Superkompensation pågår

Efter förra veckans nästan 110 km och framförallt det avslutande långpasset på ca 54 km så var det skönt att gå in i viloveckan. Jag fruktade att långpasset skulle sitta i kroppen några dagar, men när jag vaknade i måndags så fanns få spår av det. Kroppen börjar nog bli ganska härdad helt enkelt. Det är ju som sagt inte första gången jag springer 50 km, men det förvånar mig ändå att min kropp hanterar det så bra. Jag förutsätter aldrig min kropp ska ställa upp på allt jag utsätter den för, utan har en ganska ödmjuk inställning till den.

I tisdags vred jag höger ben lite illa när jag gick nedför trapporna på jobbet och fick ont på utsidan ca 10-15 cm nedanför knät. Testade att springa på löpband på kvällen och benet höll, men jag kortade av passet till 10 km isf 15 km som det skulle varit då jag kände "nånting" i underbenet.

I onsdags träffade jag Andreas igen och vi tittade på hur det gått sen sist och han presenterade programmet för februari. Ändringarna är inte stora gentemot januari, men lite har han skruvat här och där.

I fredags testade jag högerbenet under en försiktig löprunda på lunchen och det fungerade fint. Smärtan kom aldrig och jag hoppas att den inte kommer tillbaka heller. Jag har varken tid eller lust att ha uppehåll i träningen.

I helgen har det inte funnits tid över till löpning, så jag har passat på att vila ordentligt och förbereda kroppen på den sista träningsperioden innan nedtrappningen och uppladdningen börjar inför TEC.


Nu börjar det faktiskt kännas att TEC är nära. 69 dagar kommer gå fort och plötsligt står man där vid Ensta Krog och ska prestera, jösses! Långpasset i söndags på ca 54 km gav iaf ett riktigt bra formbesked. Nu börjar sista perioden som sagt...