Det är lätt att tveka på sin form. Jag har haft en del bråte i vägen på sistone, vilket fått träningen ur balans i perioder. Höjer jag blicken och tittar på träningen innan februari så är den dock exemplariskt utförd, så jag är på intet sätt oförberedd. Dock är det nog sällan man står på startlinjen och tänker "jag har tränat nog". Däremot kan man ha tränat tillräckligt.
I går gav jag mig ut på det sista någorlunda snabba passet innan TEC, ett 10 km tempopass. Planen var att springa i ungefär 5:15-fart, dvs snabbare än ett vanligt distanspass, men långsammare än ett vanligt 10K tempopass. Förvirrande? Hursomhelst gav jag mig av och lät kroppen bestämma farten. Tack vare barmarken så gick det att hålla lite högre tempo numera, vilket snabbt visade sig på kilometertiderna. Den upplevda ansträngningen låg på en behaglig nivå och tempot låg konstant under 5-tempo, vilket förvånade mig lite.
Först tänkte jag "samla på mig lite tid" för att ha tillgodo och slå av på takten på slutet. Jag gjorde några ansatser att sakta ner, men så snart jag slappnade av så kom jag tillbaka till 5-tempot. Kroppen trivdes uppenbarligen där.
Hemma vid porten var det dags att summera passet. 10 km @ 4:58 med 167 bpm (83%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var under 80%, hårt men behagligt och aldrig forcerat. Nästan perfekt känsla.
Nya coola snören
Detta var första "kompletta" passet med de elastiska, skitscoola, neon-orangea, skosnörena från Xtenex och de levererade. Skorna satt som mockasiner och trycket fördelades helt jämnt. Pga allt grus som ligger kvar på marken fick jag stanna till några gånger för att tömma skorna, men det gick blixtsnabbt tack vare snörena. Bara att dra av skon och dra på den igen. Finns naturligtvis på Runners Gear
Kanske inte den bästa bilden, men ni fattar
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar