It's all about Ursvik

Äntligen långpass!
Pga SUM (Sörmlands Ultra Marathon) den 10 oktober så är all min träning för tillfället förlagd till Ursvik. Jag behöver återigen vänja mig vid terränglöpning och i söndags var det dags för ett efterlängtat långpass. Som sällskap fick jag med mig min ultrabroder Staffan och tillsammans gav vi oss av mot skogen strax efter lunch.

Jag kände mig riktigt laddad inför passet och varenda fiber i min kropp hade längtat efter detta långpass. Jag älskar verkligen att springa i Ursvik, för den som har missat det. Ursvik bjuder på så mycket härlig löpning och miljö. Lukten av höst, ljudet från skogen, frisk luft och utmanande löpning som nästan hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Alla dessa faktorer gör att jag glömmer allt annat när jag springer där.

Staffan å andra sidan har inte riktigt kommit i fatt med träningen efter gax och sitt månadslånga träningsuppehåll pga skador som följde, så för honom var det inte lika mycket "spritt i kroppen". Första milen gick i skönt 6-tempo och flera gånger förundrades jag över hur låg min puls var. Jag har nog aldrig tidigare sprungit med en puls på 138 bpm! Tempot sjönk med tiden och Staffan hade energibrist på slutet, vilket naturligtvis resulterade i fler gångpauser, men han bet ihop och avslutade passet med flaggan i topp.

Hemma vid porten var det dags för stretch och summering. Vi hade skrapat ihop totalt 34 km @ 6:23. Min snittpuls låg på otroligt låga 148 bpm (74%), vilket är 1 slag över min Maffetone-puls! Grymt! Normalt så siktar jag på att ligga under 6-tempo på långpassen och får då som oftast strax under 160 bpm (80%) i snittpuls, så det här passet var en välkommen överaskning.

Äntligen pannlampspass
I går var det så dags för ett andra försök med pannlampa. Vid 19-tiden styrde jag så stegen mot Överjärva gård och bron över till Ursvik där jag stannade för en ordentlig stretch innan jag fortsatte ut i spåret.

Det kändes mer naturligt att springa med pannlampa och det flöt på lite bättre än sist. Jag sprang ca 2/3 av Extremen, för att sista biten vika av på 10 km-spåret. Lyckades t o m hålla mig på fötter den här gången! Min vurpa förra veckan kändes rejält i några dagar efteråt, så det ville jag inte upprepa.

Passet blev lyckat: 16,8 km @ 5:22 med 168 bpm (84%) i puls. Lite snabbare än förra veckans lamppass, men bara marginellt högre puls, vilket är ett gott tecken. Hoppas trenden håller i sig fram till SUM!

Spännande kväll i Ursvik

En av de saker jag såg mest fram emot under gax var att få springa med pannlampa. Jag har bara sprungit med pannlampa några gånger, men tycker det är så roligt. Det påminner lite om nattdykning. Allt händer i lampans begränsade ljuskägla och man kan fokusera på ett litet område. Nattdykning kanske är lite roligare, eftersom djurlivet oftast är mindre aktivt och man kan studera dem lite närmare.

Nu när höstmörkret sänker sig tidigt på kvällarna så såg jag min chans att äntligen få in ett pannlampspass och igår var det så äntligen dags. Medan familjen käkade middag så drog jag på mig kläder, lampa och skor och gav mig av mot Ursvik i skymningen. Sprang från Frösunda mot Överjärva och under järnvägen vid Bagartorp. Väl framme vid spåret, ca 3 km från start, så stannade jag och stretchade.

Mörkret tätnade nu för varje minut och det var dags att slå på lampan. Det starkaste läget var än så länge för starkt, men jag hittade ett läge som gav väldigt bra "allmänljus" och gav mig av längs stigen. Passerade snart bron över järnvägen vid Överjärva och på vägen nedför backen till fältet såg det ut som en bred rökpelare som steg. Väl nere så såg jag vad det var, det var dimma. Tjock dimma täckte hela fältet och skapade en trolsk och filmisk stämning. Ljuset från pannlampan var verkningslöst här, då allt framför mig blev vitt.

Kameran på min iPhone fångar inte riktigt stämningen som rådde...

När fascinationen lagt sig fortsatte jag på min färd längs Ursviks Extreme-spår. Det var lite klurigt att springa med pannalmpa som enda belysning och det tog en stunds tillvänjning. Det som ställer till mest problem är att ljuset faller i samma vinkel som synen, så det blir svårt att se rötter och annat som står upp ur marken. Normalt sett så faller ljuset ovanifrån och hjälper en att avgöra hur höga eventuella hinder är mha skuggan som faller. Ljuset från lampan är även lite kallare och "plattare" vilket också gör det lite svårare att se underlagets beskaffenhet.

Jag lyckades hursomhelst att undvika de flesta farorna och trivdes riktigt bra i mörkret, även om det ibland kändes lite läskigt när mörkret blev riktigt påträngande. Ibland reklekterades ljuset i något i skogen eller så fångades min uppmärksamhet av nån skugga som rörde sig i takt med mig, vilket ökade läskigheten lite.

I lampans sken kan det mesta te sig lite läskigt

För att korta av passet så genade jag på två ställen, men följde troget Extreme-spåret i övrigt. När jag kom tillbaka till startpunkten tog jag av på en stig som ledde ut på grusvägen vid stenbrottet. Jag måste slappnat av lite extra, för plötsligt fick högerfoten kontakt med en rot och jag var plötsligt luftburen. Nån sekund senare, efter att ha hunnit tänka "jäääääävlar", landar jag på vänster sida och kanar nån halvmeter innan det tar stopp. Det första jag gör är att stoppa klockan, sen känner jag efter hur det känns att ligga på en skogsstig. Lampan lyser fortfarande, så jag ligger åtminstone inte i mörker. Axeln är lite öm och höften tog största smällen. Smalbenet fick lite stryk också, men generellt verkar jag kommit undan med blotta förskräckelsen.

Upp och hoppa och så iväg igen. Det värkte lite i vänster sida, men efter några hundra meter är allt ungefär som vanligt igen. Jag trampar på i hyggligt tempo och väl hemma i Frösunda igen så tar jag skogsvägen över Ballongberget som mynnar ut bakom Vi-butiken. Där släcker jag lampan, går in och köper mjölk, för att sen jogga nedför backen och snart är ja hemma vid porten.

Stannar utanför porten och stretchar medan jag tittar på klockans summering av passet. 16,59 km @ 5:31 är mycket snabbare än förväntat. Känslan i spåret var närmare 6-tempo, speciellt med tanke på hur mycket svårare det var att sätta fötterna rätt. Pulsen var lägre än på tidigare Ursviks-pass den senaste veckan, så totalt sett var detta ett av mina bättre pass i Ursvik.

Glad i hågen trots ömheten i väntersidan var det dags att duscha och få i sig både middag och kvällskaffe innan det är dags att krypa till kojs.

Naprapaten

I onsdags morse var det dags för ett andra besök hos min naprapat-Fredrik. Efter en kort undersökning så visade det sig att höger ITB var klart förbättrad. Dels av Fredriks massage, men även mha min stretch. Behandlingen som sen följde gick i samma tecken som veckan före, dvs i SMÄRTANS TECKEN.

Jag hade i min enfald hoppats att det skulle vara lindrigare den här gången, men det var högst marginellt.

En ny tid är bokad till nästa onsdag, sen får det nog vara bra ett tag.

På söndag är planen att ta minst två varv i Ursvik Extremen igen. Då får jag även veta hur knät reagerar på längre pass i terräng, vilket är viktigt inför SUM om två veckor. Återkommer med rapport!

Veckan som gick (eller joggade?)

Veckan efter Uppsala 100 blev lugn. Jag ringde min naprapat Fredrik på TeamFysiq på måndagen och fick en tid på onsdagen. Passade på att ta träningsvila tills jag träffat honom och fått min dom. Det kändes bra att vila och framförallt inte tänka på löpningen lika mycket. Jag behövde nog en liten paus både fysiskt och mentalt.

Onsdag morgon infann jag mig så hos Fredrik. Han började genast att trycka och känna lite överallt och satte sen i gång att bearbeta diverse punkter med start uppe vid gluteus medius (typ övre rumpmuskeln). Han klämde på sidan ovanför knät och visade mig då på ITB som jag trott var skelettben, så hård var senan! På mitt vänsterben så ger ITB efter vid tryck, men på högerbenet så är ITB stenhård. Inte så konstigt att jag fått löparknä tyckte Fredrik.
Det fanns en hel del att göra enligt Fredrik, som hittade den ena hemska smärtpunkten efter den andra. Jag ylade och skrek om vartannat. Fredrik gick efter ett tag över till att massera ut ITB, vilket resulterade i nya nivåer av smärta. Det var nära att svartna för ögonen vid några tillfällen, förmodligen för att jag höll andan när det var som jävligast.
Flera gånger var jag på väg att slå honom av ren reflex, för att skydda mig från smärtan helt enkelt.
Efter 30 minuter tyckte Fredrik att det fick räcka och jag kunde inte annat än hålla med. På svajiga ben var det dags att åka till jobbet. Jag var helt slut, som efter ett rejält långpass. Pust!

Dagen efter kändes det som jag blivit överkörd av en ångvält, så jag valde att vila ännu en dag. I fredags var det iaf dags att få röra lite på benen. På lunchen gav jag mig ut på en en runda runt Årstafältet. Värmde upp försiktigt drygt 2 km och stretchade sen i 10 minuter för att sen jogga tillbaka till kontoret och avsluta med ca 10 minuter stretch. Löpningen var sekundär och fungerade endast som uppvärmning på detta passet.

Efter ännu en vilodag i lördags så kom söndagen. Efter frukost var det först dags för veckostädning och sen bar det av till stallet. Det var premiär för min fru, som fått 10 ridlektioner i födelsedagspresent av sin kompis som äger ridcentret. Min normala rutin för "uppladdning" kom av sig pga av stallbesöket, så på vägen hem från stallet vid 13-tiden så slängde jag i mig 1½ cheeseburgare på McD. Väl hemma tryckte jag i mig en koffein-gel som nästan fick mig att kräkas. Snabbt blandade jag till en flaska Perpetuem och gav mig av mot Ursvik. Med bara några veckor kvar till Sörmlands Ultra Marathon (SUM) så är det dags att vänja sig vid terränglöpning. Senast jag var i Ursvik var ett långpass i juli, så det var på tiden.

Sprang via Överjärva gård och över järnvägsbron, där jag stannade och stretchade ordentligt innan det bar av ut i spåret. I magen skvalpade vatten, cheeseburgare och gel, så tempot fick initialt hållas nere. Det kändes lite segstartat, men efter uppvärmningen så kändes det lite bättre. Vädret var ju helt fantastiskt! Med hösten i antågande så kändes det som sommarens sista kraftansträngning.

Min absoluta favoritmiljö finns i Ursvik och då framförallt Extreme-spåret. Det är väldigt skiftande underlag, vilket gör det omväxlande och tidvis mycket utmanande. Hela kroppen får lixom vara med och jobba. Vissa partier kan man hålla hög fart, medan andra är väldigt trixiga och kräver fokusering för att man inte ska snubbla.

De få gånger jag sneglade på klockan så låg snittempot strax under 6 minuter, vilket inte är helt ovanligt i UE. Det var ju inget tempopass jag var ute efter, snarare ett kort långpass i lagom fart. Jag låg på en mycket jämn ansträngningsnivå som kändes behaglig och aldrig upplevde jag mig på gränsen. När det var ca 4 km kvar, varav 2 km i spåret, så ökade jag tempot en aning och höll det sedan hem. Benen kändes fortfarande väldigt pigga och jag var fortfarande "lätt på foten" vilket resulterade i en kort runners high.
.
Medan jag stretchade så tittade jag på summeringen av passet och överaskades av att jag snittat strax över 5:30-tempo, vilket var klart snabbare än det hade kännts. Pulsen visade att jag legat i ganska hårt, snittet hamnade på 167 BPM (84%). Inte ovanligt högt på något sätt, speciellt inte i den farten och i den terrängen, men ändå högre än vad jag är van vid.

På onsdag är det dags för ännu ett besök hos naprapaten. Inget jag direkt ser fram emot, men det behövs hursomhelst. Vad gäller löpningen så hoppas jag få in även det i schemat för veckan. Återkommer med ny rapport.

Så var det med det...

Jag sov som bäst när klockan ringde kl 4:40. Jag kom i säng vid 23-tiden i fredags och vaknade åtskilliga gånger på natten pga en högljudd fest i närheten, så det sista jag ville göra var att gå upp. Det var ju bara att gilla läget, så upp och börja med bestyren. Kokade gröt och gjorde snabbkaffe. Efter frukosten blandade jag till 9 st Perfecta-flaskor med 1-timmesblandning av Perpetuem samt gjorde klart det sista inför avfärden.

Kl 5.15 kom Magnus och det bar av mot Uppsala. Väl framme vid Studenternas IP så var förberedelserna i full gång. Funktionärer fixade servicetältet, medan löpare strömmade till. Många bekanta och obekanta ansikten fanns på plats. Träffade en ny bekantskap och tillika klubbkamrat, i Christian, som för övrigt placerade sig på 2a plats under gax.
Den kanske mest (för mig) namnkunnige var Andreas Falk, som var där för att springa 50 km. Jag frågade inte om han sprungit till Uppsala, men det hade inte förvånat mig. En av de presenter jag fick i 40-årspresent (5/9) var att få träffa Andreas ett antal gånger och tillsammans se över träning, kost etc. Något jag verkligen ser fram emot.

Hursomhelst så fixade vi iordning det som behövdes fixas och tog därefter en uppvärmningsrunda och stretchade lite. Kroppen kändes ganska ok och jag kände inte alls att jag knappt sovit något.
Efter sedvanlig förberedelse med bl a vaselinapplicering så var det så plötsligt dags att ställa upp vid startlinjen. Staffan gick i genom lite fakta kring servicen o dylikt.

 Dags för start!

Startskottet gick av och alla gav sig av. Vissa för att springa 20 varv, medan andra såg fram emot 40 varv. 

Första milen gick bra och första gåpausen kändes lite överflödig, men vi höll oss till planen. Två varv senare fick jag akut behov av att uppsöka WC, så jag och Magnus fick skiljas åt för tillfället. Fördelen med varvbana är att man nästan garanterat träffas fler gånger. Efter pausen trampade jag på och höll mig strax under 6-tempo i snitt. Fick sällskap av diverse trevliga människor och det hela kändes ganska behagligt. Kom till slut i fatt Magnus igen och vi följdes åt av igen. Han hade problem med magen från 20 km och fick släppa mig när han behövde ta gåpauser. Själv ville jag hålla hårt fast vid mitt schema med att gå ca 500 meter varannan varvning. Min mage var inte helt glad och vid 35 km var det så dags att än en gång uppsöka WC. Det är inte så behagligt att dra av sig tajta och svettiga kläder för att i högsta möjliga fart göra sina behov och sen fort som attan komma ut igen. Man hinner stelna till lite och tappar framförallt "flytet". Dock var det en befrielse att slippa magsmärtorna.

Marathonpasseringen kändes bra och nu var man inne i ultraland. Under föregående varv had ejag träffat Staffan som tyvärr, men klokt, beslutat sig för att bryta loppet. Själv var jag inne i zonen, i lurarna fanns Bob Marley och jag försökte lite flämtande att stöna ut No woman, no cry. Kroppen kändes fortfarande i princip oberörd och jag hade goda förhoppningar att kunna göra ett riktigt bra lopp. Min förhoppning hade innan loppet legat nära 10 timmar, men efter toalettstoppen så hade jag släppt det målet och siktade snarare mot 10:30.


Jag hade kommit ca 45 km och högerbenets utsida kändes stramt. Jag hade stannat ett par gånger under loppet för att stretcha lite extra, men det verkar inte ha hjälpt nämnvärt. På varvet innan 50 km kände jag hur knät börjde värka. Jag sprungit hela loppet med mitt knäband som ska avlasta ITB och förebygga problemet, men nu verkade det vara kört än en gång. Väl framme vid varvningen så meddelade jag att jag beslutat bryta. Det var det dock inte tu tal om, utan de föste bort mig till massören som gjorde vad han kunde och skickade iväg mig på ännu ett varv. Behandlingen gjorde tyvärr inte mycket nytta, utan jag fick gå större delen av det varvet, ända fram i mål.



52,5 km hann jag avverka och det tog ca 5:35h. Jag började leta efter Magnus, men det visade sig att han fortfarande var ute i spåret, så jag greppade kameran och gick för att möta honom. Strax kom han springandes och jag fotografera och hejade för fulla muggar.


Vi stannade kvar en stund och snackade innan det var dags att säga adjö för den här gången. Jag kände konstigt nog bara lättnad över att ha brutit och vara på väg hem. Det fanns ingen besvikelse eller bitterhet alls den här gången. Det var inte så kul att springa den här dagen helt enkelt. På vägen stannade vi och köpte lunch på Burger King innan Magnus släppte av mig hemma. Jag hade stora problem att hålla mig vaken och somnade hela tiden i bilen.


Hemma mötte Janica och Alicia mig i dörren. De var oroliga att jag var ledsen för ännu ett brutet lopp, men så var ju inte alls fallet. Efter en välbehövlig dusch och ett påföljande varmt bad så var jag nästan som en ny människa. Vi åkte till simhallen för Alicias simskola och på vägen hem handlade vi pizza som vi åt framför TVn. Det var i princip omöjligt för mig att hålla mig vaken och jag somnade säkert ett 40-tal gånger i soffan under kvällen innan jag till slut gick och la mig framåt 23-tiden. Behöver jag säga att jag sov som en stock?


Vad händer nu då? Det kommer mera som det heter...

Äntligen fredag!

Så var det fredag igen! Står som bäst och dricker en Vitargo-shake på jobbet och klurar på huruvida jag ska ge mig ut på en riktigt lugn och försiktig runda på lunchen. Min tanke är att jogga några kilometer, stretcha ordentligt och sen köra nån/några fartökningar för att sen avsluta med en stilla jogg tillbaka till kontoret där jag avslutar med en grundlig stretch. Hur låter det? Vi får väl se.

Jag tänker nog inte Twittra med jämna mellanrunm som under gax, men kanske drar iväg nåt litet twitter ibland om andan faller på. Förra året sprang jag ensam med jämna mellanrum och hade tidvis lite tråkigt, så om jag upplever samma sak i år så lär jag nog twittra.


För er som vill följa loppet så kommer det ske löpande uppdatering på Jogg.se.

Nu är det lunch = dags att byta om!

Strategier och materialval...

...är alltid något som fullständigt ockuperar min hjärna inför lopp. Något som liknar undantagstillstånd råder i min hjärna fram till loppet.

Jag minns fortfarande hur jag satt och skruvade på en strategi inför mitt första Midnattslopp för drygt 3 år sen. Det Excel-blad som jag hade satt ihop mailades till Magnus som tålmodigt kom med kommentarer. Att jag sen stod vid startlinjen och all strategi var som bortblåst är en annan sak. Allt förarbete syftar ju egentligen mest till att komma in i ett sorts tänk, ett metalt tillstånd.

Den förberedelse som jag gör inför loppet på lördag är egentligen minimal. Jag kommer fylla på med lite extra energi under dagen och kvällen i morgon (fredag). Jag föredrar Vitargo Gainers Gold, som förutom sin goda jordgubbssmak, innehåller både kolhydrater och protein. En portion blandad med mellanmjölk ger ca 500 kcal och min plan är att få i mig 3 portioner under morgondagen och en portion på lördag morgon.
På fredag kommer jag äta min vanliga fredagsdiet som består av snabbmat i form av hamburgare, pommes frites samt mjölk. Under kvällen konsumeras kaffe, godis och ibland även glass.

Eftersom jag ska upp tidigt så får Alicia (min dotter) sova hos Janica (min fru) och jag tar Alicias säng. På så sätt slipper alla vakna när jag går upp och börjar härja runt.

Energistrategin blir en upprepning av tidigare lopp. Hammer Nutritions Perpetuem  får stå för lejonparten av energitillförseln. Planen är att förbereda 10 st Perfecta-flaskor med koncentrerad 1-timmesblandning av Perpetuem. Vatten för att spä ut det tar jag från den allmänna vätskestationen. Jag kommer ha med mig koffein-gel och Runekakor samt komplettera med smått och gott från det dignande mat- och dryckesbordet.

Strategin inför själva loppet är glasklar: Hålla hela vägen och så nära 10 timmar som möjligt.
Banan i Uppsala är perfekt för 25/5-strategin, eller snarare 5km/500meter. Ett varv är 2,5 km, så om jag springer 2 varv och sen tar 500 meter gåpaus så passar det helt perfekt. Varannan gång jag passerar varvningen så kan jag ta en mugg med vatten och en flaska Perpetuem, samt komplettera med det jag behöver. Jag tänker packa mina egna lådor med allt jag behöver och ställa dem nära banan så att jag slipper riva runt i min väska och leta.

Just nu visar yr.no att det ska regna och vara 16º i Uppsala mellan 12-16 på lördag. Lite regn gr inget, men jag slipper helst. Under Jättelångt sprang vi i allt från duggregn till ösregn i över 8 timmar och det gick alldeles utmärkt.

Klädvalet faller nog på kort tights, t-shirt, långa kompressionsstrumpor samt mina Asics GT-2140. Jag tar med mig mina gamla trotjänare New Balance 902 som jag använde sista 25 km förra året. De är nästan 1½ storlek för stora, vilket passar bra när fötterna svullnat och tårna gör ont på slutet.

Nu ska det nattas dotter...

Jaha, så var det dags igen då.

Klockan 7.00 på lördag morgon står vi vid startlinjen i Uppsala. 40 av oss ska springa 100 km, medan drygt 20 st ger sig på 50 km. Uppsala Monster Tour är numera namnet på loppet som för tredje året går av stapeln. Maxtiden för 100 km är satt till generösa 15 timmar, vilket tillåter en snittfart på beskedliga14:30 min/km!

Förra årets Uppsala 100 var första gången jag gav mig på 100 km. Jag hade som längst sprungit 57 km innan loppet och misstänkte att jag tog mig lite vatten över huvudet, men jag åkte ändå till Uppsala med målet att springa så långt och länge jag förmådde. Jag räknade kallt med att jag eventuellt skulle bryta. Efter en rejäl svacka vid 40 km nånting så var det bara att kämpa på och till slut kom jag i mål på 11:45h med gråten i halsen. Det var stort att göra 100 km!

Årets lopp skulle jag egentligen komma som grädde på moset efter gax, men eftersom det gick som det gick så är revanschlusten stor. Målsättningen är naturligtvis att göra ett markant bättre lopp i år. Jag har ju mycket mer rutin och känne rmin kropp bättre än nånsin, så om bara knän och annat håller så borde det vara en smal sak att göra nytt PB på lördag.

Min kompis Magnus både crewade och paceade för mig förra året, men i år är planen att han först springer 50 km varianten för att sen pacea mig på slutet. Vi får väl se hur det slutar. Efter 50 km och några timmars vila kanske benen inte är så sugna på att springa igen. Det är hans första riktiga ultralopp så ska det bli extra kul!

Träningen den senaste tiden har varit lite splittrad. Förra veckan hann jag med två tempopass runt Brunnsviken samt ett fartlekspass i Årsta. Totalt blev det 36 km, inte mycket att skriva hem om inte. Planen var trots allt att trappa ned rejält inför Uppsala, men det känns ändå fånigt att springa så "lite".
Den här veckan blir ännu lugnare. I går blev det ett pass med Tabata-intervaller. På onsdag tänkte jag upprepa det passet igen för att på fredag ta en stilla jogg med några fartökningar. Hoppas den planen är lagom för att vara i form inför lördagen.

Återkommer i dagarna med strategier och "utrustningsval"...

Jakten på äventyret

Ända sen jag började springa så har jag och min allra bästa löparkompis och vapendragare Magnus (Drewsen aka Drufus) pratat om vilka lopp vi vill springa. Det var han som gjorde mig uppmärksam på lopp som Tjur ruset, Dunder dygnet (nedlagt), Skövde 6-timmars etc. Vi har varit överens om att vi framförallt är typen som vill ha en visuell upplevelse av ett lopp. Det ska kännas som ett äventyr, en upptäcktsfärd. Lopp som alltså inte kvalar in är t ex Skövde 6-timmars eller Uppsala 100. Inte för att de på något vis är sämre, de erbjuder kvalitéer som tilltalar andra delar av mig.

Det största äventyret hittills i mitt liv var ju tänkt att bli gax. Uttrycket "Crashed and burned" platsar ju. Eftersom the gax 100 miles läggs på is  och ersätts av the gax trans scania nästa år, som är smått övermäktiga 246 km, så måste jag hitta ett annat äventyr att rikta blicken emot.
I Sverige finns inget lopp som direkt motsvarar gax 100 miles, så just nu känns det lite tomt.

• Lapland Ultra, med sina 100 km i Lappland, är ett alternativ, men då det går av stapeln den 2-3 juli så hamnar det farligt nära semestern. Man får uppleva underbara vidder samt träffa en massa fantastiska människor utmed vägen.
• Vertex Fjällmarathon är också intressant. Även om 44 km är "lite kort" så är utmaningen och upplevelsen i par med mina önskemål.
•Lopp som går utomlands och som av en eller flera anledningar ligger utom räckhåll inom överskådlig framtid är bl a: klassikern Western States (100 miles), springa-i-värme-som-smälter-skosulorna Badwater (135 miles), sydafrikanska jätteultran Comrades (80 km) och till sist Aten-till-Sparta-i-grekiskan-värmen Spartathlon (245 km). Alla dessa lopp finns på önskelistan och kommer förhoppningsvis kunna betas av med tiden.

 

En vacker dag ska jag stå framför denna staty

Min egen heliga Graal är ju som bekant 100 mils och det får jag chansen att tackla under TEC i april. Då TEC går på en loop-bana så är den visuella utmaningen är begränsad, men den lär inte bli tråkig för det.

Jag önskar att det fanns ett rejält lopp i Sverige som var minst 100 miles och gick genom omväxlande landskap. Man skulle ju förvisso antingen kunna arrangera ett själv eller helt enkelt ge sig ut och springa 100 miles. Det första alternativet är för jobbigt och det andra förtar känslan av att göra det "officiellt".

Nåja, jakten på äventyret fortsätter...