TEC 2010 del 1 (Varning för långt inlägg!)

Vaknade tidigt lördag morgon och det pirrade i hela kroppen. Kunde inte hålla mig utan gick upp och gjorde iordning frukost till mig och mina tjejer. Själv åt jag vitt bröd med jordnötssmör och blåbärssylt, vilket har blivit en tradition inför alla lopp.

Efter frukost var det dags att plocka ihop det sista och börja förbereda avfärden till Täby. Jag bar ner träningsväska med extrakläder, en påse med handduk och ombyte till efter loppet, en stor plastlåda med proviant, samt en mindre plastlåda med all pannlampa, batterier o dylikt.

Jag valde att åka omklädd till loppet. Valet föll på CEPs kompressionsstrumpor, CW-X Pro kompressionstights, Adidias kalsonger, Adidas kompressionströja, lager 2 tröja från Salomon, tunna Saucony handskar och en Buff. Jag valde även att börja loppet med mina trailskor från New Balance, ett par MR749GY.

Pirrig i hela kroppen körde jag så till Ensta Krog och väl där var aktiviteterna i full gång. Vädret lämnade en del att önska, grått och regn i luften, ca 2º, inte alls vad jag hade beställt.

Proviantbordet sköttes med bravur av världens bästa funktionärer!

Många välkända ansikten såväl som en hel del nya. Eftersom det erbjöds så vitt skilda distanser så fanns alla nivåer av löpare på plats. Jag hämtade ut min nummerlapp, vägde in mig (på ofattbara 94 kg) och fick min påse. Den innehöll diverse Compeed-plåster, informationsblad och broschyrer, två förpackningar med Dextrosol (som hade gått ut i september 2009) och till sist en riktigt schysst och ultralätt vindjacka! Den drog jag genast på mig och den visade sig vara precis det som fattades mig denna mulna och råa dag.

Andreas och hans support crew dök upp och började montera upp sitt "partytält", i vilket jag fick härbärgera mina attiraljer. Helt perfekt! Jag blandade till två flaskor Perpetuem och fixade lite med mina piller.
Även min klubbkamrat Christian Nilsson var där och delade tält med oss. Det kändes "tryggt" att ha dessa rutinerade herrar i min ringhörna på nåt sätt. De har så enormt mycket erfarenhet och utstrålar sånt lugn, vilket fick mina egna nerver att kylas ned rejält. Visst var jag hispig, men de utstrålade sånt lugn och sån fokus att jag smittades en aning.

Tävlingsledare Janne körde en kort informationsgenomgång och sen var det dag satt ställa upp för start. Först var det dags för lite fyrverkerier, något som definitivt inte görs sig i dagsljus, sen höjdes startpistolen. Skottet gick av och loppet var i gång!

Det kändes lite overkligt att börja springa. Ända sen mitt misslyckande på GAX så har jag förberett mig för TEC och nu var det plötsligt verklighet. Lufsade iväg i lagom takt och höll mig ifrån att rusa iväg. Eftersom man inte kunde avgöra vilka distanser de andra skulle springa så ville jag undvika risken att hänga på nån som bara skulle springa 50 km eller 50 miles. Jag skulle springa mitt eget lopp och inte alls bry mig om hur snabbt andra sprang. De första 10 milen är ju i princip transportsträcka, det är först på natten som det avgörs.

Första varvet (och milen) gick på 1:09h, vilket var nästan exakt som planerat. Jag bytte flaska och fortsatte min färd. Ödslade ingen tid vid proviantbordet. På vägen fick jag sällskap både gamla bekanta och nya bekantskaper, lika roligt varje gång.

Min puls låg trots det låga tempot ganska högt, strax över 75%, vilket oroade mig en aning. Det kunde iofs bero på nerver, så det var inte på något sätt alarmerande. Jag försökte slappna av och springa så avspänt som möjligt. Andra varvet klockades 1:11h, fortfarande enligt plan.
Min kollega Fredrik hade dykt upp vid Ensta Krog och följde med mig medan jag blandade till en ny flaska Perpetuem, tog mina piller och kom iväg ut på tredje varvet.

Allt kändes bra. Hade fått bra flyt i både löpning och gåpauser och tredje varvet slutfördes på 1:14h.
När jag kom till varvningen stod min "support crew" och trogne vapendragare Magnus där. Han skulle egentligen inte dyka upp förrän inför 5:e varvet, men kunde inte hålla sig. Han hjälpte mig att fixa till en flaska Perpetuem samt piller och gick sen med mig en bit och snackade innan han släppte iväg mig.

4:e varvet gjordes på 1:17h, vilket jag var jättenöjd med. Medelpulsen hade hittills legat på strax över 75%, klart högre än det borde, men kroppen verkade inte brytt sig för energin fanns och jag kände mig både pigg och stark.

Det var på 5:e varv det började osa katt. Höger knä visade lite tendens till molande värk, men den var först så diffus att jag inte visste om det var löparknä eller något annat. På GAX kom det ju som en blixt från klar himmel, helt utan förvarning. Som en kniv som körs i i knät. Jag slog av lite på tempot och sprang "lyhört" för att vara extremt uppmärksam på eventuella varningssignaler.Väl inne i varvning fick jag benet tejpat och insmörjt av Athletic Rehab-killen (som jag inte minns namnet på), men som även hjälpte mig på Uppsala 100 i höstas.

Ut på 6:e varvet med tejpat knä och oron gnagde lite i bakhuvudet. Skulle det sluta lika illa som GAX? Jag tog det försiktigt och det visade sig fungera riktigt bra. Jag hade nog "motat Olle i grind" trots allt. Varvet flöt på utan konstigheter och jag slutförde det på 1:22h, vilket inkluderade stoppet hos massören. Magnus stod redo med ny flaska och piller.

7:e varvet gick utan några som helst problem. Jag hade passat på att byta till mina Asics 2140 vilket kändes fantastiskt skönt. Jag hade haft ont ovanpå vänster fot ett tag och även höger stortå gjorde ont, så ett byte var välkommet. Varvet gjordes på 1:18h och jag kände att jag låg i fas med min plan.

Väl ute på 8:e varvet gick jag de första 500-700 meterna och pratade lite i telefon. När jag sen började springa kände jag att det värkte i vänster knä, vilket förvånade mig. Jag har aldrig upplevt några problem med vänster knä, så jag blev överraskad. Värken kom tillbaka med jämna mellanrum, vilket tvingade mig till fler gåpauser än tidigare. Jag skulle vänt tillbaka till starten och tejpat knät, men det är lätt att vara efterklok.

När det var ca 3 km kvar av det varvet så passerades jag av Mia och Staffan. Mia sa att hon ville klara 50 miles under 10 timmar och trummade på, medan Staffan inte var lika angelägen. Jag tog det ännu lugnare i skogspartiet, men väl ute på fast mark så tittade jag på klockan och insåg att jag faktiskt också kunde hinna in under 10 timmar, så jag beslöt mig för att öka takten lite.
På avstånd såg jag Staffans rygg och sakta men säkert började jag knappa in. När det bara var några hundra meter kvar till målet tittade jag på min klocka och insåg att jag hade BRÅDIS om jag skulle ha minsta chans, så jag älgade på för allt vad tygen höll. Jag kom som skjuten ur en kanon, passerade Staffan och min kompis Magnus som stod och väntade med en ny flaska i handen blev av med den i ett nafs när jag spurtade förbi honom i typ 3:30-tempo. Väl framme vid målet såg jag till min besvikelse att klockan redan passerat 10 timmar, med 21 sekunders marginal! Nåja, det var skönt att sträcka ut benen iallafall! :D

Fick mitt vänstra knä tejpat samt lite massage och sen blev jag utschasad på ännu ett varv av Magnus och min kollega Fredrik. De vägrade lyssna på mina ursäkter om ont i knäna, så jag tog min pannlampa och gav mig av ut på ett nionde varv. Började med att gå nån kilometer och när jag väl skulle börja springa så inser jag att knäna är slut, de vill helt enkelt inte lyda. Jag fortsätter att gå och gör ytterliager ett antal försök till att jogga, men det fungerar inte. Jag beslutar mig för att bara gå detta varv.

Nionde varvet blir mitt sista. När jag komemr till skogspartiet ca 4 km från mål så har jag rejält ont i ryggen och har svårt att gå pga knäna. Dessutom är benen väldigt trötta av all gång. Det går rejält långsamt på den rotiga skogsstigen. Temperaturen har sjunkit och jag är inte klädd för att gå, vilket resulterar i att jag blir nedkyld. Jag ringer till Magnus som kommer och möter upp mig ca 3 km från mål. Vi går i sakta mak hela vägen till målet och där slutar min resa för den här gången. Pust.

När jag klätt av mig i omklädningsrummet och ska gå in i duschen så börjar jag skaka okontrollerat, springer snabbt in i bastun och värmer mig innan jag gör ett nytt försök, utan att lyckas. Stannar i bastun tills jag känner mig rejält varm, rusar ut i duschen och sköljer av mig snabbt innan jag rusar tillbaka till bastun. Där tvålar jag in mig och satsar sen på att snabbt rusa ut och skölja av mig för att sen återvända till bastun. Mycket besynnerlig och aningens skrämmande upplevelse.

När jag väl vågat mig ur bastun och ska klä på mig så samtalar jag med några andra i omklädningsrumet när det börjar skjutas fyrverkerier utanför. Vi spekulerar i vad som pågår och gissar på prisutdelning för 50 miles, för Jonas kan ju inte ha kommit in redan... eller? Några minuter senare stegar Jonas Buud in i omklädningsrummet och vi sitter förstummade. Hur i helsike gick det till?

Vi är alla väldigt intresserade av att höra om hans spektakulära lopp och vi passar alla på att ställa frågor. Jonas har avklarat 100 miles på fantastiska 12:32h och därmed fullständigt förintat det förra svenska rekordet! Helt galet!

Väl ombytt tar jag mig på stela ben til lmmassören som ger mig en rejält omgång innan färden bär hemåt. Magnus kör hem mig och min bil, för att sen ta buss och tåg tillbaka till Täby för att hämta sin egen bil, vilken kompis va? En riktig hjälte i mina ögon!

Slut del 1