittpuls 148 bpm (74%).

Är jag nöjd? Absolut! Det var distansen som skulle besegras, tiden var oviktig. Med tanke på att jag sprungit Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och nu Jättelångt inom 5 veckor så kan jag bara vara nöjd, eller hur?

Tusen och åter tusen tack till Mia, Staffan, Evelina och Fredrika! Ni gjorde detta möjligt!

Undrar om det regnar...

2009-06-09T21:11:00.002+02:00

...mycket på lördag. Enligt prognosen ska det iaf regna rejält och även blåsa en del, toppen. Det få iaf mig att dra öronen åt mig. Har inget emot lite regn (läs dugg), men spöregn i 68 km? Suck...

En annan sak som gör att jag tvekar är att min stortånagel lossnat till typ 99% och har skavt hål nånstans inne i tån så att det har börjat blöda under mina senaste löpturer. Jag kan nog dra av nageln, men jag tror att det bara blir värre samt att jag då har ett helt öppet "sår" där nageln ska sitta. Vet inte om jag vill springa 68 km med en sån tå.

Beslutsångest? Nja, lite. Jag måste ju inte bestämma mig förrän typ fredag kväll, men ändå.

Sköna tempopass

2009-06-08T15:07:00.003+02:00

blev det både igår och idag.

Medan min dotter var på kalas i går så passade ja på att riva av ett tempopass runt Brunnsviken. Solen sken och det var ca 15º varmt, vilket är i princip helt perfekt löpväder. Tog med mig lite vatten i vätskebältet och gav mig av mot Bergshamra längs Hälsans Stig.

Tempot fick bestämmas av ansträngningsgraden och målet var att springa fort men behålla den behagliga känslan. Efter knappt 2,3 km uppvärmning i 5:12 och stretch var det dags att köra på.
Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt Brunnsviken och många gånger har jag kännt mig väldigt trött på den, men i går var det jätteskönt att springa längs stigarna.
Kilometer 2-10 gick i 4:55 och sen ökade jag till 4:30 under de sista 2 km. Det fanns bett i benen!
Totalt sett summerades passet enligt följande: 14 km @ 4:55 med 163 (82%) i snittpuls. Riktigt nöjd med det passet.

Idag var det dags igen och pga dålig fantasi så valde jag samma runda, men spegelvänt. En annan skillnad var att jag tänkte sikta på ett mycket lugnare tempo, närmare 5:30 än 5:00.
Efter uppvärmning till Hagaparken så insåg jag att det skulle bli "svårt" att springa långsamt idag. Trots att gårdagens pass hade lämnat lite spår i benen så ville de ändå visa vad de gick för, så återigen lät jag ansträngningsgraden bestämma tempo. Det gick helt klart inte lika lätt idag, men ändå fanns den behagliga känslan där. Det är skönt att anstränga sig! Trots att jag knappt fick luft efter att ha forcerat den branta backen (efter kanotuthyrningen) så vände det direkt på nedvägen. Under den aktiva återhämtningen så "nollställs räkneverket" på nåt sätt och jag börjar samla "härlighetspoäng" igen tills nästa gång jag behöver spendera dem. Huvudsaken är att jag kommer hem igen på plus.
Dagens pass gick lite långsammare, men med lägre puls: 14 km @ 5:02 med 158 (79%) i snittpuls. 2,3% långsammare, men 2,5% lägre puls vilket alltså är (om än EXTREMT marginellt) ett bättre resultat än gårdagen.

Nu får benen vila lite innan jag ger mig ut på onsdag för sista gången innan Jättelångt.

Snart dags igen!

2009-06-02T15:23:00.008+02:00

Lyckokänslorna från Stockholm Marathon hänger fortfarande kvar, om än inte lika starkt, men så fort StM kommer på tal så bubblar lyckan upp igen. Härligt!!!

Jag är så förbaskat nöjd med hur jag disponerade krafterna och upplägget med vätska och energi. Det är så skönt när allt bara klaffar! Jag har ju haft några mindre lyckade lopp (Skövde 6H och Lidingö Ultra) på sistone och behövde verkligen ett tecken på att jag gör något rätt. Nu satt det!

Analysen visar att jag höll ett väldigt jämnt tempo genom hela loppet. Bortsett från sträckan mellan Slussen och krönet på Västerbron, så låg snittfarten ca +/- 10 sek från snittfarten. Pga svackan och att jag missuppfattat snittiden på klockan så tappade jag mycket tid under de 5 kilometerna.

Ännu ett av mina underbart intressanta diagram. :)

I måndags var det så dags att komma i gång igen. Solen sken och det var den sista dagen i veckan med riktigt bra väder enligt väderprognoserna. Det fick bli en lugn löptur runt Brunnsviken. Totalt 15 km @ 5:30-fart. Pulsbandet fungerade fortfarande inte, så ingen pulsmätning finns för passet.

I tisdags vilade jag benen och körde istället mitt sedvanliga gympass på knappt 40 minuter. Trots att jag bara gymmar 2-3 ggr/vecka i max 40 minuter så har jag sett mycket resultat, vilket är kul. Tanken var ju att komplettera löpningen med att bygga styrka i mage/rygg samt träna för en "jämnare kropp" (dvs se bättre ut naken).

I onsdag var det åter dags för löpning. Kom ut lite sent, strax innan lunch, och hade glömt bort att äta mellanmål, så det var inte perfekta förutsättningar. Värmde upp 3 km till Haga Norra och sprang sen min backträningsrunda på gångvägarna bredvid E4an.
4 varv avverkade jag i backarna innan jag tyckte att det fick räcka för dagen och styrde kosan mot Haga-kullen. Sprang upp till toppen på grusvägen och sen ned samma väg för att springa hem. På vägen fick jag magknip, men beslöt mig ändå för att springa en omväg hem. Dåligt beslut visade det sig senare.

Det blev en del uppför och nedför minsann.

Passet var iaf lyckat och det kändes i benen att det hade tagit. 12 km @ 5:00 med 160 bpm (80%) i snitt var jag riktigt nöjd med.

Det jag var mindre nöjd med var hur min mage kändes. Maknip och starkt illamående avlöste varandra och jag fick besöka toaletten åtskilliga gånger. När det värsta hade lagt sig så la jag mig i sängen och somnade en stund, helt slut. Resten av kvällen var jag seg i huvudet och matt, men mådde iaf bra igen.

Idag (torsdag) har jag vilat helt pga av magproblemen, men tanken är att jag ska hinna ut en sväng under morgondagen. Med drygt en vecka kvar till Jättelångt så vill jag hålla igång benen, men samtidigt ge dem tid att återhämta sig, så det blir inga back-to-back-pass.

Varför ser det alltid ut som att jag går och alla andra springer?

Ovan ser ni det enda fotot som jag köpte från Marathonfoto.com. Dels var de andra kassa, men så var priset oskäligt högt åxå. Jag valde att ladda ner detta och det fick jag betala 199.- för. Helt otroligt! En hundring kanske det kan vara värt, men nästan två hundra? Pyttsan. Nästa år ska jag fotografera mer själv!

Stockholm Marathon 2009

2009-05-31T19:50:00.006+02:00

Vaknade upp till en underbar och solig lördag. Åt vanlig frukost med familjen, för att vid 9-snåret skjutsa dem till kollis där de skulle få njuta av solen under dagen. Min fru åkte hem vid 13-tiden för att svida om inför sin eftermiddag i city och ett försök att heja på mig.
Själv laddade jag genom att dricka lite extra, ta en Vitargo Gainers Pro vid 9.30 och sen bara vänta. Minutrarna gck inte fort och jag försökte underhålla mig själv med allehanda saker utan att lyckas. Blandade till mina flaskor med Perpetuem, packade ner 4 gel samt Endurolytes-tabletter. När allt var packat och planerat så cyklade jag ned till ÖIP, då var klockan ca 12:30.

Väl på ÖIP styrde jag kosan mot eken, där IF Linnéa skulle träffas. Där fanns bl a Mia, Snorkfröken, Linda, Peter, Fredrika och Staffan. Så småningom dök även Drewsen upp. Detta var hans första marathon och han var nog lite spänd, men det är vi ju alla av olika anledningar.

Efter att jag fixat med nummerlapp, chip, vaselin, NipGuards etc och pratat med alla och envar så var det dags att bege sig till startgrupp D. Lämmeltåget med stressade löpare som ville fram (snabbt, snabbt, skynda, skynda) gled fram medan kissnödiga löpare stod överallt och vattnade träden. Jag hann knappt med en snabbstretch av vader och ITB, men inte alls ordentligt. Det fanns helt enkelt inte plats.

Insåg att min låne-Gamin inte synkade med mitt pulsband, utan med Mias! Paniken trängde fram, hur skulle jag lösa detta? Jag är ju slav under pulsmätaren! Klarar att springa ett kortpass utan fungerande pulsmätning, men en hel mara? Om och om igen försökte jag synka om klockan, utan resultat.

Startskottet gick och efter några minuter började det röra på sig. Det tog ca 3 minuter innan vi passerade startlinjen och där var det dags att starta klockan. Pulsenmätningen fick jag strunta i tillsvidare helt enkelt. Nedför Valhallavägen och förbi Gärdet bort till Sjöhistoriska flöt det på ganska sakta, men höll ändå 5:30-fart i snitt, vilket kändes bra. Kvavt och varmt var det naturligtvis, men värmen störde aldrig. Strax innan kroppskontrollen vid Sjöhistoriska tappade jag bort Mia och koncentrerade mig på att hitta min syster och svåger som skulle stå nånstans i närheten. Lyckades inte hitta dem och fortsatte min färd mot nästa hållpunkt, Kungsan, där min fru väntade med sina kompisar.

Sprang förbi Lena i speakertornet och passade på att heja på henne. Väl borta vid Kungsan drog jag ned på tempot och började scanna av publikleden i ett tafatt försök att hitta min fru. Lyckades tyvärr inte alls, utan fick springa vidare och hoppas på bättre tur nästa varv.
På väg nedför Västerbron ringde jag mina kompisar Tomas och Karin, som berättade att de stod sttrax efter 35 km skylten på Norr Mälarstrand. Dem missade jag iaf inte och fick hejarop och pepp på vägen framåt, vilket kändes toppen!

Jag hade med mig hyffsat koncentrerad Perpetuem i 4 perfecta-flaskor, en för varje timme, och tog en rejäl klunk innan jag passerade en vätskekontroll där jag tog två muggar vatten för att spä ut drycken. Det funkade perfekt genom hela loppet. Jag kompletterade med 2-3 Endurolytes per timme för att få i mig alla nödvändiga elektrolyter.

Loppet flöt på bra under första varvet och jag kände mig stark när jag kom till Strandvägen. När jag började närma mig Lena i speakertornet höjde jag armarna och ropade "LENA!" när hon såg mig slog hon upp mitt nummer och speakern annonserade ut mitt namn till massorna!
Underbart ögonblick som stärkte moralen rejält! Dock räckte det bara fram till Slottet där jag för första gången kände att det började ta emot.

Sträckan Slussen till krönet på Västerbron på andra varvet är alltid min sämsta sträcka och där snittade jag strax under 6:00, men fick sen fart igen nedför och passerade Norr Mälarstrand, Vasagatan och vägen upp till Odenplan i ganska hyffsat tempo. Jag hade frlitat mig helt på den snittfart som Garmin visade, men insåg vid nånstans vid 35 km att nåt inte stämde. Eftersom jag hade sprungit längre än "i verkligheten" tack vare att man kryssar fram etc så var min snittfart lägre i verkligheten. Det var försent att försöka göra nåt åt det, men det blev en besvikelse när jag insåg mitt misstag. Drygt 3 minuter hade jag "tappat". Suck it up!

Nu kunde jag iaf känna doften av Stadion! Halva Odengatan upp till Jarlaplan gick snabbare och där snittade jag 4:44. Dock hejdade jag mig lite när ambulansen kom bakifrån och jag såg deras brådska, en löpare liggandes vid sidan om vägen med 4-5 personer som hjälpte honom. 50 meter senare låg ännu en löpare, medan några vänliga åskådare höll upp hennes ben i luften. Hon såg nästan medvetslös ut. Min spurt kom av sig lite av dessa scener, men väl framme vid Sturegatan var det så dags att trampa på igen. Det är en stor känsla att springa sista biten! Inne på Stadion var det fullt av människor och jag fick lite extra fart av den underbara stämningen som rådde.

Sluttiden blev 3:55:51, nytt PB för StM med 21 minuter och nytt marathon-PB med 15 minuter. Inte så illa pinkat! Tårarna började rinna och glädjen forsade fram genom kroppen, det var ett underbart ögonblick. Kroppen kändes fortfarande pigg och stark och jag hade inga krämpor eller känningar någonstans.
Ringde till min fru i villfarelsen att hon befann sig på Stadion för att dela mitt ögonblick, men hon satt på t-bana på väg till kollis, där vi skulle äta middag med svärföräldrarna senare. Snopen, men glad i hågen, trampade jag ned till ÖIP för att inhämta medalj och goodiebag'en.

Tog mig bort till eken där IF Linnéa var samlade och gratulationskramar utdelades till höger och vänster. Mia hade kommit in drygt 3 minuter före mig! Så nära var det! Helt otroligt. Om jag inte missat snittfarten på min Garmin så hade vi förmodligen korsat mållinjen samtidigt!

Snart var det dags att cykla hemåt igen för att hämta bilen och köra till kollis. På vägen hem hade jag norra Europas största leende på läpparna och jag skrålade tidvis högt till tonerna av Jimmy Barnes i hörlurarna. Folk tittade nog en extra gång när jag kom flygande fram. :)

På kollis väntade familjen på sin hjälte, för det var jag minsann! Min fru överaskade med en present till middagen, en ursnygg pikétröja som jag tittat på tidigare. Jag var på mitt livs bästa humör och det höll i sig hela kvällen och även dagen efter!

Nu gäller det att ladda om inför Jättelångt om två veckor. 68 km i Roslagen, det ser jag fram emot. Det är ett ypperligt tillfälle att testa upplägget inför gax.

Ett sista pass...

2009-05-29T10:45:00.003+02:00

...fick jag till idag. Kroppen var så löpsugen och jag ville testa mina kläder inför morgondagen, så de fick bli en lite kortare runda i solskenet. Tog mina NB902'or (skor) idag för att känna om det blir dem jag springer med i morgon, men så blir det inte. De funkar inte så bra för mig på asfalt, jag känner mig klumpig i dem s a s. De är ju lätta och snabba, men eftersom de har mindre dämpning än t ex Asics Kayano så känner jag mig tyngre i dem tack vare att varje fotisättning känns mer i NB902'orna. OM jag nån gång springer en halvmara eller kortare så kommer nog NB902'orna får ställa upp, men inga längre distanser än så.

Efter lunch är det så dags att åka till ÖIP och hämta nummerlapp samt kolla runt på minimässan. Det brukar vara så förbaskat varmt i "tältet" de håller till i, så nån längre stund orkar jag nog inte stanna.

Det börjar bli lite pirrigt nu minsann. Jag känner inte likadant inför något annat lopp än Stockholm Marathon. Det är ju ikoniskt i löpsammanhang och prestationsångesten är enorm. StM kan alla relatera till, även de som inte springer. Alla känner ju nån som sprungit.
Så fort jag träffar nån och börjar prata löpning så får jag frågan om jag sprungit StM samt hur fort jag sprungit, det slår aldrig fel! När jag berättar att min bästa tid på StM är 4:16h så ser de frågande ut och drar geanst fram sin egen tid från 1984 när de som typ 20-åring sprang på 3:40h. Jag brukar kontra med att fråga om deras bästa tid på 100 km, det brukar få in samtalet på nåt annat.

Jag följer upp Mias och Fredrikas inlägg angående hur viktigt man tycker det är att prestera på topp, dvs maxa på lopp för att nå det allra bästa resultatet som man kan klämma ur sin kropp. Är det värt att maxa, eller värderar man andra saker med ett lopp? Jag tror att det beror ganska mycket på vilken bakgrund man har när det gäller sport/idrott. Om man under sin uppväxt varit aktiv inom föreningssporten så har man förmodligen drillats till tävlingstänkande. Då tycker man förmodligen att varje lopp är en tävling där man ska ge allt man har.

Min egen bakgrund inom sporten sträcker sig till knattefotboll och ishockey, som jag höll på med till jag var ca 10 år. Efter de är det tomt, totalt tomt. Min mor tvingade mig att springa en sträcka för Posten när det var nån sorts stafett, på min 12-årsdag till råga på allt!
Det jag vill komma till är att jag inte har nån tävlingsinstikt alls när det gäller min löpning. Jag springer för att jag älskar att springa, inte för att prestera tider som jag kan jämföra med andra.
Om jag sprungit ett lopp så vill jag springa snabbare nästa gång, men det är så långt det sträcker sig. Jag är inte beredd att maxa och missa njutningen i löpningen, det är trots allt njutningen och glädjen som driver mig. Jag kan säkert springa StM på 3:30h eller kanske t o m fortare ändå, men det får vänta tills jag kan göra det och samtidigt njuta. Om jag aldrig når dit så finns det inget jag skiter mer i faktiskt. Hur fort jag än springer så finns det alltid nån som är snabbare.

I morgon får vi se...

Sista riktiga passet innan maran...

2009-05-27T12:04:00.003+02:00

...blev faktiskt två!

Igår vaknade jag till ett helt fantastiskt väder. Solen sken och det var knappt ett moln på himlen. Helt perfekt väder för löpning? Nej, inte för mig. Jag föredrar 15º och mulet, men om man ska springa en mara i typ 24º och sol så är det skönt att hunnit med några pass under samma omständigheter. Vi har ju inte varit bortskämda med sol och värme hittills, så kroppen är verkligen inte van vid att springa i den miljön.

Hursomhelst så laddade jag 4 små Perfecta-flaskor med Perpetuem, tog med mina Endurolytes-piller och gav mig av ut i solskenet. Siktade in mig på Rissne och väl i höjd med Ursviks Motionsgård stannade jag och stretchade som vanligt, innan jag vek av mot Lötsjön.
Tempot låg enligt plan runt ganska behagliga 5:15, vilket är lite snabbare än mitt tänkta marathontempo. Rundade sedan Lötsjön och Råstasjön två gånger innan det var dags att vända hemåt igen.

Jag är inte förtjust i att springa i värme, men det är ju som sagt väldigt bra att hinna acklimatisera sig inför maran. Det var påtagligt jobbigt på slutet, även på ett så kort pass.
Väl hemma summerades passet till 16 km @ 5:16 med 160 bpm (80%) i snittpuls. Varken bra eller dåligt egentligen.

Jag älskar trots allt att vara i solen och ville inte missa dess välgörande strålar, så jag beslöt mig för att avsluta dagens löpning med ett intervallpass. Ett stenkast från min bostad ligger Kolonnvägen som är som gjord för 400 meters intervaller, så dit gick färden. Programmerade min Garmin med 6 x 400 meter med 1 minuts vila. Farten fick bli vad den blev, känslan fick styra.
Första intervallen sprangs i hyffsad motvind och kroppen blev nog lite chockad av det höjda tempot. Efter vilan bar det av igen och nu var det medvind, vilket faktiskt blev jobbigt då jag inte fick nån svalka alls. Sen radades restrerande intervaller upp och efter sista bar det av hemåt igen.

Totalt adderades 4 km till dagens träning och väl hemma var det dags att se hur intervallerna hade avlöpt. Snittfarten blev 4:21 med följande tider/intervall: 4:18, 4:18, 4:26, 4:20, 4:28, 4:17,0. Helt klart gjorde motvinden sitt på tredje och femte intervallen :) Snittpulsen under intervallerna låg strax över 170 bpm (85%) och maxade på 180 bpm (90%) på näst sista.

Med den avslutningen var jag iaf nöjd med dagens pass och i princip utmattad. Det tog några timmar innan jag kände mig återställd. Resten av veckan tar jag det lugnt. I morgon ska jag ut på en lugn 10a runt Haga, men i övrigt vilar jag och laddar inför lördagen.

MarathonMia har gjort en fantastisk översikt över sin vecka, missa inte den. Jag önskar att jag hade hälften av hennes struktur i min uppladdning, då kanske jag skulle prestera lika bra som henne.

Runners High, seriöst!

2009-05-24T18:35:00.006+02:00

Solen sken från en nästan klarblå himmel när jag vid lunchtid gav mig av från koloniområdet vid Brommaplan och styrde kosan mot Alvik. Dagens pass var tänkt som ett tempopass, med sikte på ett tempo lite snabbare än marathonfart. Målet var Tranebergsbron samt Västerbron tur och retur, mest för att återfå kontakten med Västerbron då det var ett tag sen sist.

Tempot fram till Rålis lågt jämnt runt 5:00 och det kändes behagligt, även över och nedför Tranebergsbron. Stannade till kort i parken och stretchade innan det var dags att forcera Västerbron från den "lätta" sidan.

Det fanns uppenbarligen rejält med energi i kroppen idag, för uppför bron låg jag i 4:50-tempo utan att det kändes ansträngande. Väl uppe på krönet öppnade sig den underbara vyn över Stockholm och med solen gassande var det lycka som fyllde mig. Jag kände hur det spritte i kroppen och formligen bubblade i hela mig. Jag ökade tempot nedför och kände ett nästan galet lyckorus när jag hörde mig själv skratta och springa så fort benen bar mig (kom upp i 3:40!).
Jag var mitt uppe i mitt livs starkaste och mest fantastiska runners high! Vilken jävla resa! Fick dock lov att sansa mig lite för att inte bränna all energin på en gång. Jag saktade in lite för att nån sekund senare ge mig av på ännu en tempoökning för att skaka av mig det sista av mitt "kosläpp".

När bron var passerad så vek jag av ned på Söder Mälarstrand och sprang ytterligare några hundra meter innan det var dags att efter ett besök i buskarna åter vända tillbaka mot kollis samma väg jag kom. Uppför Västerbron gick det lite segae den här gången, men fortfarande i vettiga 5:10-tempo. Det jag "fruktade" mest var faktiskt Tranebergsbron, som från det här hållet är väldigt lång och seg, men väl där så pinnade bene på bra och den gick t o m snabbare än Västerbron.

Sista biten från Tranebergsbron bort till Brommaplan var en enda lång och ganska trist raksträcka där tempot låg jämnt och fint, men värmen började bli påtaglig. Det märks att kroppen inte är van vid värme ännu.

Vilket underbart pass det blev! Summeringen är 15 km @ 5:00 och snittpuls 166 bpm (83%), inga direkta bra värden egentligen, men jag nöjer mig med känslan som passet lämnade kvar i mig. Påminner om känslan man får när man är kär, ni kanske förstår då...

Riktigt jämnt och fint tempo trots broarna.

Slut på vilan?

2009-05-23T16:30:00.001+02:00

Sen i söndags har jag haft löpvila pga min stortånagel. Har helt enkelt inte vågat utmana ödet genom att springa och riskera att förvärra läget. Istället har ställde jag mig på crosstrainern på gymet och körde en timme både tisdag och onsdag. I torsdags blev det totalvila av flera anledningar, men i fredags gav jag mig ut på ett kort och snabbt tempopass för att testa tån och få röra mig lite. Tån höll och det kändes oerhört befriande att få springa igen.

Tre dagar utan löpning känns som en evighet och osäkerheten över huruvida tån ska hålla för maran är ett irritationsmoment. Jag tycker det räckte med att missa formtoppningen inför Lidingö Ultra, jag kan väl få ha StM i fred? Det går inte riktigt mitt håll just nu på nån nivå.

Idag är det lördag och jag hann ner till gymet drygt en timme och körde crosstrainer samt styrketräning. I morgon lutar det åt ett att springa ett sista kort långpass om 20 km i marafart, för att resten av veckan ta några kortare turer med inslag av rejäla fartökningar.

På maran tänker jag förlita mig på Hammer Nutritions "sportdryck" Perpetuem samt deras Endurolytes electrolyttabletter, som ett test inför gax. Nästa chans att prova just strategin kring vätska och annat är Jättelångt den 13 juni, ett 68 km lopp som är nytt för året och verkar ha en undebar sträckning i Roslagen. Det ser jag verkligen fram emot!

Hoppas alla får en trevlig kväll!

Blånagel deluxe

2009-05-18T08:49:00.006+02:00

I en tråd på Funbeat om blånaglar så liknade jag blånaglar vid små fula och blåa medaljer till mina tappra tår som har fått stå ut med så mycket elände sen jag började springa för 3 år sen. Vanligtvis har jag tre eller fyra tånaglar som är hyffsat normala, resten är i nåt blånagelstadie. Det här är berättelsen om den senaste.

Efter Lidingö Ultra så kändes kroppen strålande. Ingenstans hade det satt några direkta spår. Några dagar senare kände jag dock att mina stortår ömmade, men ytterst lite. Inte så konstigt efter 50 km löpning på kuperad bana på Lidingö kanske, eller?

I onsdags blev det MP-pass och efter det kändes tårna lite värre, men fortfarande inte ont nog för att hålla mig från intervallpasset i fredags. Det var efter det passet som det började göra ont på allvar.

Vänster stortå är mer rund än platt, sett framifrån (inte uppifrån alltså). Så har den varit sen den fick sin första blånagel som senare föll av och lämnade tån utan nagel alls. Då tappade tån sin naturliga form och blev mer "cylindrisk". När sen nageln växt ut igen så fick den lite slagsida åt höger. Ser inte klok ut!

Eftersom det var sånt fantastiskt väder i går så var jag bara tvungen att ge mig ut på ett MP/tempo-pass igen. Vänster stortå kändes ok, ingen smärta iaf. Den är ju blåröd och lätt svullen samt den nästan läkta nageln är numera helt blå igen.

Jag utgick från svärföräldrarnas kolonistuga i Riksby koloniområde (Brommaplan) och satte av mot Vinsta via Bromma Kyrka, Spånga och Solhem. Tån värkte mer och mer, vilket gjorde att jag började springa lite annorlunda för att inte belasta tån. Insåg att det inte var den bästa strategin, då det istället skulle leda till att jag fick ont på andra ställen i kroppen av snedbelastningen. Istället fann jag en avslappnad löpstil där jag inte sköt ifrån lika mycket och det visade sig vara melodin som fick andra halvan av löpturen att bli lyckad trots allt.

En riktigt skön och avslappnad runda i mestadels nya omgivningar.

Efter 20 km i 5:13-tempo och snittpuls på 157 bpm (78%) var jag tillbaka på kollis igen. Tån kändes nu inte alls lika bra som innan passet, go figure. Smärtan var nu påtaglig och efter stretch och dusch bultade det rejält i tån. När jag började undersöka den närmare så insåg jag att den värsta smärtan kom från det faktum att nageln inte längre satt fast i bakkant och svullnaden gjorde att det sträckte i nagelbandet. Ajajajaj, inte alls skönt!

Haltandes tog jag mig hjälpligt fram. Kunde ju inte gärna gnälla eftersom jag visste att tån inte mådde riktigt bra innan passet. Gårdagskvällen spenderades mest i soffan utan strumpa då t o m det gjorde ont. Tån är sullen som aldrig förr och ömmar rejält. Perfekt med dryga veckan till Stockholm Marathon, eller hur?

Idag blir det "tåvila", med lite gymmande istället. Ska inte springa en meter förrän svullnaden gått ner helt och tån ändrat färg till något mindre lilarödblå. Hade egentligen stämt träff med Staffan vid Stadion för ett gemensamt pass i morgon. Tanken var att springa halva Stockholm Marathon-rundan, men han visade sig vara förkyld med hosta, så vi lägger det hela på is tillsvidare. Hoppas vi både blir friska i god tid till loppet.

En lätt retuscherad bild på min tå