Som en pistmaskin

Gårdagens långpass blev en jobbig historia. Laddade lite extra på förmiddagen med en Vitargo Gainers Pro-shake (kolisar och protein, ca 500kcal) och gav mig av till Ensta Krog vid halv 11-tiden. Snön föll från en mulen himmel, vilket siade lite om hur dagen skulle bli.
Väl framme var det ett igensnöat spår som mötte mig. Gaiters och YakTrax fick stå för skydd och fäste.
Pulsade mig fram till spåret och gav mig av på mitt första varv.

Skidspår går inte att springa i!

Ingenstans hade plogbilen hunnit fram och de första 3 km gick huvudsakligen i 20-50 cm snö. Insåg efter ett tag att jag landade på främre trampdynan/tårna, vilket belastade vaderna lite extra. Det var dock det mest naturliga steget med tanke på underlaget. Jag "skar" lixom in i snön och risken att trampa snett minskade då kontaktytan mot underlaget var mindre.

 Vackert, men ruskigt tungt att springa i

Snöfallet hade blivit ymnigt och jag hade stora problem att se något, eftersom jag fick enorma snöflingor i ögonen hela tiden. Dessutom började jag frysa om kinderna när snön smälte i ansiktet. Långpasset framstod mer och mer som en riktigt korkad idé. Jag svor åt mig själv för att jag hade ratat kepsen därhemma.
Vid 4 km tänkte jag mest på hur jag skulle kunna bryta och åka hem, men de tankarna försvann så småningom och jag fick annat att tänka på när det var dags för den första biten inne i skogen.

TEC-banan är ju ganka enkel att navigera de första 7 km, men sen kommer man in i skogen och där var det inte lika lätt att hitta. Inga spår fanns att följa och de stigar som normalt ger vägledning var helt igensnöade, så nu var det dags att förlita mig på min Garmin. Jag använde banan (coarse) från förra långpasset i TEC och kunde då få hjälp med att hålla mig någorlunda på rätt väg.

Här ska det visst vara nånstans...

Sprang ändå bort mig totalt och stod så där mitt inne i skogen och undrade var f..n jag var. Min Garmin var just då inte mycket till hjälp, men efter några minuters pulsande i knädjup snö så hittade jag iaf spåret och Garmin vibrerade med budskapet "course found". Pust. Kunde se mig själv sitta fastfrusen i snön när räddningsmanskapet hittar mig...

Normalt sett så tar andra halvan av TEC-banan ca 2 min längre tid än första pga att löpningen i skogen är trixig och framförallt rotig. Nu lutade det åt att helt andra tider. Samtidigt som det var mycket roligare att springa i skogen så var det mångdubbelt jobbigare och jag fick ta flera gåpauser för att återfå styrkan för att fortsätta. Tyvärr blev det inte lättare när jag kom ut i spåren där skidåkarna varit framme. Där var det i princip omöjligt att springa och jag valde att springa bredvid för att överhuvudtaget komma framåt.

När första varvet nästan var avklarat ringde min kompis Magnus. Han hade en  halvtimme kvar innan han var framme vid Ensta Krog, så jag beslöt mig för att fördriva den tiden i 5 km-spåret. Det var ett beslut som jag snabbt fick ångra. Skidspåren var ju som sagt helt omöjliga att springa i och här fanns inte möjligheten att springa bredvid som tidigare, så efter 2,5 km gav jag upp och hittade tillbaka till starten. Precis lagom till Magnus dök upp visade det sig! Första 15 km avverkades i 7:08-tempo och 156 bpm (78%) snittpuls vilket visar hur hårt det var!

Jag provianterade medan Magnus gjorde iordning sig. Han skulle få låna gaiters av mig, men jag hade tappat den ena, så han blev utan. Han hade inte heller några snökedjor, så det skulle bli en intressant upplevelse för honom. Vi gav oss av och nu hade det börjat bli lite tilltrampat på vissa ställen, vilket faktiskt försämrade förhållandena ytterligare. Underlaget blev knögligt och vristerna fick jobba frenetiskt med alla konstiga vinklar. Fästet försämrades också, så mer energi förlorades när frånskjutet inte fick fäste. Magnus fick kämpa rejält eftersom han saknade greppet som jag hade. Dessutom hade han hoppat över lunchen för att hinna i tid att springa med mig, vilket tyvärr snabbt visade sig i energibrist.

Magnus kände sig nog som en segrare när han väl fick sätta sig i bilen och åka hem, 

själv fick jag ju njuta av ännu ett varv i ensamhet...

Dock var han en riktig kämpe och gnällde inte en enda gång. Han bet ihop och gjorde det som krävdes av honom. Planen var egentligen att han skulle hinna med 2 varv, men med tanke på hur lång tid det tog så hanns det bara med ett varv. Han tackade sin lyckliga stjärna för det kan jag tänka mig.

Vi avverkade hursomhelst ännu ett varv och trots några felspringningar så hade första varvet gjort att jag faktiskt hittade hyfsat bra. I skogen var det fortfarande rena gissningar, men i huvudsak höll vi rätt riktning.
Varvet avverkades i 7:24-tempo och 150 bpm (75%) snittpuls. Min kropp började kännas lite mer mör nu.

Actionfoto på mig när jag flyger fram på lätta och snabba ben... NOT!

När varvet var avklarat så provianterade jag än en gång, tackade Magnus för sällskapet och gav mig iväg på ytterligare ett varv. Fötterna var sedan länge blöta och min jacka hade fryst på framsidan. Dock frös jag inte nånstans, utom lite på skinkorna, så det var ganska behagligt trots allt. Det hade slutat snöa sen ett tag, så det fanns inget som störde, utan nu var det bara att genomföra ett varv till.

Det var precis lika jobbigt som tidigare och det var inte lika kul att springa ensam, men tiden gick och i lurarna pumpade Metallica ur sig aggresiv hårdrock, viket peppade mig. Varvet var ganska händelselöst fram till skogspartiet där jag än en gång virrade till det och fick pulsa omkring ett tag innan jag hittade rätt. Jag kände mig helt oduglig på navigation!

Nån kilometer senare hade skymningen lagt sig så pass att det var dags att sätta på sig pannlampan. Nu blev det plötsligt mycket lättare i skogen, eftersom Janne & Co (TEC tävlingsledning) varit framme och satt upp små reflexer precis överallt i skogen. Plötsligt kunde jag formligen flyga fram i skogen och inte bry mig om att navigera överhuvudtaget. Jag insåg nu även hur fel jag hade sprungit på de två tidigare varven.

Sista varvet klockades på högst beskedliga 7:47-tempo och 155 bpm (77%) i snittpuls. Totalt slutade det här äventyret på 7:26-tempo och 153 bpm (76%) snittpuls. Lite tuffare än förväntat. 

Jag beslöt mig för att ge upp TEC. Jag åkte hem, bytte tröjor och gav mig ut på ett varv runt Brunnsviken.
Min förhoppning var att det skulle vara enklare att springa där, men det var tvärtom värre.
Termometern hade sjunkit ytterligare och det var närmare -8º. Jag ville så gärna få ihop åtminstone 50 km totalt och jag kämpade så gott jag kunde runt viken, men kroppen ville lixom inte springa längre. Den var utmattad. Benen kändes fortfarande fräscha, men jag var oerhört trött och mitt ryggslut visade tecken på att vilja vila. Det tar extremt hårt på hela kroppen att springa under såna här förhållanden, men samtidigt är det oerhört nyttigt att få uppleva den typen av strapatser för att lära sig hur kroppen reagerar.
Flera gånger ville jag bara lägga mig ner och vila, så trött började jag bli. Vid 8 km beslöt jag mig för att ta rakaste vägen hem och vid 12 km var jag äntligen hemma.

Varvet runt Brunnsviken tog 1:27, vilket ger 7:16-tempo. Snittpulsen var 149 bpm (74%).

Totalt sett lyckades jag alltså skrapa ihop 47 km på knappt 6 timmar. Jag skulle egentligen sprungit 55 km och på ungefär samma tid, så jag anser att jag trots allt gjort det jag skulle. Återstår att se vad Andreas tycker...