Orosmolnen skingras så sakteliga

Mitt krånglande högerben kändes ju ganska ok i söndags, men i måndags var det ungefär lika illa som tidigare.
Det planerade 10 km-passet förlades till löpbandet. Efter att ha sprungit en stund så beslöt jag mig för att korta av det till 8 km. Det gjorde för ont och jag haltade, inga bra tecken lixom.

I tisdags var det dags för backintervaller och de har ju faktiskt fungerat bra tidigare trots värken. Värmde upp ca 2 km, lätt halt och inte så optimistisk, för att efter stretchen bränna av 8x 35 sek med 1:20 minuts vila. Under själva intervallerna kändes benet bra, men på väg ned igen kom värken tillbaka "with a vengeance". När alla intervaller klarats av så kunde jag iallafall linka hem med förättat värv, även om det gjort ont.

I onsdags kväll ringde Andreas innan han skulle föreläsa på Runners Store och vi diskuterade hur jag skulle gå vidare. Det finns ju trots allt en risk att jag inte kan springa TEC om värken sitter i. Vi beslöt oss för att jag skulle kontakta hans kiropraktor och boka en tid snarast. Så snart han SMS'at hennes nummer så bokade jag en tid till idag (torsdag).

I morse var det så dags att träffa kiropraktorn som heter Jenny. Jag förklarade vad som hänt och hon skred till verket. Klämde, böjde, vände och vred för att sen förklara vad hon hittat och vad som behövde göras.
Det visade sig vara ligamentet som hamnat snett där vadbenet fäster mot skenbenet. Jenny fixade och trixade lite här och där, sen var det hela över. Jag tackade för mig och gick därifrån, med en återbesökstid på måndag och förhållningsregler som innebär löpvila i 3 dagar. Jag får träna balans- och styrketräning, men ingen löpning, cykling, crosstrainer etc.

På väg tillbaka till bilen som var parkerad i ett underjordsgarage på Birger Jarlsgatan så insåg jag att det inte gjorde det minsta ont att gå nedför. Tidigare har det varit det största problemet, men nu kändes ingenting! Magiskt! Jag gick nu med mer flyt i steget. Tidigare har jag gått mer försiktigt eftersom smärtan hela tiden varit närvarande, men när den nu var borta så kändes stegen kraftfulla och spänstiga igen! Vilken lättnad!

Det finns alltså hopp för mig! Jag vågar inte ropa "hej" riktigt än, men det ser ljust ut iallafall.

Fortsättning följer...