Superkompensation pågår

Efter förra veckans nästan 110 km och framförallt det avslutande långpasset på ca 54 km så var det skönt att gå in i viloveckan. Jag fruktade att långpasset skulle sitta i kroppen några dagar, men när jag vaknade i måndags så fanns få spår av det. Kroppen börjar nog bli ganska härdad helt enkelt. Det är ju som sagt inte första gången jag springer 50 km, men det förvånar mig ändå att min kropp hanterar det så bra. Jag förutsätter aldrig min kropp ska ställa upp på allt jag utsätter den för, utan har en ganska ödmjuk inställning till den.

I tisdags vred jag höger ben lite illa när jag gick nedför trapporna på jobbet och fick ont på utsidan ca 10-15 cm nedanför knät. Testade att springa på löpband på kvällen och benet höll, men jag kortade av passet till 10 km isf 15 km som det skulle varit då jag kände "nånting" i underbenet.

I onsdags träffade jag Andreas igen och vi tittade på hur det gått sen sist och han presenterade programmet för februari. Ändringarna är inte stora gentemot januari, men lite har han skruvat här och där.

I fredags testade jag högerbenet under en försiktig löprunda på lunchen och det fungerade fint. Smärtan kom aldrig och jag hoppas att den inte kommer tillbaka heller. Jag har varken tid eller lust att ha uppehåll i träningen.

I helgen har det inte funnits tid över till löpning, så jag har passat på att vila ordentligt och förbereda kroppen på den sista träningsperioden innan nedtrappningen och uppladdningen börjar inför TEC.


Nu börjar det faktiskt kännas att TEC är nära. 69 dagar kommer gå fort och plötsligt står man där vid Ensta Krog och ska prestera, jösses! Långpasset i söndags på ca 54 km gav iaf ett riktigt bra formbesked. Nu börjar sista perioden som sagt...

Hårda veckan summerad

Så var då till slut min hårda vecka genomliden och jag har en hel vilovecka framför mig. Fysiskt känner jag mig inte så sliten, utan det är faktiskt mer mentalt just nu. Jag har tagit upp det tidigare, men många är inte medvetna om att man producerar stora mängder hormoner under långa pass (typ över 3 timmar) och det endokrina systemet blir stressat. Det kan ta veckor innan det har återhämtat sig, till skillnad mot resten av kroppen som kanske bara behöver några dagar. En väldigt nyttig artikel finns att läsa här.

I torsdags upprepade jag tisdagens 20 km "fartleksdistanspass" på löpbandet och resultatet var i princip identiskt. Pulsen var nästan på slaget samma och tempot bara marginellt högre. Dock var den upplevda ansträngningen mycket lägre och det tror jag helt enkelt beror på bättre uppladdning, mer vätska under passet samt att jag visste vad jag hade att förvänta mig. Resultatet blev hursomhelst 20 km @ 5:32 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

I fredags var det åter dags för ett s k ansträngingslöst lunchpass och det gick väl sådär. Jag hade ingen lust att lalla omkring så jag bara sprang. Det blev ett oinspirerat pass på 7,6 km @ 5:40 med 151 bpm (77%) snittpuls. Fick tokont i vänster fot, på ovansidan. Fick stanna och snöra om skon för att det inte skulle trycka det minsta lilla. Lite oroande var det just då.

Lördagen var vilodag och jag gick mest och nojade över långpasset på söndagen. trots att jag gjort flertalet lopp och långpass runt 55 km så var jag ändå lite nervös, lite som inför ett lopp man aldrig sprungit. Det visade sig vara helt i onödan.

På söndagen gav jag mig av mot Stallmästargården för att möta upp med några IF Linnéaner, i detta fallet Rebecca och Nisse. Rebecca hade jag träffat på långpasset förra veckan, medan Nisse var en ny bekantskap. Vi gav oss av längs Brunnsvikens östra sida och vid Ålkistan ledde jag in dem på en avstickare till Stora Skuggan, för att sen springa tillbaka till Brunnsviken och fullborda varvet. Strax efter Stallmästargården vek Nisse av hemåt, medan jag och Rebecca inledde ännu ett varv runt vattnet. Min pulsmätning började bete sig väldigt underligt, med puls upp över 200 bpm (min maxpuls). Det fick mig lite ur humör, men efter ett tag släppte jag det och lunkade på.
Löpningen gick lätt och med ett jämnt energiintag av Perpetuem samt kompletterande Hammer Gel så mådde jag toppen hela tiden. Bara en gång, runt 30 km, kunde jag skönja en svacka, men den försvann lika snabbt som den kom.

Andra varvet gick bra och innan vi gav oss på det tredje så stannade vi på restaurangen i Haga Forum för att fylla på vatten och göra ett toabesök. Pausen var kort och effektiv och vi var snabbt ute på spåret igen. Efter ca 4 km insåg jag att klockan fortfarande var avstängd sedan pausen, vilket naturligtvis irriterade mig enormt!
Tredje varvet förflöt i övrigt utan konstigheter, men skymningen hade nu börjat lägga sig och jag började tidvis få svårt att se var jag satte ned fötterna.

Väl tillbaka vid Haga Forum så var det dags för Rebecca att tänka på refrängen. Hon skulle ta bussen från S:t Eriksplan så jag gjorde henne sällskap dit och sprang sen hemåt. Nu var det mörkt ute och jag valde trottoarer för min framfart. Det började kännas i kroppen nu, men fortfarande fanns det klipp i steget och energin fanns. Jag hade satt ett mål på att ligga under 7:00-tempo, vilket jag med råge hade lyckats med, så jag hade en del gång att ta igen om jag ville. Klockan hade dock hunnit bli ganska mycket och min familj väntade hem mig, så det var inte tal om att löka nu.

Några varv kring Brunnsviken blev det allt...

Hemma vid porten stretchade jag försiktigt och väldigt kort, medan jag summerade dagens pass. Eftersom jag dels hade missat att registrera ca 4 km, samt att pulsmätningen hade levt ett eget liv så blev det till att uppskatta på ett ungefär. Ungefär såhär såg det ut: 53 km @ 6:45 med 148 bpm (74%) snittpuls.

Jag är supernöjd över att ha gjort ett riktigt väldisponerat och extra långt långpass. Energin fanns hela tiden och kroppen kändes bra hela vägen. Sista kilometerna var tunga, men det så tycker jag alltid att långpass är. Det är som om hjärnan signalerar till kroppen att det snart är över.

Nu är viloveckan här, vilket innebär att jag bara gör några distanspass om totalt 40 km. Det ska bli skönt att få ta det lugnt!!! Det är lika bra att njuta, för snart börjar en ny period och känner jag Andreas rätt så har han ökat belastningen inför februaris träningsprogram. Vi ska träffas på onsdag och då får jag förmodligen nästa månads program.


Är det några av er som tränar efter periodiseringsprincipen? Hur ser isf era program ut? Om inte, hur tänker ni när ni planerar träningen?
  

Inte ens halvvägs

Torsdagen är här och jag har inte ens kommit halvvägs distansmässigt för den här tunga veckan. Hittills är knappt 28 km gjorda den här veckan, inte mycket att orda om. Kroppen räknar dock inte veckor, utan lägger till de 40 km jag gjorde i söndags och plötsligt är bilden en annan. Egentligen är det fel att säga kroppen, för det är framförallt knoppen som är sliten. Jag ligger nära gränsen till motivationsbrist. Kvällens upprepning av tisdagens pass på löpbandet är inte direkt något jag ser fram emot. Inte heller känner jag för att ge mig ut i snömodden och göra passet. Beslutsångest? Omotiverad? Lite...

Söndagens långpass är ännu en sak som tar upp tankekraft. 55 km ska springas, men den stora frågan är var. De 40 km som jag sprang i söndags gick förvisso helt ok, men snömodden är tung att springa i. Det lockar inte att göra om det passet och addera 15 km. Det lutar snarare åt att springa drygt 4 varv runt Brunnsviken. Dels för att jag vet hur underlaget är och dels för att det aldrig är mer än 6 km från min bostad, vilket är en trygghet.

Jag är ovan vid att vara omotiverad till löpningen, så det skrämmer mig lite faktiskt. Kanske kommer nästa veckas vila att göra susen för både kropp och knopp? Vi får väl hoppas på det.

Världsrekord på löpband...

...är förmodligen det absolut sista jag skulle försöka att göra. Däremot slog jag mitt eget distansrekord på bandet. Alltid något att vara glad för. Jag har tröttnat kapitalt på snömodden ute, så jag valde att förlägga tisdagens pass till bandet.

På schemat stod distanspass 20 km med farthöjningar enligt formeln 7 km vafri fart, 5 km "bra" fart, 3 km valfri fart, 2 km "bra" fart och avslutade med 3 km valfri fart. Jag började med uppvärmning i drygt 2 km, stretchade och satte sen av igen. Den låga pulsen från måndagens pass såg jag inte röken av, men å andra sidan så upplever jag att pulsen oftast blir lite högre på bandet.

Tack vare förändringarna av farten i kombination en intressant ljudbok så blev passet inte så trist som jag hade befarat, men några gånger kände jag att jag hellre hade gjort nåt annat. När 15 km var gjorda började jag känna mig lite sliten. Jag svettades floder och utan fartvind så kändes det som om jag skulle få värmeslag. Fick iaf ihop min 20 km och kunde nöjd gå av bandet. Klockan hade dock åxå sprungit iväg och jag fick bråttom hem.

Jag måste förbrukat väldigt mycket vätska under passet, för jag drack extra mycket hela kvällen utan att nåt "kom ut". Dessutom låg jag säkert redan efter vätskemässigt när jag började passet.

Resultatet blev 20 km @ 5:36 och 161 bpm (80%) snittpuls. Inget att skriva hem om direkt alltså. Pulsen var som sagt aningen hög. Jag vet inte vad jag ska skylla på eller förvänta mig heller. Det är nog bara att "köra på".

Onsdag är vilodag, men på torsdag fortsätter tunga veckan med en upprepning av ovanstående pass, yey...

Ansträngningslöst lunchpass

Min hårda vecka inleds med ett s k ansträngningslöst lunchpass. Det ska i princip inte kännas att jag springer alltså. Dock fanns inte snömodd med i beräkningen, vilket gör t o m promenad ansträngande. Jag var inte alls sugen på att ge mig ut och springa på lunchen, men eftersom det står i träningsprogrammet så är det bara att bita ihop. Säger Andreas "hoppa" så frågar jag "hur högt" :D, typ.

Jag har inte några direkta känningar från gårdagens långpass, men skridskoåkningen i lördags förmiddag och efter långpasset i går har satt sina spår i vissa muskler. Adduktorerna, som sitter på insidan av låret, är en muskel som uppenbarligen inte får enormt mycket träning vid löpning. :) Nu har de musklerna iaf fått lite att göra på sistone och är inte helt nöjda med det.  De använder smärta för att vädra sitt missnöje.

Kom så till slut ut och gjorde mitt bästa för att göra det ansträngningslöst, vilket gick förhållandevis bra. Jag har ju alltid låg puls dagen efter ett löppass, så lite gratis fick jag av det. Sprang från Årsta mot Sockenplan, vidare till 73:an och vek av mot Gullmarsplan. Väl där "kringelkrokade" jag tillbaka till kontoret via Enskede Gård.

Jättespännande lätt distans...

Veckans första pass stannade på 7,66 km @ 6:14 med 141 bpm (71%) puls. Äntligen låg puls! Tempot var iofs åxå lågt, men så var det inte många meter utan "snömodden från helvetet". Morgondagens distanspass kommer jag förlägga på bandet! Jag är så jä..a trött på snömodd!

Gemensamt långpass

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.

Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.

Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.


Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. :)

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken!  Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett "ansträngningslöst" lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. :)

Pannlampspass runt Brunnsviken

I tisdags det damp ner en Funbeat-inbjudan från min kompis Peter till gemensamt pannlampspass runt Brunnsviken. Mitt schema sa 15 km distans, så vad passar bättre än just en runda runt Brunnsviken, som för övrigt ligger knappt en kilometer från min bostad.

Peter ringde mig vid 18:20 igår kväll när han lämnade jobbet och sprang till Stallmästargården för att se om några fler skulle ansluta där, men ingen syntes till. Jag sprang längs Hälsans Stig för att möta Peter och i höjd med Koppartälten såg jag en pannlampa komma studsande. Skymningen hade övergått till mörker, men snön reflekterade ljuset från omgivande gatlyktor, bilar och hus, vilket skapade en något spöklik stämning.

Vi sprang medsols runt Brunnsviken och underlaget bestod nästan uteslutande av välpackad snö, vilket oftast erbjöd godkännt grepp. Vi kom snabbt in i ett lagom prat-tempo och tuffade på utan större ansträngning. Mina ben kändes oväntat fräscha. Träningsvärken i baken från onsdagens backintervaller fanns kvar, men det var inget som störde eller hindrade.

När vi kom fram till Haga Forum så var det dags för Peter att avvika, medan jag fortsatte hemåt. Det var faktiskt riktigt trist att plötsligt springa ensam.

Väl hemma vid porten var det dags att se hur det gått. 15 km @ 6:00 med 155 bpm (77%) i snittpuls. Långsammare än jag trott och lite högre puls än jag förväntar mig till det låga tempot, men snuvan finns ju kvar så det är kanske inte så konstigt trots allt. Det var hursomhelst ett riktigt lugnt och skönt pass.

Tack för inbjudan Peter, det gör jag gärna om framöver! Nästa gång kanske vi t o m blir några fler.

Backintervaller i sol och kyla

Solen sken och det var ca -10ºC när jag gav mig ut på dagens löprunda. Målet var backintervaller och det skulle göras 8 st 35 sekunder långa intervaller med 1 minuts vila emellan. Det är normalt sett ett kort pass, brukar inte bli längre än ca 7 km totalt, men eftersom jag "missade" 3 km igår så beslöt jag mig för att ta igen dem idag.

Värmde således upp drygt 6 km innan det var dags att köra igång. Idag hade jag fått med mig min LungPlus, vilket visade sig vara enda anledningen till att jag överhuvudtaget skulle kunna genomföra passet i kylan.
Jag slarvade lite med stretchingen med rädsla för att hinna kallna för mycket.

Backen jag hade valt var brant och det kändes i benen redan efter tredje intervallen att det skulle bli riktigt tufft. La in en minut extra vila efter fjärde intervallen för att kunna ge lite mer på slutet. Benen blev rejält stumma i slutet av intervallerna, men jag fick till slut ihop alla 8 intervallerna. Pust! Yey!

Brunnsviken i vinterskrud

Totalen hamnade på 11 km. Under intervallerna var snittet 167 bpm och max 179 bpm. Snittempot under intervallerna var 5:50, vilket ger en fingervisning hur brant backen var. Trots snuvan och förhöjd puls på sistone så var dagens pass ganska "normalt" alltså. 

Nya roliga övningar

I senaste RW US så fanns det en hel del nya roliga övningar för core. På hemsidan fann jag dessa instruktionsfilmer. En eller flera av dessa ska jag lägga in i min träning.

Blåst på passet

Tisdagens pass blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Först kunde jag inte bestämma mig huruvida jag skulle springa inne eller ute. På schemat stod 15 km distans och jag var inte speciell sugen på att ge mig ut i -10ºC och snömodd. Jag är fortfarande lite snorig, men luftrören känns iaf helt bra nu. Till slut segrade latmasken och jag gick ner på gymet.

Satte löpbandet på 5:30-fart och värmde upp drygt 2 km. Stretchade lite och hämtade mer snytpapper innan det var dags att fortsätta. Pulsen låg klart över det normala, vilket inte kändes helt ok. Jag trampade iaf på och lyssnade på min ljudbok. Pulsen steg så sakteliga och redan efter 4 km låg jag stadigt över 160 bpm (80%) för att efter 7 km närma sig 170 bpm (85%), vilket är på tok för högt för det tempot och på löpband.
För att spä på det hela så började vänster "pektå" göra ont. Söndagens långpass lämnade två fina blåsor kvar på toppen av mina pektår och den vänstra vaknade nu till liv. Tog inte många kilometrar innan smärtan var påtaglig och jag märkte att jag började springa annorlunda med vänster fot för att undvika smärtan.

Jag beslöt mig för att avsluta efter 12 km, det fick vara nog med smärta och hög puls för den här gången. Jag får ta igen de missade 3 km på nåt annat pass i veckan. Efter rejäl stretch gick jag hem för att inventera skadorna. Blåsan var en sån där mustig rackare som täckte hela toppen av tån, inklusive under nageln. Inte konstigt att den gjorde ont. Tömde den försiktigt för att släppa på trycket och få den att läka lite inför onsdagens pass. Träningsschemat är ju späckat med trevliga pass, så jag kan inte ha blåsor som hindrar eller stör.

Passet summerades 12 km @ 5:27 med 161 bpm (81%) snittpuls och 171 bpm (85%) i maxpuls(!).

Funderar på att testa Injinjis strumpor, nån som vet om/var de finns i Stockholm?

Äntligen långpass

Det känns som evigheter sen jag sprang långpass sist, men i själva verket har jag bara stått över en helg. Däremot har kylan gjort att jag kört några pass på löpbandet, vilket har gjort att längtan efter utomhuslöpning och frisk luft har blivit stark.

Termometern visade ca -6º när jag vaknade på söndagsmorgonen och jublet var inte långt borta. Äntligen lite mer normal temperatur! Senaste tidens -15º till -20º är ju galet. Även om det går att springa så är det ju allt annat än roligt. MEdan min fru gick ner och körde veckans långpass på gymet, så åkte jag och dottern och veckohandlade. Väl hemma igen satte jag i gång med städandet. När så min fru kom hem så var det dags att svida upp inför långpasset.

Utrustningen inkluderade långkalsonger, vintertights, kompressionsstrumpor, superunderställ, tröja, jacka, mössa, dubbla fingervantar, buff runt halsen, skor och gaiters. Till det tillkom vätskerygga med ca 2 liter vatten, handflaska med 3 timmarsblandning Perpetuem, gelflaska med 4 portioner Hammer Gel Tropical.
När jag väl fått ihop allt så var jag genomsvettig!

Vid halv 12 kom jag så iväg till slut. Hade än en gång ingen direkt plan, men styrde kosan västerut. Insåg efter nån kilometer att jag hade glömt min LungPlus hemma, strålande! Den kalla luften var lite ansträngande för luftrören och jag övervägde länge att vända hemåt för att hämta den, men beslöt mig för att det förmodigen skulle bli bättre när jag blev uppvärmd. Det blev inte mycket bättre, men inte sämre heller, så jag beslöt mig för att genomföra passet.

Jag fick ihop en ganska trevlig runda trots allt. Inför nästa långpass ska jag planera nåt roligare.

Bortsett från att kylan var lite jobbig för luftrören så hade jag inga andra problem med kylan. Jag var lagom varm över hela kroppen, inklusive fingrarna. Under de fåtaliga gåpauser jag gjorde så hann jag kallna lite, men aldrig så jag frös. Det tog sen några minuter att få upp värmen till det normala igen. Perfekt klädd med andra ord. Mina IceBugs gjorde ett förträffligt jobb och skötte greppet närt intill perfekt.

Planen var 30-35 km. Eftersom jag kom iväg senare än planerat samt att jag hade lovat att åka till Vasaparken så min dotter kunde få åka skridskor, så kände jag lite tidspress.

Hann hursomhelst att få ihop 32 km @ 6:18 med 154 bpm (77%) snittpuls. Lite för hög puls, men det kan ha med underlaget att göra helt enkelt. Snömodden suger energi ur benen.

Efter en snabb dusch så bar det av till Vasaparken, där min dotter invigde sina nya skridskor och tog sina första stapplande skär för den här vintern, medan jag och min fru såg på. Det gick över förväntan och snart satt stilen. Vi fikade på varm choklad och lussebullar och njöt av snöfallet i ljuset från strålkastarna. Mysigt!

Efter nån timme fick det räcka för den här gången, det var dags att komma hem och laga middag. Inför nästa helg funderar vi på att köpa skridskor till mig och min fru, så vi kan göra dottern sällskap. "Bambi på hal is" ser jag framför mig...

Jag var oväntat sliten efter långpasset och hade en lätt molande värk i benen under hela kvällen. Vet inte riktigt varför. Passet var varken långt, snabbt eller speciellt jobbigt, så det fanns ingen direkt anledning. Får väl skylla på dagsform eller nåt.

Nu börjar medelveckan med två 15 km distanspass, backträning samt det obligatoriska långpasset. Återkommer med rapporter som vanligt.

Inte helt 100

Vaknade till en, för vintern, rekordkall onsdagsmorgon, med en termometer som visade -20º. Första tanken som slog mig var naturligtvis hur dagens distanspass skulle avverkas. Eftersom jag känt mig lite förkyld de senaste dagarna så "tvingade" min fru mig att göra passet inomhus, för att inte riskera att utsätta luftrören för onödigt hög belastning. Jag var böjd att hålla med, men hade ändå svårt att acceptera faktum. Som de flesta vet så är löpbandet inte en favorit. Korta och/eller "händelserika" pass såsom intervaller fungerar ganska bra, men rena distanspass är värre. I ett försök att förgylla passet så köpte jag en ny ljudbok från iTunes: "Altar of Eden" av James Rollins.


Jag kom till slut ned på gymet efter lunch. Började med 2 km uppvärmning och efter stretchen var det så dags att beta av kilometrarna. Ljudboken var tillräckligt fängslande för att jag inte skulle tycka att det var trist. Eftersom min puls fortfarande är något förhöjd så valde jag att lägga tempot på 5:30, vilket visade sig vara precis lagom.
Passet flöt på utan anmärkning och kroppen kändes bra. Efter drygt en mil så kände jag att t-shirten började skava lite på bröstet. Jag ignorerade det i början, men på slutet skavde det rejält.

15 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls. Inte speciellt upphetsande, men passet blev iaf gjort.

Avslutade gymbesök med lite styrketräning och stretch. Väl hemma hoppade jag in i duschen och fick uppleva en ny nivå av smärta när vattnet nådde mitt bröst. Det är ju definitivt inte första gången jag får skavsår, men
den här gången sved det mer än nånsin! Svidandet höll sen i sig hela eftermiddagen och kvällen. När det var dags att sova insåg jag att jag hade problem. Så snart täcket nuddade bröstet så sved det ordentligt, vilket resulterade i jag vaknade flera gånger under natten. Toppen!

I morse gjorde det jag borde gjort i går, nämligen spraya med sprayplåster. Vips så var problemet i princip löst. Visst sved det ordentligt att spraya, men det gav med sig efter ett tag. Hade jag bara gjort det efter passet så hade jag sluppit lidandet!

Sprayplåster är både smart och smidigt!

Nu blir det löpvila fram till söndag, då planen är ett långpass på 30-35 km. Hoppas termometern kan hålla sig på rätt sida av -10º och att min förkylning har bestämt sig för att flytta nån annanstans. Längtar både efter att springa utomhus och att springa långt!

Välfyllda depåer

Efter en veckas löpvila och flera veckors kvalificerad kolhydratladdning så var det dags att rasta benen. Eftersom det stod snabbpass på menyn så valde jag löpbandet. Inte ens med LungPlus vill jag försöka mig på att löpa utomhus när det är närmare -20º!

Har haft en förkylnigskänsla i kroppen idag, med lite rinn från näsan och "smaken" av förkylning i munnen. Det bekräftades av lite förhöjd puls under uppvärmningen. Inte mycket, men tillräckligt för att märkas, typ 6-8 slag.

Värmde upp 3 km, stretchade ordentligt och satte sen av i 4:30-tempo under 5 km. Kroppen hade fullt med energi och det var först på slutet av tempodelen som det började kännas lite jobbigt. Snittpulsen låg på 178 (89%) och nådde som högst 185 bpm (94%). Det är inte var dag jag når den pulsen minsann.
Störst problem var ändå värmen. 4 km in på tempodelen kändes det som jag skulle överhettas, inte så skön känsla. Tog min vattenflaska och sprutade i ansiktet för att svalka lite. Riktigt jobbigt!

Avslutade med 2 km nedjogg och sen fick det vara bra. Efter en rejäl stretch så var det skönt att gå hem och duscha. Löpband är fortfarande inte roligt... I morgon blir det förhoppningsvis 15-17 km distans UTOMHUS!

Förslappad

Jag har inte sprungit på en vecka! Jodå, det är sant! Nä, jag är varken skadad eller sjuk. Största anledningen är faktiskt vanlig hederlig jul- och nyårsförslappning.


Min vilovecka (förra veckan) hade inga schemalagda träningspass, men Andreas hade lagt in två stycken 10 km distanspass för att jag inte skulle klättra på väggarna. Jag gjorde ett 8 km på bandet på tisdagen, men sen hände något. Dels kom nyårsafton och framförallt nyårsdagen, men det är ingen ursäkt. Jag kände helt enkelt inte för att springa. Konstig och lite skrämmande känsla faktiskt. Oftast hinner jag knappt avsluta ett pass innan jag längtar till nästa. Kanske behövde jag ta lite semester från löpningen helt enkelt, både mentalt och fysiskt? Jag hade en chans att vila och jag tog den.

Dock har jag inte varit helt försoffad. Jag har gjort mina övningar varje dag, dvs utfall, knäböj, olika bollövningar samt "stjärnan". Jag har även påbörjat programmet 200 sit-ups, för att få in sit-ups i rutinen. Pga min dåliga rygg så har jag historiskt sett hållit mig från att göra sit-ups, men sen jag började springa så har ryggen blivit starkare. Dock har jag inte riktigt fått in rutinen med sit-ups, så jag hoppas att programmet ska hjälpa mig.

Chansen att min mage skulle se ut så här i sommar är inte så stor, men man kan ju drömma.

Nu laddar jag om inför de kommande prövningarna i programmet. Andreas har tittat på resultatet av träningen hittills samt hur jag utfört mina pass. Utefter det har han anpassat nästa steg och träningsprogrammet i januari är det tuffaste hittills. Bonuspassen om 5 km är borta och har istället lagts in i ordinarie pass. Veckosnittet för januari hamnar på drygt 80 km, med en peak på 110 km under tunga veckan.

Den här veckan börjar med det fruktade testpasset där jag ska springa 5 km så snabbt jag kan. Jag hoppas att underlaget runt Råstasjön, platsen jag valt att förlägga testerna till, är bra nog för att utföra passet tillfredsställande. Huvudsaken är att jag kan nå samma upplevda ansträngning som tidigare, så kan jag jämföra tempo och puls med tidigare pass. Rapport kommer som vanligt.


Nu kör vi!

Gott nytt år!

2009 har passerat och nu ligger ett helt nytt år för våra fötter. För min egen del summeras 2009 med "fantastiskt". Visst sprack min stora dröm om att klara 100 miles innan jag fyllde 40 år och jag fick för första gången uppleva hur det är att bryta lopp, vilket är en nyttig erfarenhet även om det kan vara fruktansvärt bittert.
Min erfarenhet av ultradistanser har vuxit och jag blir mer och mer säker på min egen förmåga.

Under 2009 har jag sprungit totalt 2880 km, vilket är 25% längre än 2008. Mitt mål för 2010 får bli 3650 km, dvs i snitt en mil om dagen. Det skulle innebära en ökning med 26%, inte alls omöjligt väl? En bra målsättning tycker jag allt, eller vad säger ni?

Löpträningen har tagit lite semester den senaste veckan, eller iaf sen i tisdags. Dock har övningarna jag fått av Andreas blivit gjorda alla dagar utom på nyårsdagen. Nyårsafton spenderades hos goda vänner i Vallentuna och när vi kom hem på nyårsdagen så var det vila, mat och mys som gällde.

Andreas har försett mig med programmet för januari och det är en del förändringar igen, mer om det i senare inlägg. Hoppas ni alla kan se tillbaka på ett bra år och framåt på ett ännu bättre 2010!