Äntligen långpass

Sist jag sprang långpass var den 24 januari, så jag har sett fram emot söndagens långpass. Strax innan halv 11 kom jag hemifrån. Hade inte bestämt mig var jag skulle, men planen var att avverka 35-45 km. När väl min Garmin kontakt fått med satelliterna så beslöt jag mig för att springa till TEC-banan.

Eftersom jag glömde ta med mig mina YakTrax så var naturligtvis snömodden jävligare än nånsin. Ute på "landet", dvs Danderyd och Täby, så anses tydligen inte gång- och cykelvägar vara så viktiga att hålla röjda. På flera avsnitt fanns ingen trottoar alls, båda sidorna av vägen bestod av snövallar. Trist.

Jag siktade på att hålla 6:30-7:00-tempo under passet och det fungerade utmärkt trots eller kanske pga underlaget. Det viktigaste var att hålla pulsen så låg som möjligt, vilket blir lite svårare när man inte får något vettigt grepp.

Jag passerade Mörby C och Enebyberg innan jag så småningom kom fram till Täby och Ensta Krog. 13 km hade jag avverkat, vilket passade perfekt. Ett varv i TEC-banan och sen tillbaka för att runda Brunnsviken skulle ge mig ca 45 km.

Turen till och från TEC bjöd förvisso på lite nya miljöer, men för mycket snömodd

Varvet i TEC-banan bjöd på ganska bra förhållanden. Mestadels packad snö att springa på gjorde framfarten ganska behagligt. Några partier var väldigt svåra att forcera springandes pga snömodden, så då fick det bli gåpaus helt enkelt, men i det stora hela var det bättre än väntat faktiskt.

Efter varvet i TEC-banan var det dags att vända hemåt. Jag hade drabbats av några korta illamåendeattacker under löpningen, bara sekundlånga men lite obehagliga. Valde att ta det extra lugnt och se till att få i mig energi och vätska. trodde att det var för att jag kanske slarvat med någotdera. Löpningen tillbaka gick hursomhelst utan incidenter, men när jag kom i höjd med Bergshamra tog jag beslutet att korta av passet och springa hemåt.

Hemma vid porten summerade jag passet. 38 km @ 6:34 med 144 bpm (72%) i snittpuls. Riktigt nöjd med ffa pulsen. Grämde mig dock hela kvällen över att jag "bara" fick ihop 38 km, men insåg till slut att det var ok.

Medelveckan stannade på 77 km och nu laddar jag inför hårda veckan som enligt plan ska krönas med ett långpass på 60 km, men vi får se om jag får till det. Vi ses!

Hårda veckan summerad

Så var då till slut min hårda vecka genomliden och jag har en hel vilovecka framför mig. Fysiskt känner jag mig inte så sliten, utan det är faktiskt mer mentalt just nu. Jag har tagit upp det tidigare, men många är inte medvetna om att man producerar stora mängder hormoner under långa pass (typ över 3 timmar) och det endokrina systemet blir stressat. Det kan ta veckor innan det har återhämtat sig, till skillnad mot resten av kroppen som kanske bara behöver några dagar. En väldigt nyttig artikel finns att läsa här.

I torsdags upprepade jag tisdagens 20 km "fartleksdistanspass" på löpbandet och resultatet var i princip identiskt. Pulsen var nästan på slaget samma och tempot bara marginellt högre. Dock var den upplevda ansträngningen mycket lägre och det tror jag helt enkelt beror på bättre uppladdning, mer vätska under passet samt att jag visste vad jag hade att förvänta mig. Resultatet blev hursomhelst 20 km @ 5:32 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

I fredags var det åter dags för ett s k ansträngingslöst lunchpass och det gick väl sådär. Jag hade ingen lust att lalla omkring så jag bara sprang. Det blev ett oinspirerat pass på 7,6 km @ 5:40 med 151 bpm (77%) snittpuls. Fick tokont i vänster fot, på ovansidan. Fick stanna och snöra om skon för att det inte skulle trycka det minsta lilla. Lite oroande var det just då.

Lördagen var vilodag och jag gick mest och nojade över långpasset på söndagen. trots att jag gjort flertalet lopp och långpass runt 55 km så var jag ändå lite nervös, lite som inför ett lopp man aldrig sprungit. Det visade sig vara helt i onödan.

På söndagen gav jag mig av mot Stallmästargården för att möta upp med några IF Linnéaner, i detta fallet Rebecca och Nisse. Rebecca hade jag träffat på långpasset förra veckan, medan Nisse var en ny bekantskap. Vi gav oss av längs Brunnsvikens östra sida och vid Ålkistan ledde jag in dem på en avstickare till Stora Skuggan, för att sen springa tillbaka till Brunnsviken och fullborda varvet. Strax efter Stallmästargården vek Nisse av hemåt, medan jag och Rebecca inledde ännu ett varv runt vattnet. Min pulsmätning började bete sig väldigt underligt, med puls upp över 200 bpm (min maxpuls). Det fick mig lite ur humör, men efter ett tag släppte jag det och lunkade på.
Löpningen gick lätt och med ett jämnt energiintag av Perpetuem samt kompletterande Hammer Gel så mådde jag toppen hela tiden. Bara en gång, runt 30 km, kunde jag skönja en svacka, men den försvann lika snabbt som den kom.

Andra varvet gick bra och innan vi gav oss på det tredje så stannade vi på restaurangen i Haga Forum för att fylla på vatten och göra ett toabesök. Pausen var kort och effektiv och vi var snabbt ute på spåret igen. Efter ca 4 km insåg jag att klockan fortfarande var avstängd sedan pausen, vilket naturligtvis irriterade mig enormt!
Tredje varvet förflöt i övrigt utan konstigheter, men skymningen hade nu börjat lägga sig och jag började tidvis få svårt att se var jag satte ned fötterna.

Väl tillbaka vid Haga Forum så var det dags för Rebecca att tänka på refrängen. Hon skulle ta bussen från S:t Eriksplan så jag gjorde henne sällskap dit och sprang sen hemåt. Nu var det mörkt ute och jag valde trottoarer för min framfart. Det började kännas i kroppen nu, men fortfarande fanns det klipp i steget och energin fanns. Jag hade satt ett mål på att ligga under 7:00-tempo, vilket jag med råge hade lyckats med, så jag hade en del gång att ta igen om jag ville. Klockan hade dock hunnit bli ganska mycket och min familj väntade hem mig, så det var inte tal om att löka nu.

Några varv kring Brunnsviken blev det allt...

Hemma vid porten stretchade jag försiktigt och väldigt kort, medan jag summerade dagens pass. Eftersom jag dels hade missat att registrera ca 4 km, samt att pulsmätningen hade levt ett eget liv så blev det till att uppskatta på ett ungefär. Ungefär såhär såg det ut: 53 km @ 6:45 med 148 bpm (74%) snittpuls.

Jag är supernöjd över att ha gjort ett riktigt väldisponerat och extra långt långpass. Energin fanns hela tiden och kroppen kändes bra hela vägen. Sista kilometerna var tunga, men det så tycker jag alltid att långpass är. Det är som om hjärnan signalerar till kroppen att det snart är över.

Nu är viloveckan här, vilket innebär att jag bara gör några distanspass om totalt 40 km. Det ska bli skönt att få ta det lugnt!!! Det är lika bra att njuta, för snart börjar en ny period och känner jag Andreas rätt så har han ökat belastningen inför februaris träningsprogram. Vi ska träffas på onsdag och då får jag förmodligen nästa månads program.


Är det några av er som tränar efter periodiseringsprincipen? Hur ser isf era program ut? Om inte, hur tänker ni när ni planerar träningen?
  

Gemensamt långpass

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.

Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.

Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.


Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. :)

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken!  Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett "ansträngningslöst" lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. :)

Pannlampspass runt Brunnsviken

I tisdags det damp ner en Funbeat-inbjudan från min kompis Peter till gemensamt pannlampspass runt Brunnsviken. Mitt schema sa 15 km distans, så vad passar bättre än just en runda runt Brunnsviken, som för övrigt ligger knappt en kilometer från min bostad.

Peter ringde mig vid 18:20 igår kväll när han lämnade jobbet och sprang till Stallmästargården för att se om några fler skulle ansluta där, men ingen syntes till. Jag sprang längs Hälsans Stig för att möta Peter och i höjd med Koppartälten såg jag en pannlampa komma studsande. Skymningen hade övergått till mörker, men snön reflekterade ljuset från omgivande gatlyktor, bilar och hus, vilket skapade en något spöklik stämning.

Vi sprang medsols runt Brunnsviken och underlaget bestod nästan uteslutande av välpackad snö, vilket oftast erbjöd godkännt grepp. Vi kom snabbt in i ett lagom prat-tempo och tuffade på utan större ansträngning. Mina ben kändes oväntat fräscha. Träningsvärken i baken från onsdagens backintervaller fanns kvar, men det var inget som störde eller hindrade.

När vi kom fram till Haga Forum så var det dags för Peter att avvika, medan jag fortsatte hemåt. Det var faktiskt riktigt trist att plötsligt springa ensam.

Väl hemma vid porten var det dags att se hur det gått. 15 km @ 6:00 med 155 bpm (77%) i snittpuls. Långsammare än jag trott och lite högre puls än jag förväntar mig till det låga tempot, men snuvan finns ju kvar så det är kanske inte så konstigt trots allt. Det var hursomhelst ett riktigt lugnt och skönt pass.

Tack för inbjudan Peter, det gör jag gärna om framöver! Nästa gång kanske vi t o m blir några fler.

Äntligen långpass

Det känns som evigheter sen jag sprang långpass sist, men i själva verket har jag bara stått över en helg. Däremot har kylan gjort att jag kört några pass på löpbandet, vilket har gjort att längtan efter utomhuslöpning och frisk luft har blivit stark.

Termometern visade ca -6º när jag vaknade på söndagsmorgonen och jublet var inte långt borta. Äntligen lite mer normal temperatur! Senaste tidens -15º till -20º är ju galet. Även om det går att springa så är det ju allt annat än roligt. MEdan min fru gick ner och körde veckans långpass på gymet, så åkte jag och dottern och veckohandlade. Väl hemma igen satte jag i gång med städandet. När så min fru kom hem så var det dags att svida upp inför långpasset.

Utrustningen inkluderade långkalsonger, vintertights, kompressionsstrumpor, superunderställ, tröja, jacka, mössa, dubbla fingervantar, buff runt halsen, skor och gaiters. Till det tillkom vätskerygga med ca 2 liter vatten, handflaska med 3 timmarsblandning Perpetuem, gelflaska med 4 portioner Hammer Gel Tropical.
När jag väl fått ihop allt så var jag genomsvettig!

Vid halv 12 kom jag så iväg till slut. Hade än en gång ingen direkt plan, men styrde kosan västerut. Insåg efter nån kilometer att jag hade glömt min LungPlus hemma, strålande! Den kalla luften var lite ansträngande för luftrören och jag övervägde länge att vända hemåt för att hämta den, men beslöt mig för att det förmodigen skulle bli bättre när jag blev uppvärmd. Det blev inte mycket bättre, men inte sämre heller, så jag beslöt mig för att genomföra passet.

Jag fick ihop en ganska trevlig runda trots allt. Inför nästa långpass ska jag planera nåt roligare.

Bortsett från att kylan var lite jobbig för luftrören så hade jag inga andra problem med kylan. Jag var lagom varm över hela kroppen, inklusive fingrarna. Under de fåtaliga gåpauser jag gjorde så hann jag kallna lite, men aldrig så jag frös. Det tog sen några minuter att få upp värmen till det normala igen. Perfekt klädd med andra ord. Mina IceBugs gjorde ett förträffligt jobb och skötte greppet närt intill perfekt.

Planen var 30-35 km. Eftersom jag kom iväg senare än planerat samt att jag hade lovat att åka till Vasaparken så min dotter kunde få åka skridskor, så kände jag lite tidspress.

Hann hursomhelst att få ihop 32 km @ 6:18 med 154 bpm (77%) snittpuls. Lite för hög puls, men det kan ha med underlaget att göra helt enkelt. Snömodden suger energi ur benen.

Efter en snabb dusch så bar det av till Vasaparken, där min dotter invigde sina nya skridskor och tog sina första stapplande skär för den här vintern, medan jag och min fru såg på. Det gick över förväntan och snart satt stilen. Vi fikade på varm choklad och lussebullar och njöt av snöfallet i ljuset från strålkastarna. Mysigt!

Efter nån timme fick det räcka för den här gången, det var dags att komma hem och laga middag. Inför nästa helg funderar vi på att köpa skridskor till mig och min fru, så vi kan göra dottern sällskap. "Bambi på hal is" ser jag framför mig...

Jag var oväntat sliten efter långpasset och hade en lätt molande värk i benen under hela kvällen. Vet inte riktigt varför. Passet var varken långt, snabbt eller speciellt jobbigt, så det fanns ingen direkt anledning. Får väl skylla på dagsform eller nåt.

Nu börjar medelveckan med två 15 km distanspass, backträning samt det obligatoriska långpasset. Återkommer med rapporter som vanligt.

God Jul alla vänner

Så blev det till slut julafton. Min dotter har längtat så fantastiskt mycket och nu är vi äntligen där. Jag ser verkligen fram emot eftermiddagens paketöppning, hon kommer bli så glad för alla roliga klappar. Jag är nog snudd på lika förväntansfull som hon är! :)

Efter mitt långpass i söndags så lät jag kroppen vila måndag och tisdag. Gummibandet på mina YakTrax hade klämt över högerfotens tår, vilket i kombination med att jag blev blöt om fötterna, resulterade i blåsor på toppen av och under naglarna på "pek- och långtån". Ganska smärtsamt och det gjorde ont att ha strumpa (!) på foten, men förhoppningsvis snabbt övergående och framförallt hanterbart.

Jag möblerade om i veckans schema för att få ihop mina pass med allt annat som ska göras inför julen.
Igår spenderade jag dagen med min fru med att fixa det sista i city. Innan det sen var dags att fixa med skinka, göra crème brulee och slå in alla julklappar så klämde jag in ett pass med backintervaller.

Värmde upp ca 2,5 km, stretchade och rev sen av 6 st 35 sekundersintervaller i så hög fart jag och fästet mäktade med. Underlaget var lätt snömodd, så greppet var långt från perfekt, men det fungerade hyfsat.
Drygt en minuts joggvila och sen på't igen.
Snittfarten under intervallerna låg på ca 4:13 och pulsen nådde 180 bpm (90%).

Min nyinköpta Lungplus visade sig vara en fantastiskt sinnrik manick som gjorde andningen behaglig och den kändes inte alls konstigt att ha den i munnen, även när intervallen var som allra jävligast! Bra betyg!

Passet blev kort och intensivt. Det kändes lite fjuttigt att bara springa drygt 6 km, men med tanke på hur allt julstök som återstod så var det perfekt med ett så kort pass.

Man ser inte klok ut, men jösses vilken 

skillnad det var att andas genom den.

Jag önskar er alla en riktigt GOD JUL!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Inte så älskade backintervaller

Snön bara ÖSTE ner i går och ju närmare jag kom lunchen, desto mer orolig blev jag över mitt lunchpass med backintervaller. När det var som värst så såg vi inte Postens terminal på andra sidan gatan, ca 30 meter bort.

Postens terminal i Årsta

När klockan så blev 11.30 svidade jag om. Det tog ett tag att få på sig alla lager, men till slut stod jag där, redo för en expedition till Antarktis. Kunde knappt röra mig! Ut genom dörren kom jag och träffades genast av stark iskall blåst och snö upp till smalbenen. Snöröjningen hade inte hunnit till våra kvarter i Årsta och jag hade naturligtvis glömt mina gaiters hemma, så det var bara att bita ihoip och ge sig iväg. Dagen till ära hade jag valt att inviga mina oanvända Slipstoppers, det återstod att se vad de kunde bidra med.

Slipstoppers är inte da shit!

Den backen jag hade planerat att använda för mina korta och intensiva backintervaller insåg jag snabbt var obrukbar för ändamålet, så jag gav mig ut på jakt efter en ersättare. Pulsade fram i orörd snö och tänkte "om jag vore snowboardåkare så skulle nog det här vara drömmen".
Det är något visst med att springa på snö. Det är mjukt, tyst och vackert, men samtidigt döljer det faror och kan vara väldigt vanskligt, men faller man så faller man åtminstone ganska mjukt.

Kom till slut fram till en cykelväg som var plogad, vilket gav mina ben en stunds vila. Efter en stunds letande fann jag en backe som förvisso var helt igensnöad, men jag orkade inte leta mer.
Efter en kort stretch satte jag av på min första 35-sekundersintervall. Redan efter 20 meter möter jag en MYCKET glad och naturligtvis okopplad Dobermann. Ägaren försökte få hunden under kontroll, men det fungerade inte alls. Jag bad vänligt men bestämt att de skulle koppla hunden och sprang därifrån. Första intervallen sket sig totalt. Lite längre upp i backen försökte jag mig på den andra intervallen, men efter halva så planade backen ut och gick t o m lite nedför, så den blev inte heller bra. Jag började tappa hoppet.

Då såg jag en backe en bit bort som verkade snöröjd och trots dess ganska milda lutning så fick den duga. Väl framme insåg jag att bara halva backen var röjd, men beslöt mig ändå för att slutföra passet där. Det var omöjligt att få grepp i frånskjutet och farten blev kraftigt lidande, men ansträngningsnivån var ganska hög, så i slutändan tror jag att passet gjorde nytta.

Mina Slipstoppers gjorde inget vidare jobb. Redan i mitten av passet visade dubben klara tecken på förslitning! Jag jämför förvisso med YakTrax Pro, som biter på ALLT hela tiden och fortfarande är vid full vigör, trots många och långa pass i dem. Jag rekommenderar inte Slipstoppers.

Summeringen blev 8x 35 sekunder med 1 minuts joggvila. Snitttempo 4:35-tempo. De första två intervallerna sänkte tyvärr snittet rejält. Maxpulsen nådde till 174 bpm (87%).