torsdag 3 juni 2010

Bloggen har flyttat!

Eftersom Google/Blogger beslöt att stänga ner min blogg utan att meddela anledning eller hur länge det skulle gälla, så startade jag en ny blogg hos Wordpress.

Numera huserar jag på adressen ultrazebban.com, välkomna dit!

tisdag 4 maj 2010

Dagens intervaller...

...gick riktigt bra. Värmde upp 2 km ned till Djurgårdskanalen och stretchade ordentligt, sen bar det av. Hade programmerat klockan för att ligga mellan 4:00- och 4:20-tempo, vilket gör att den varnar om det går för sakta eller för fort. Efter första intervallen fick jag in känslan för hur tempot kändes.

Brände sen av intervallerna på "löpande band". Vilan bestod av 60 sekunder gång och 30 sek jogg. När jag kom till slutet på näst sista intervallen så började det ta emot på allvar och under sista tappade jag lite fart, men kämpade mig genom det.


Snittempot blev 4:10, vilket var nästan enligt plan. Det var de sista två intervallerna som drog ned snittet.

I morgon och på torsdag är jag i England. Hoppas få chansen att ta en återhämtningsrunda. Vi får väl se.

Uppladdning

Gårdagens lunchlöpning bestod av ett varv i Lill-Jansskogen samt ett varv i Fiskartorpet. Tredje veckan i rad som jag kör den rundan och gårdagens pass var det snabbaste hittills. Jag börjar väl vänja mig och kan disponera krafterna bättre. Duktigt jobbigt är det hursomhelst.

Efter jobbet var det dags för min fru att testa att springa lite, så vi promenerade ned till Brunnsviken och blandade jogg med promenad till Haga slott och tillbaka. Hon tar betablockerare pga migrän, vilket gör att hjärtat helt enkelt säger nej när musklerna behöver mer syresatt blod. Svår balansgång när det kommer till träning. Hursomhelst så gick det passet jättebra. Hon har ett fantastiskt fint löpsteg, bland de "renaste" jag sett faktiskt. Det såg fjäderlätt ut. Jag blev ruskigt avis. Jag kände mig klumpig i jämförelse.

Just nu laddar jag inför dagens lunchpass. Tänkte damma av en gammal favorit, närmare bestämt 10x400 m intervaller. Programmerade in passet i min Garmin och satte tempot till ca 4:10 och vilan till 1:30. Borde vara ganska lagom. Vi får väl se...



Risifrutti är egentligen inte optimalt att ladda med, men det får gå den här gången.

Jag saknar fortfarande ett program att följa, men det beror på att jag inte gett Andreas något att jobba med. Jag reser en hel del i jobbet just nu, vilket gör det lite klurigare att få ihop träningen exakt.

I morgon bär det av till Aylesbury i UK för två dagar. Jag packar träningskläder och hoppas få in ett pass nånstans under den vistelsen.

Kampanj!
Missa inte veckans kampanj på Runners Gear. 10% rabatt på HEED, Perpetuem, Hammer Gel och Nathan vätskebälten om man anger "gejärnet" i kassan. Gäller t o m lördag 8 maj.

tisdag 27 april 2010

Veckan som gått

...har varit ganska händelserik. Dels har jag fått till ett flertal bra löppass, dessutom har mitt nya jobb bjudit på en hel del utmaningar.

Efter tisdagens kuperade runda så följde ett distanspass på onsdagens lunchrast. På förmiddagen snöade det plötsligt och temperaturen låg runt några grader, inget jag hade tagit höjd för när jag packade träningsväskan.
Jag valde att ändå genomföra passet så gott det gick. Sprang ned till Djurgårdskanalen och struntade i att stanna och stretcha, utan malde på för att få det gjort. På vägen möter jag Szalkai med två löpare, kul att studera en elitlöpares steg och hållning. Vänder tillbaka vid sista bron och springer förbi två tjejer som står och väntar på Szalkai & Co. Det visade sig att det var Petra Månström som bloggar på SvD som var där för att göra ett reportage. Jag kämpade hursomhelst vidare och kom så småningom tillbaka till kontoret. Passet summerades till 9 km @ 5:03 med 162 bpm (81%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var precis lagom. Ett bra pass.

Eftersom jag saknar ett schema att gå efter, nu när TEC är förbi, så blir det vad det blir. Jag har ingen plan i dagsläget, lite vilsen faktiskt. Mer om det senare.


I fredags var det dags för ännu ett lunchpass. Duplicerade i princip onsdagens pass och summan blev 9 km @ 4:47 med 166 bpm (83%) snittpuls. Än en gång kändes passet riktigt bra. Kroppen är pigg och benen vill springa. Rent mentalt är jag laddad och sugen på att springa. Det finns lixom inget motstånd eller någon ovilja att ge mig ut.

Utöver löpningen så spenderade jag en del tid med att förbereda inför Dustin Expo som gick av stapeln i torsdags och lördags. Jag stod i vår monter under mässan, vilket gjorde att jag missade Nikes utförsäljning i lördags, toppen... Nåja, jag har ju en del träningskläder om man säger så.

Vad gäller träningsschema så pratade jag med Andreas idag. Eftersom jag gärna vill ha en plan att följa så identifierade vi några mål och delmål och resonerade kring hur träningen ska se ut framöver. Han ska återkomma med en plan i dagarna.

Några skador har dykt upp som jag tampas med. Dels har jag fortfarande ont på ovansidan av höger fot, men med hjälp av filtringar så avlastas området en aning. När vi rivit montern i lördags och baxade ut de hjulförsedda tunnorna med displaymaterial så skulle jag sparka till tunnan för att komma över en kant. Tyvärr vägde tunnan drygt 30 kg, vilket resulterade i att den vann kampen och min stortåled fick sig en rejäl smäll, det kändes som den gick av. Smart... Som om jag inte redan hade ont i vänster fot!

tisdag 20 april 2010

På't igen

I torsdags var det dags att dra på sig löpardojjorna igen. Min arbetsplats ligger ett stenkast från Fältöversten på Östermalm, vilket ger en del valmöjligheter vad gäller bra löprundor. Eftersom det var första passet efter TEC så föll valet på Djurgårdskanalen. Solen sken och det var ca 12º varmt, dvs lite för varmt för min valda klädsel som var långa tajts, långärmad t-shirt och den ultratunna vindjackan jag fick på TEC, pust.

Efter att ha väntat på satellitfix så satte jag av från Östermalmasgatan via Karlaplan och Narvavägen ned till Djurgårdsbron. Där nånstans insåg jag att min klocka inte registrerade distans. Däremot visade den tempo, mycket underligt. Jag stannade och meckade med klockan en stund för att sen fortsätta, det verkade vara nåt generalknas på klockan och den ville inte alls registrera detta pass uppenbarligen. Jag värmde upp ca 3 km och stretchade ordentligt innan jag fortsatte längs kanalen till den första bron. Den gick jag över och vände sen tillbaka mot kontoret. Framsida, insida av låren började kännas och det eskalerade tills det gjorde riktigt ont. Nån del av Quadriceps vile inte riktigt vara med och jag tvingades sänka tempot och ta några gåpauser så smärtan kunde ebba ut innan jag fortsatte.

Jag kom till slut tillbaka till kontoret och kunde konstatera att kroppen kändes ganska bra, bortsett från låren. Passet kunde jag inte summera mer än att det var ca 7,5 km och det tog knappt 40 minuter.

Söndag eftermiddag gav jag mig ut på ännu ett testpass. Från Frösunda följde jag Hälsans stig till det jag kallar Haga Hundberg, dvs den del mellan Haga Forum och Roslagstull där hundar får vistas utan koppel. Där vände jag hemåt igen.
Klockan fungerade denna gång och jag fick till ett ganska bra tempopass där jag lät kroppen bestämma farten. Försökte dra ned på tempot ett antal gånger, men snart var jag tillbaka igen. Ansträngningsnivån var ganska hög, men det var fortfarande behagligt. Har nog en liten infektion i kroppen som höjer pulsen. Hade däremot inga problem med låren den här gången och resten av kroppen visade inga tecken på att vilja protestera. Passet summerades till 12 km @ 5:15 med 165 bpm (84%) snittpuls.

 Vid Haga Slott har de dragit om gångvägen, men den består 
mest av stenbumlingar som gör framfarten riskfylld.

Tisdag och dags för ett lunchpass igen. Idag valde jag att springa bort till den kuperade slingan som går i Lill-Jansskogen och vad jag kallar Fiskartorpet. Värmde upp ca 1,5 km, stretchade och gav mig av längs stigarna. Efter knappt halva varvet vek jag norrut och korsade Björnnäsvägen och anslöt till Fiskartorpsspåret som är lite mer kuperat och innehåller 3-4 rejält branta och långa backar. Efter ett varv i spåret sprang jag tillbaka till Lill-Jansskogen och slutförde varvet, för att sen springa tillbaka till kontoret.

Det märktes att jag inte hade laddat med nån energi innan passet, men det fungerade ändå hyfsat. Ansträngningsnivån var än en gång hög och pulsen kom upp i 90% vid flera tillfällen. Ändå kändes det bra hela tiden och jag fick till ett riktigt rejält pass. 9 km @ 5:25 med 166 bpm (83%) snittpuls.

En riktigt bra runda. Lagom lång och flertalet rejält asjobbiga backar.


Höjdprofilen för dagens pass visar på ett ungefär hur jävliga en del av backarna är.

Fram till Lidingö Ultra den 8 maj så vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp träningen. Den här veckan blir nån sorts startvecka (lätt) och jag hoppas få till lite mer distans under nästa vecka. Kanske borde jag satsa på mycket löpning i kuperad terräng för att förbereda mig, men frågan är om det inte är försent att dra nån nytta av sån träning när Lidingö Ultra bara är 3 veckor bort. Några långpass ska jag iaf få till hoppas jag.

PS. Den här veckan får jag bl a hem Nathan HPL #020 samt Intensity (dammodellen) på Runners Gear DS.

fredag 16 april 2010

TEC 2010 del 2: Summering

Summering av TEC.
Vad säger man om ännu ett brutet 100 miles lopp? Gick jag hem med svansen mellan benen och slokande öron? Inte en chans!

Om man bortser från att jag fick bryta så gick loppet gick helt enligt planen. Energistrategin fungerade klanderfritt, depåstoppen var nästan otäckt tajta och kroppen kändes i övrigt riktigt stark och pigg. De första åtta milen var snudd på "ansträngningslösa". Om jag hade vänt tillbaka till start och tejpat vänster knä när jag kände av smärtan så kanske loppet slutat annorlunda, men det får jag ju aldrig veta. Det är inget jag funderar på heller.

Perpetuem levererade än en gång jämn energi och jag kompletterade med gel vid några varvningar. Jag passade även på att testa Vespa, ett nytt kosttillskott som enligt tillverkaren ställer om metabolismen så musklerna utnyttjar mycket högre grad av fett som bränsle. Kan inte riktigt säga vilken effekt det hade, men så följde jag inte instruktionerna till fullo. Återkommer med test senare.

Jag gjorde så gott som allting rätt, så jag kan inte vara mer än nöjd med mitt lopp. Jag visste att det fanns en risk att löparknät skulle stoppa mig, så den här gången tog det mig inte på sängen.

Jag vet att jag utan större problem kan springa åtminstone 100 km, en vetskap som stärker mitt självförtroende enormt. Om jag tejpar knäna innan lopp så är chansen stor att jag motar Olle i grind och kan genomföra även lopp så långa som 100 miles framöver. Den som lever får se.

Jag vill passa på att tacka Janne & Co som anordnade TEC, alla fantastiska funktionärer som valt att ägna sin tid åt att hjälpa oss löpare (framförallt Linda och Camilla som fanns där varenda varvning och frågade om jag behövde någon hjälp innan Magnus dök upp), Andreas för coaching och stöd, Patrick (massören) för hans enträgna försök att avhjälpa mina problem, min trogna vapendragare Magnus för allt engagemang, både före, under och efter, för att hjälpa mig i min strävan att genomföra TEC. Sist men definitivt inte minst tackar jag min tålmodiga och stöttande fru som bl a står ut med mitt evinnerliga snackande om löpning och träning.



Min dotter hade gjort en medalj till mig!

Jag tar med mig allt jag lärde mig under loppet och tränar vidare. Förr eller senare kommer jag besegra 100 milesdistansen och då kommer jag vara bättre förberedd än nånsin. Tills dess får jag underhålla mig med hjälp av lopp såsom Lidingö Ultra, Stockholm Marathon, Jättelångt, Uppsala 100 och Sörmlands Ultra. Inte fy skam det heller.

torsdag 15 april 2010

TEC 2010 del 1 (Varning för långt inlägg!)

Vaknade tidigt lördag morgon och det pirrade i hela kroppen. Kunde inte hålla mig utan gick upp och gjorde iordning frukost till mig och mina tjejer. Själv åt jag vitt bröd med jordnötssmör och blåbärssylt, vilket har blivit en tradition inför alla lopp.

Efter frukost var det dags att plocka ihop det sista och börja förbereda avfärden till Täby. Jag bar ner träningsväska med extrakläder, en påse med handduk och ombyte till efter loppet, en stor plastlåda med proviant, samt en mindre plastlåda med all pannlampa, batterier o dylikt.

Jag valde att åka omklädd till loppet. Valet föll på CEPs kompressionsstrumpor, CW-X Pro kompressionstights, Adidias kalsonger, Adidas kompressionströja, lager 2 tröja från Salomon, tunna Saucony handskar och en Buff. Jag valde även att börja loppet med mina trailskor från New Balance, ett par MR749GY.

Pirrig i hela kroppen körde jag så till Ensta Krog och väl där var aktiviteterna i full gång. Vädret lämnade en del att önska, grått och regn i luften, ca 2º, inte alls vad jag hade beställt.

Proviantbordet sköttes med bravur av världens bästa funktionärer!

Många välkända ansikten såväl som en hel del nya. Eftersom det erbjöds så vitt skilda distanser så fanns alla nivåer av löpare på plats. Jag hämtade ut min nummerlapp, vägde in mig (på ofattbara 94 kg) och fick min påse. Den innehöll diverse Compeed-plåster, informationsblad och broschyrer, två förpackningar med Dextrosol (som hade gått ut i september 2009) och till sist en riktigt schysst och ultralätt vindjacka! Den drog jag genast på mig och den visade sig vara precis det som fattades mig denna mulna och råa dag.

Andreas och hans support crew dök upp och började montera upp sitt "partytält", i vilket jag fick härbärgera mina attiraljer. Helt perfekt! Jag blandade till två flaskor Perpetuem och fixade lite med mina piller.
Även min klubbkamrat Christian Nilsson var där och delade tält med oss. Det kändes "tryggt" att ha dessa rutinerade herrar i min ringhörna på nåt sätt. De har så enormt mycket erfarenhet och utstrålar sånt lugn, vilket fick mina egna nerver att kylas ned rejält. Visst var jag hispig, men de utstrålade sånt lugn och sån fokus att jag smittades en aning.

Tävlingsledare Janne körde en kort informationsgenomgång och sen var det dag satt ställa upp för start. Först var det dags för lite fyrverkerier, något som definitivt inte görs sig i dagsljus, sen höjdes startpistolen. Skottet gick av och loppet var i gång!

Det kändes lite overkligt att börja springa. Ända sen mitt misslyckande på GAX så har jag förberett mig för TEC och nu var det plötsligt verklighet. Lufsade iväg i lagom takt och höll mig ifrån att rusa iväg. Eftersom man inte kunde avgöra vilka distanser de andra skulle springa så ville jag undvika risken att hänga på nån som bara skulle springa 50 km eller 50 miles. Jag skulle springa mitt eget lopp och inte alls bry mig om hur snabbt andra sprang. De första 10 milen är ju i princip transportsträcka, det är först på natten som det avgörs.

Första varvet (och milen) gick på 1:09h, vilket var nästan exakt som planerat. Jag bytte flaska och fortsatte min färd. Ödslade ingen tid vid proviantbordet. På vägen fick jag sällskap både gamla bekanta och nya bekantskaper, lika roligt varje gång.

Min puls låg trots det låga tempot ganska högt, strax över 75%, vilket oroade mig en aning. Det kunde iofs bero på nerver, så det var inte på något sätt alarmerande. Jag försökte slappna av och springa så avspänt som möjligt. Andra varvet klockades 1:11h, fortfarande enligt plan.
Min kollega Fredrik hade dykt upp vid Ensta Krog och följde med mig medan jag blandade till en ny flaska Perpetuem, tog mina piller och kom iväg ut på tredje varvet.

Allt kändes bra. Hade fått bra flyt i både löpning och gåpauser och tredje varvet slutfördes på 1:14h.
När jag kom till varvningen stod min "support crew" och trogne vapendragare Magnus där. Han skulle egentligen inte dyka upp förrän inför 5:e varvet, men kunde inte hålla sig. Han hjälpte mig att fixa till en flaska Perpetuem samt piller och gick sen med mig en bit och snackade innan han släppte iväg mig.

4:e varvet gjordes på 1:17h, vilket jag var jättenöjd med. Medelpulsen hade hittills legat på strax över 75%, klart högre än det borde, men kroppen verkade inte brytt sig för energin fanns och jag kände mig både pigg och stark.

Det var på 5:e varv det började osa katt. Höger knä visade lite tendens till molande värk, men den var först så diffus att jag inte visste om det var löparknä eller något annat. På GAX kom det ju som en blixt från klar himmel, helt utan förvarning. Som en kniv som körs i i knät. Jag slog av lite på tempot och sprang "lyhört" för att vara extremt uppmärksam på eventuella varningssignaler.Väl inne i varvning fick jag benet tejpat och insmörjt av Athletic Rehab-killen (som jag inte minns namnet på), men som även hjälpte mig på Uppsala 100 i höstas.

Ut på 6:e varvet med tejpat knä och oron gnagde lite i bakhuvudet. Skulle det sluta lika illa som GAX? Jag tog det försiktigt och det visade sig fungera riktigt bra. Jag hade nog "motat Olle i grind" trots allt. Varvet flöt på utan konstigheter och jag slutförde det på 1:22h, vilket inkluderade stoppet hos massören. Magnus stod redo med ny flaska och piller.

7:e varvet gick utan några som helst problem. Jag hade passat på att byta till mina Asics 2140 vilket kändes fantastiskt skönt. Jag hade haft ont ovanpå vänster fot ett tag och även höger stortå gjorde ont, så ett byte var välkommet. Varvet gjordes på 1:18h och jag kände att jag låg i fas med min plan.

Väl ute på 8:e varvet gick jag de första 500-700 meterna och pratade lite i telefon. När jag sen började springa kände jag att det värkte i vänster knä, vilket förvånade mig. Jag har aldrig upplevt några problem med vänster knä, så jag blev överraskad. Värken kom tillbaka med jämna mellanrum, vilket tvingade mig till fler gåpauser än tidigare. Jag skulle vänt tillbaka till starten och tejpat knät, men det är lätt att vara efterklok.

När det var ca 3 km kvar av det varvet så passerades jag av Mia och Staffan. Mia sa att hon ville klara 50 miles under 10 timmar och trummade på, medan Staffan inte var lika angelägen. Jag tog det ännu lugnare i skogspartiet, men väl ute på fast mark så tittade jag på klockan och insåg att jag faktiskt också kunde hinna in under 10 timmar, så jag beslöt mig för att öka takten lite.
På avstånd såg jag Staffans rygg och sakta men säkert började jag knappa in. När det bara var några hundra meter kvar till målet tittade jag på min klocka och insåg att jag hade BRÅDIS om jag skulle ha minsta chans, så jag älgade på för allt vad tygen höll. Jag kom som skjuten ur en kanon, passerade Staffan och min kompis Magnus som stod och väntade med en ny flaska i handen blev av med den i ett nafs när jag spurtade förbi honom i typ 3:30-tempo. Väl framme vid målet såg jag till min besvikelse att klockan redan passerat 10 timmar, med 21 sekunders marginal! Nåja, det var skönt att sträcka ut benen iallafall! :D

Fick mitt vänstra knä tejpat samt lite massage och sen blev jag utschasad på ännu ett varv av Magnus och min kollega Fredrik. De vägrade lyssna på mina ursäkter om ont i knäna, så jag tog min pannlampa och gav mig av ut på ett nionde varv. Började med att gå nån kilometer och när jag väl skulle börja springa så inser jag att knäna är slut, de vill helt enkelt inte lyda. Jag fortsätter att gå och gör ytterliager ett antal försök till att jogga, men det fungerar inte. Jag beslutar mig för att bara gå detta varv.

Nionde varvet blir mitt sista. När jag komemr till skogspartiet ca 4 km från mål så har jag rejält ont i ryggen och har svårt att gå pga knäna. Dessutom är benen väldigt trötta av all gång. Det går rejält långsamt på den rotiga skogsstigen. Temperaturen har sjunkit och jag är inte klädd för att gå, vilket resulterar i att jag blir nedkyld. Jag ringer till Magnus som kommer och möter upp mig ca 3 km från mål. Vi går i sakta mak hela vägen till målet och där slutar min resa för den här gången. Pust.

När jag klätt av mig i omklädningsrummet och ska gå in i duschen så börjar jag skaka okontrollerat, springer snabbt in i bastun och värmer mig innan jag gör ett nytt försök, utan att lyckas. Stannar i bastun tills jag känner mig rejält varm, rusar ut i duschen och sköljer av mig snabbt innan jag rusar tillbaka till bastun. Där tvålar jag in mig och satsar sen på att snabbt rusa ut och skölja av mig för att sen återvända till bastun. Mycket besynnerlig och aningens skrämmande upplevelse.

När jag väl vågat mig ur bastun och ska klä på mig så samtalar jag med några andra i omklädningsrumet när det börjar skjutas fyrverkerier utanför. Vi spekulerar i vad som pågår och gissar på prisutdelning för 50 miles, för Jonas kan ju inte ha kommit in redan... eller? Några minuter senare stegar Jonas Buud in i omklädningsrummet och vi sitter förstummade. Hur i helsike gick det till?

Vi är alla väldigt intresserade av att höra om hans spektakulära lopp och vi passar alla på att ställa frågor. Jonas har avklarat 100 miles på fantastiska 12:32h och därmed fullständigt förintat det förra svenska rekordet! Helt galet!

Väl ombytt tar jag mig på stela ben til lmmassören som ger mig en rejält omgång innan färden bär hemåt. Magnus kör hem mig och min bil, för att sen ta buss och tåg tillbaka till Täby för att hämta sin egen bil, vilken kompis va? En riktig hjälte i mina ögon!

Slut del 1

lördag 10 april 2010

Dagen D är här!

Klockan är 8:15 på lördagsmorgonen och jag förbereder mig för avfärd till Täby. Jag har packat allt jag äger + lite till, så det vore väl f..n om nåt fattades. Lät stressad och uppjagad nu, andas ytligt, svimmar väl snart...

Twittrar under loppet om ni vill följa mig. Ultrazebban kallar jag mig på Twitter.

Håll tummarna!

fredag 9 april 2010

Mindre än ett dygn kvar till start

Klockan är ca 17:30 på fredagseftermiddagen och jag pillar med utrustningen till TEC än en gång. Funderar lite på vad som eventuellt fattas och försöker ignorera TEC-trollet som lurar bakom ryggen.

Har varit på Clas Ohlson och köpt en pillerlåda med många fack. I övrigt känns det som jag har det som behövs inför TEC. Har handlat mat åt övriga familjen så att de klarar sig när jag är borta. På söndag lär jag inte vilja åka nånstans efter loppet, bara hem.

Min trogne vapendragare Magnus var här en stund i eftermiddags. Vi diskuterade lite kring planering och logistik, det känns som vi har det mesta under kontroll. Jag brukar ju rent materiellt vara den mest förberedda av alla. Inte så sällan kallas jag Skalman, just för att jag har en tendens att bära med mig allt på passen.

Kvällen kommer bli lugn. Ska hämta min fru i city lite senare, för att sen köpa med mat hem. Hamnar nog i soffan och försöker slappna av ordentligt. Lär väl inte sova superbra inatt kan jag tänka mig.

I morgon ska jag försöka vara vid Ensta Krog vid 8:30 för att leverera lite beställda varor och kunna plocka ihop mina grejer i lugn och ro. Byter nog om där snarare än att åka dit i löparkläderna.

Tick, tock...

torsdag 8 april 2010

Inne i bubblan

Inte ens två dygn kvar innan jag ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och ha 160 km att avverka framför mig. De senaste dagarna har varit lätt kaotiska mentalt. Dels för att loppet stundar, men även eftersom jag börjat nytt jobb sen den 1 april, med allt vad det innebär. Sen har jag ju driften av Runners Gear som också måste skötas.

Igår kväll kände jag att jag gick in i bubblan vid flera tillfällen. Omvärlden skärmas av och tankarna fokuseras på, i detta fall, TEC. Jag är en blandning av nervös, förväntansfull, skräckslagen och stressad.

Egentligen har jag allt på plats. Utrustningen och kläderna är klara sedan länge, jag har all energi jag kan tänka mig. Träningen har fungerat förhållandevis bra och jag är ganska säker på att jag är redo för att göra detta.

Mitt högra underben är fortfarande inte 100%. Jag har kompenserat min gång och löpning under den perioden som jag hade som mest problem och det har fått följder. Jag har lite värk både här och där i underbenet, men jag tror att det kommer fungera att springa ändå.

Idag var jag hos min kompis Adam som arbetar på SILVA. Han lånade ut två mindre batterier till min superlampa Silva Alpha 6, batterier som man kan ha i "huvudställningen". De vanliga batterierna är ganska klumpiga, men räcker å andra sidan länge. Lånebatterierna räcker ca 3 timmar i det läget jag ska använda dem, vilket räcker gott och väl under TEC. Det är ju uppskattningsvis 30% - 40% av banan som inte är upplyst, så man kan spara på batterierna ganska mycket.

Det svåraste är nog planering av kläder. Det kommer vara hyfsat svalt vid start, runt 2º-3º enligt dagens prognos på yr.no, för att sen stiga till 7º vid 18-tiden. Vid midnatt är det 3º för att sen sjunka ner mot nollan. På söndag eftermiddag blir det desto varmare, men då planerar jag att vara färdig sen länge. Kanske ligger jag i en solstol och sover då, vem vet.

Var även hos Stefan på SupplyStation och hämtade två par CW-X-tights. Dels bytte jag ett par vintertights som gått sönder och dels tog jag ett par nya sommartights som  jag tänker använda på TEC.

I morgon fredag är jag också ledig och ska ta det extremt lugnt tillsammans med min dotter. De sista förberedelserna ska göras innan kvällen, sen måste allt vara klart.

Jag funderar på att Twittra med ojämna mellanrum under loppet. Om ni vill följa mig så finns jag på www.twitter.com/ultrazebban.

Håll tummarna för att jag besegrar 100 miles den här gången!

fredag 2 april 2010

Njuter av vårsolen

Långfredagen är här och vårsolen skiner just nu från en nästan molnfri himmel. Vi är på kollis (mina svärföräldrars kolonistuga) vid Brommaplan. Det är ju snart säsong för kollis och nu ska vinters framfart inspekteras. Det blir en del att fixa i trädgården och även på stugan.
Det är underbart att låta vårsolens strålar värma ansiktet. Det var ju ett tag sen man kunde njuta av värmen.



Efter besöket på kollis bär det av till svärföräldrarna för påskmiddag nummer ett.

Dagens träning började efter frukost med mina prehabövningar. När de var avklarade så gav jag mig ut på ett fartlekspass till Haga och tillbax. I Hagaparken har de dragit om gångvägen ganska rejält vid Haga slott, men när de väl har jämnat till och fyllt ut med grus så blir det fint. Just nu är det bitvis stora stenar som utgör ett förrädiskt underlag.

Passet gick utmärkt, men förmodligen hade jag aningens för hög ansträngningsnivå. Enligt schemat skulle passet inte vara jobbigt, men när jag väl kom ut så ville kroppen springa.

Nu återstår endast två kortare löppass innan TEC, sen ska det vilas sista dagarna innan loppet.


Runners Gear
Xtenex skosnören visade sig vara populära. Jag använder dem själv på två par av mina skor och är toknöjd.




Något av det roligaste är när någon har provat Perpetuem för första gången och berättar hur fantastiskt de presterat och hur bra de mått under passet/loppet.
Ultradrottningen själv, Emelie Andersen, provade under Ursvik Ultra och kallade det för dunderhonung. Jag hoppas få en mer utförlig rapport från henne framöver.

Nu vankas det snart påskmiddag. Jag önskar er alla Glad Påsk!

- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 29 mars 2010

Tick tack...

Klockan går och dagen T(EC) kommer allt närmare för varje minut. Min sista tid fram till loppet är noggrant planlagt för att alla pusselbitar ska falla på plats. Planen är att jag kl. 9:59 den 10 april ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och vara så väl förberedd fysiskt och mentalt som jag någonsin kan önska.

Det är lätt att tveka på sin form. Jag har haft en del bråte i vägen på sistone, vilket fått träningen ur balans i perioder. Höjer jag blicken och tittar på träningen innan februari så är den dock exemplariskt utförd, så jag är på intet sätt oförberedd. Dock är det nog sällan man står på startlinjen och tänker "jag har tränat nog". Däremot kan man ha tränat tillräckligt.


I går gav jag mig ut på det sista någorlunda snabba passet innan TEC, ett 10 km tempopass. Planen var att springa i ungefär 5:15-fart, dvs snabbare än ett vanligt distanspass, men långsammare än ett vanligt 10K tempopass. Förvirrande? Hursomhelst gav jag mig av och lät kroppen bestämma farten. Tack vare barmarken så gick det att hålla lite högre tempo numera, vilket snabbt visade sig på kilometertiderna. Den upplevda ansträngningen låg på en behaglig nivå och tempot låg konstant under 5-tempo, vilket förvånade mig lite.

Först tänkte jag "samla på mig lite tid" för att ha tillgodo och slå av på takten på slutet. Jag gjorde några ansatser att sakta ner, men så snart jag slappnade av så kom jag tillbaka till 5-tempot. Kroppen trivdes uppenbarligen där.

Hemma vid porten var det dags att summera passet. 10 km @ 4:58 med 167 bpm (83%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var under 80%, hårt men behagligt och aldrig forcerat. Nästan perfekt känsla.

Nya coola snören
Detta var första "kompletta" passet med de elastiska, skitscoola, neon-orangea, skosnörena från Xtenex och de levererade. Skorna satt som mockasiner och trycket fördelades helt jämnt. Pga allt grus som ligger kvar på marken fick jag stanna till några gånger för att tömma skorna, men det gick blixtsnabbt tack vare snörena. Bara att dra av skon och dra på den igen. Finns naturligtvis på Runners Gear

Kanske inte den bästa bilden, men ni fattar

Första fartlekspasset nånsin!

I veckan fick jag Andreas uppdatering av träningsprogrammet för tiden fram till TEC. Problemet med mitt högra underben har ju tagit andan ur uppladdningen/nedtrappningen inför TEC och Andreas fick snabbt försöka få ihop de sista veckorna, vilket han åxå fick. Jag har största förtroende för det Andreas har pusslat ihop.

Det som måste göras är att snabbt komma upp i volym/fart för att ha en nivå att kunna trappa ner från.

I fredags stod det fartlek 60-75 minuter på schemat, med noteringen " Jag har aldrig gjort ett "riktigt" pass med fartlek, så jag var faktiskt lite förväntansfull.
Jag är ju den typen av löpare som vill ha klara direktiv innan ett löppass. Intervaller ska vara planerade till 110% och ska följas till 130%. Fart, vilotid etc för inte avvikas från det minsta.
Fartlek är alltså egentligen alldeles för flummigt och okontrollerat för min smak.
Jag gav mig iaf ut för att göra ett ärligt försök. Från Frösunda bar det av längs Brunnsviken, men stigarna var alldeles för slushiga för mina Kayano, så jag valde en alternativ väg till Hagaparken. På vägen la jag in fartökningar om 400-800 meter, med lite vila emellan. Från Haga bar färden via Hundberget och tillbax till Norrtull, vidare förbi KS mot Solna C. Farten kändes mer och mer behaglig och jag insåg att viloperioderna sprangs strax över 5-tempo! Kroppen längtar efter fart! Efter varje "intervall" tog jag en kort gåpaus för att få ned pulsen lite, för att sen springa vidare inna det bar dags för nästa spurt.

Efter Solna C sprang jag bort till Råstasjön där jag vek av på Dalvägen som är perfekt för att verkligen trycka på. Helt rak med ett lätt uppförslut och som avslutas med en kort och brant backe innan Solna Station. Väl där joggvilade jag ned till Kolonnvägen som fick bli sista kraftansträngningen för dagen.

Hemma vid porten kunde jag stolt summera dagens pass. 13 km @ 5:10 och 169 bpm (84%) snittpuls är förvisso inte något att skriva hem om, men känslan var otroligt bra under hela passet. Steget kändes avslappnat och den upplevda ansträngningen var lägre än vad pulsen indikerade.

Mindre än 14 dagar kvar till TEC, det känns nu!

torsdag 25 mars 2010

Rekogniseringsrunda på TEC-banan


Idag åkte jag till Täby för att ta ett varv i TEC-banan och kolla statusen. Andreas var där förra söndagen och berättade om hur det såg ut då, så jag var beredd på att det skulle se mycket värre ut än det jag såg idag.

Röda sträckor är de jag anser vara lite problematiska i dagsläget, men inga showstoppers

Efter starten vid Ensta Krog så är det ismodd (tänk slush puppy) ned till cykelbanan, sen är det asfalt fram till stigen som leder ned till sjön. Stigen är ganska lös ismodd och så är det i princip fram till andra järnvägsövergången.

 Backen mellan järnvägsövergångarna

Där tar grusvägen över och förbi stallet är det fint underlag bort till strax innan Skavlöten. Biten man springer på spåret i skogen fram till motionsgården är ganska löst packad och svårsprungen.

Efter det är det så gott som problemfritt fram till nästa gång man kommer in i skogen. De första hundra meterna är aningen tungsprungna, men sen ansluter man på skidspåret och då blir det värre några hundra meter. Den sträckan har varit den värsta under hela vintern.
Klart tyngsta biten på banan just nu

När den biten är avklarad så kommer man upp i skogen där stigen blir ganska smal, men klart framkomlig och man kan hålla ett vettigt tempo.

Det är även här som Janne (& Co?) har varit framme med spadarna för att göra stigen ännu ner lättlöpt. All heder till dem!!! Här kan man flyga fram!

Här är det skottat rejält både på bredden och djupet!

Nästa problematiska bit är när man lämnat stigarna vid ca 7,5 km och ansluter till ett spår som passerar en transformatorstation eller dylikt. Hela den biten är ismodd och mycket svårlöpt, men det handlar bara om ca 400 meter totalt.


När man viker upp mot villaområdet är problemen ur världen och man kan springa på tills man vid kommer in i skogen efter att passerat genom en gångtunnel.


Uppför backen från gångtunneln, korsa spåret och upp en bit i skogen.


Härifrån är spåret väl tilltrampat och det är inga problem att ta sig fram. Nu återstår ca en kilometer till mål och det är en sista svårlöpt sträcka kvar och det är de sista 300 meterna. Det är lös snö/ismodd i kombination med uppförsbacke som gör det tungt på slutet, men sen bär det ju utför ned till Ensta krog.

Jag siktade inga vattensamlingar någonstans under hela banan och troligtvis kommer snön smälta bort ganska kvickt framöver. Nästa vecka tar jag mig nog dit igen för att uppdatera mig på läget. Återkommer med en rapport då.

Min löprunda en skön och avlappnad historia i drygt 6-tempo. Pulsen var aningen hög, men jag är nog snart tillbaka i mina gamla gängor igen.

tisdag 23 mars 2010

Nåldyna

Efter besöket hos kiropraktorn i torsdags så var det löpvila hela helgen. I lördags var det svårast att inte få ge sig ut i det underbara vårvädret, medan det i söndags kändes helt ok att stanna inne och titta ut på snöovädret.

I går (måndag) var jag på återbesök hos kiropraktorn som den här gången hade några nya tricks i skjortärmen. Jenny satte akupunkturnålar i ligamentet vid knät, vilket var premiär för mig. Det masserades runt ankeln, längs skenbenet och även vadmusklerna fick sig en genomgång. En rejäl rundsmörjning kan man säga. Jag beslutade mig för att inte springa efter behandlingen, utan körde istället min stabilitets- och styrketräning.

Idag var det iallafall dags att testa hur benet bar. Jag väntade till efter lunchen så att snön hunnit smälta undan lite och temperaturen nått drygt 4º. Det kändes helt fantastiskt att komma ut i "värmen". Det var premiär för mig att springa i plusgrader och jag log nog med hela kroppen!

Tog det försiktigt och koncentrerade mig på att springa avslappnat och inte oroa mig för att det skulle göra ont i underbenet. Jag har dragits med problemet så länge att jag förändrat mitt rörelsemönster en aning, vilket har gjort att jag kompenserar med andra muskler, vilket i sin tur resulterar i värk. Svår spiral att bryta om det går för långt.


Efter 8,5 km var jag tillbaka vid porten. Hela löpturen hade gått bra, även om pulsen tidvis var väldigt hög. Benet kändes jättebra och inga tecken på molande värk eller liknande. Eländet kanske är över nu?

Fokus

Idag är det 18 dagar kvar till TEC, dvs SJUKT nära! Det slog mig plötsligt efter dagens löptur. Nu när jag förhoppningsvis (efter problemet med vadbenet) kan blicka framåt så gäller det att fokusera på förberedelserna inför TEC. Jag har nog all utrustning som jag kan komma att behöva. Dessutom har jag ju full tillgång till allt vad energi och kosttillskott heter, vilket naturligtvis är oerhört viktigt på ett lopp som TEC.

Energistrategin är densamma som för GAX, dvs Perpetuem för nästan hela slanten. Jag kommer komplettera med Hammers sjukt goda Espresso-gel som innehåller koffein, rena dunderhonungen! Smakar precis som chokladsås med en touch av kaffe, så j...a gott! Dessutom hoppas jag att mitt "hemliga vapen" kommer hinna levereras från USA i god tid innan loppet så att jag hinner testa det. Jag avslöjar vad det är när jag hunnit få hem det, eller inte... ;)

Just nu kör jag en (inte så genomtänkt ekonomiskt) gel-kampanj på Runners Gear. Köp 4, betala för 3.
Passa på att testa Hammers Gel, de är faktiskt riktigt goda och lätta att få i sig. Jag har inte provat alla smaker ännu, men Espresso är min favorit hittills. Ska testa de andra med tiden.

Det som jag funderar på mest inför TEC är val av skor. Nu när det är "mitt-i-mellan-väder" och banan är blandad vad gäller underlag så blir det klurigt. IceBugs är inte aktuellt, det blir för stumt att springa i så länge, så det lutar åt mina New Balance trail-skor. De är vattenavvisande och hyffsat dämpade för att vara trailskor.
Fördelen med TEC är att banan bara är en mil och att man då aldrig har längre än 5 km till ombyte. Jag får ta med mig en massa skor och kläder som jag kan byta med om det skulle behövas.

Nu är det dags att laga middag till mina tjejer, vi ses!

torsdag 18 mars 2010

Orosmolnen skingras så sakteliga

Mitt krånglande högerben kändes ju ganska ok i söndags, men i måndags var det ungefär lika illa som tidigare.
Det planerade 10 km-passet förlades till löpbandet. Efter att ha sprungit en stund så beslöt jag mig för att korta av det till 8 km. Det gjorde för ont och jag haltade, inga bra tecken lixom.

I tisdags var det dags för backintervaller och de har ju faktiskt fungerat bra tidigare trots värken. Värmde upp ca 2 km, lätt halt och inte så optimistisk, för att efter stretchen bränna av 8x 35 sek med 1:20 minuts vila. Under själva intervallerna kändes benet bra, men på väg ned igen kom värken tillbaka "with a vengeance". När alla intervaller klarats av så kunde jag iallafall linka hem med förättat värv, även om det gjort ont.

I onsdags kväll ringde Andreas innan han skulle föreläsa på Runners Store och vi diskuterade hur jag skulle gå vidare. Det finns ju trots allt en risk att jag inte kan springa TEC om värken sitter i. Vi beslöt oss för att jag skulle kontakta hans kiropraktor och boka en tid snarast. Så snart han SMS'at hennes nummer så bokade jag en tid till idag (torsdag).

I morse var det så dags att träffa kiropraktorn som heter Jenny. Jag förklarade vad som hänt och hon skred till verket. Klämde, böjde, vände och vred för att sen förklara vad hon hittat och vad som behövde göras.
Det visade sig vara ligamentet som hamnat snett där vadbenet fäster mot skenbenet. Jenny fixade och trixade lite här och där, sen var det hela över. Jag tackade för mig och gick därifrån, med en återbesökstid på måndag och förhållningsregler som innebär löpvila i 3 dagar. Jag får träna balans- och styrketräning, men ingen löpning, cykling, crosstrainer etc.

På väg tillbaka till bilen som var parkerad i ett underjordsgarage på Birger Jarlsgatan så insåg jag att det inte gjorde det minsta ont att gå nedför. Tidigare har det varit det största problemet, men nu kändes ingenting! Magiskt! Jag gick nu med mer flyt i steget. Tidigare har jag gått mer försiktigt eftersom smärtan hela tiden varit närvarande, men när den nu var borta så kändes stegen kraftfulla och spänstiga igen! Vilken lättnad!

Det finns alltså hopp för mig! Jag vågar inte ropa "hej" riktigt än, men det ser ljust ut iallafall.

Fortsättning följer...

måndag 15 mars 2010

Långpass i solen

Det känns som evigheter sen jag kom ut på ett ordentligt långpass, men igår var det iallafall dags! Smolket i bägaren var hur benet skulle fungera, men det fick helt enkelt visa sig.

Vid elvatiden kom jag så ut genom dörren. Hade inte kommit på var jag kulle springa, men målet för dagens pass var så nära 45 km jag kunde.
Underlaget lämnade en del att önska då det långa sträckor bestod av blankis. Naturligtvis hade jag valt mina New Balance-skor, som är utmärkta trail-skor, istället för IceBugs'en. Nu när det är vår i luften är det väl ändå dags att få ha lite skönare skor på sig? Solen sken och temperaturen låg strax under nollan.

Jag beslöt mig för att springa mot Sollentuna, för att där göra nästa vägval. På vägen passerade jag Överjärva och Polishögskolan i Silverdal. Efter Sollentuna C fortsatte jag norrut med sikte på Vallentuna, men uppe vid Norrsätra tog det stopp. Jag hittade ingen möjlighet att ta mig vidare då Frestavägen inte tillåter gångtrafik. Det är 70-väg och tack vare snön så är väggrenen borta.
Jag gav mig in på småvägarna österut, men hamnade på privata tomter och blev villrådig. Skulle jag bli tvungen att springa tillbaka igen? Som tur var så träffade jag på två äldre män som kunde ge mig vägvisning.

Efter 13 km kändes högerbenet alldeles utmärkt. Jag var ganska tveksam innan jag gav mig ut, men det visade sig fungera långt över förväntan. Förmodligen hade Fredriks brutala behandling gett resultat!

Färden bar vidare ut på, eller snarare längs med sjön Fjäturen. Inga stigar fanns, så tidvis fick jag pulsa i halvmeterdjup snö. Det kändes lite tröstlöst, men det gav sig när jag till slut kom till andra sidan av sjön.

Där hittade jag Roslagsleden som jag följde en bit, innan jag träffade en kvinna som jag frågade om vägen mot Täby. Efter några kilometer kom jag ur skogen och då plockade jag fram min iPhone för att kolla kartan.

Lätt desorienterad fortsatte jag nordöst i tron att Täby låg mer norrut. När jag kommit en bit såg jag några cykelskyltar som för mig pekade åt helt fel håll, så jag frågade en dam om vägen igen. En äldre herre dök upp och undrade vad jag höll på med. Jag berättade att jag tränade inför TEC och han visade sig vara en bekant till Patrick Joyce, en av TEC's arrangörer. Liten värld.

Nu var jag återigen på rätt spår. Sprang mot och passerade Täby C, för att sen fortsätta söderut och hemåt via Mörby C och Bergshamra. Där vek jag av mot Ulriksdals Slott och över E4:an till Överjärva för att till slut
vara tillbaka vid porten därhemma. Klockan stannade på 40 km, vilket var lite kortare än planerat, men det fick räcka.

En skön runda i tidvis ny miljö

Långpasset summerades till 40 km @ 6:23 med 152 bpm (76%) i puls. Lite för snabbt och lite för hög puls, men det är ju inte mycket att göra åt.

Efter en välbehövlig dusch och en dos Recoverite så bar det av till ICA för veckohandling. På vägen hem köpte jag med mig mat från Hot Wok, hämtade upp min dotter hos hennes kompis och fick till slut komma hem och sätta mig. Middagen slukades på några minuter!

Vi ses i veckan!

PS. Den här veckan bjuder jag på fri frakt på Runners Gear. Det gäller en gång per kund. Ange "Frifrakt" i kassan. Välkomna! DS.

lördag 13 mars 2010

Lite av en vilovecka

Den här veckan har tyvärr blivit lite av en vilovecka om man ser till löpningen.

I onsdags var tränade jag styrke- och balansträning innan det äntligen var dags att träffa min naprapat Fredrik på TeamFysiq. Efter att jag berättat hur och var det känns så undersökte han mig innan han skred till verket.
Första punkten han gav sig på var piriformis, som han formligen mördade! Efter att han klämt ur mig diverse väl valda ord (däribland könsord) så var det dags för ITB. Här lyckades Fredrik massera fram ytterligare svordomar och tjut ur mig. Som avslutning tog han sig an muskeln på framsidan av smalbenet, där smärtan i underbenet kom ifrån. Troligen har jag överansträngt den muskeln efter alla pass i snömodd, men även de längre och långsammare passen har nog en del skuld. Löpsteget blir inte lika effektivt när man springer långsamt. Smärtan i underbenet försvinner t ex när jag springer intervaller.

Efter Fredriks behandling var jag lätt vimmelkantig och framförallt öm, så det blev ingen träning.

I torsdags gjorde jag 90 minuter på Cross-trainern samt balans- och styrketräning. I fredags var skolan stängd så jag åkte till badhuset med min dotter.

I dag är det lördag och jag hann med balans- och styrketräningen innan det var dags för dagens aktiviteter.

Planen för i morgon är ett försiktigt långpass där jag siktar på 45 km. Håll tummarna för att benet funkar är ni snälla. Rapport kommer.

Ha en trevlig helg!

PS. Glöm inte att regga er på www.runnersgear.se, nästa vecka kommer nya erbjudanden. DS.

tisdag 9 mars 2010

Halt

Träningsrapport
Så var sportlovet över och träningen gick väl sådär. Bortsett från det uteblivna långpasset så genomförde jag passen enligt plan. Backpasset i fredags bestod av 8 st 35 sekundersintervaller med 1 minuts vila. Ett s k grispass. Under uppvärmningen så strejkade höger underben en del och jag fruktade att passet inte skulle bli av. Det är en molande värk och benet tappar styrka, vilket gör att det kan vika sig plötsligt.

Hursomhelst så var jag lite försiktig under första intervallen och det visade sig fungera bra. När jag vände nedåt igen och småjoggade så gjorde det ondare, för att sen gå bra i nästa intervall. Jag slutförde passet med godkänt resultat. På hemvägen värkte det dock ordentligt.

I söndags förmiddag stod 18-21 km distanspass på schemat, så det var bara att ge sig ut och beta av det. Det tog ca en mil innan benet började bli "varmt", men sen funkade det ganska ok. Jag valde ändå att springa 18 km för att inte stressa benet mer än nödvändigt.

I måndags gick jag ned till gymet på förmiddagen för att köra nästa distanspass om 15 km. Efter 2 km uppvärmning, under vilken benet protesterat en del, så stretchade jag ordentligt i hopp om att det skulle göra nytta. Drog igång passet igen, men efter ytterligare 2 km fick jag bryta pga värken. Jag märkte att jag förändrade mitt löpsteg ganska rejält för att försöka undvika smärtan, vilket kan leda till långtgående problem, så det enda rätta var att bryta. Jag valde att köra en timme på cross-trainern istället, vilket fungerade utmärkt.

I dag var det löpvila, så jag valde att köra en timme på cross-trainern igen och tränade även annan styrka. Jag har övergett 200 situps-programmet, men har inte slutat med situps, utan kör runt 3 ggr/veckan runt 250 st. Nu är det programmet för armhävningar istället, vilket går framåt så sakteliga. Chinups-programmet har jag pausat lite tills jag fått iordning på armhävningarna ordentligt.

I morgon (onsdag) ska jag ÄNTLIGEN träffa min naprapat Fredrik. Hoppas att han hittar vad som felas i benet. Han ska även få ta en titt på ITB, i god tid innan TEC! Återkommer med rapport från det besöket.

Runners Gear
Jag kommer fortsätta med uppdateringar kring Runners Gear här i bloggen, hoppas ni inte har något emot det. Jag lägger det sist så det inte "stör" för mycket.
Man kan numera betala med kort på "vanligt" vis, dvs inte bara via PayPal, vilket innebär att alla betalningsalternativ finns representerade förutom delbetalning.
Nytt i lager är vätskebälten och handflaskor från Nathan.
Jag tänker införa en speciell "bloggrabatt" för er läsare, mer om det i kommande inlägg, så håll ögonen öppna.

torsdag 4 mars 2010

Dagens träning

Dagens träning
Eftersom det blåste halv storm ute så valde jag att göra mitt distanspass på bandet idag. Den molande värken samt stelheten i höger underben fanns där under den första milen, men sen släppte det i princip helt.
15 km @ 5:30-tempo fick ändå räcka, även om jag egentligen borde gjort 2-3 km till. Snittpulsen låg strax under 160 bpm (80%), vilket är typiskt för mina pass på bandet. Värmen gör att min puls är upp till 10 slag högre än motsvarande pass utomhus.

Jag har bokat tid hos min naprapat Fredrik nästa onsdag. Hoppas han kan hitta orsaken till värken. Dessutom ska han få kolla mina ITB i god tid innan TEC, jag vill ju definitivt INTE behöva bryta pga av löparknä igen.
Tack vare Andreas prehab-övningar så tror jag att risken är mycket mindre att jag ska drabbas av ITBS, men det finns ju tyvärr inga garantier.

TEC
Det är bara 37 dagar kvar och jag börjar oroa mig lite. Inte för loppet som sådant, utan för att det inte ska hinna töa ordentligt. Min runda i TEC-banan i tisdags var långt ifrån rolig och skulle det vara liknande förhållanden under loppet så tror jag de flesta skulle stå över, vilket skulle vara mycket tråkigt. Störst risk är att det inte hinner töa i skogen, där solen inte når in. Vi får hålla tummarna helt enkelt.

Sportlovet går mot sitt slut och träningen som återstår är backträning i morgon samt ett distanspass på söndag. Hoppas att båda kan genomföras utan problem med benet.

onsdag 3 mars 2010

Förlåt mig fader, men jag har syndat.

Så kanske det hade låtit om jag hade varit religiös. Jag får bikta mig hos mina läsare istället.

Gårdagens planerade långpass på 60 km blev en sorglig historia. Efter frukost så tog jag bilen till TEC-banan för att ge mig på 5-6 varv i banan. Vädret var helt underbart,  med strålande solsken och ca -5º, så förutsättningarna verkade vara snudd på perfekta.

Cykel- och gångvägarna i början funkade ju bra, men när det övergick till upptrampade stigar så blev det värre. Knögligt, stenhårt och halt gjorde min framfart snudd på livsfarlig. Ute i skogen var det ännu värre! Längs skidspåren gick det knappt att gå och jag stannade flera gånger för att se mig om efter alternativa rutter.

När jag väl gjort ett varv, dvs en mil, så gav jag upp. Det skulle aldrig hålla i 5-6 mil. Istället planerade jag att åka hem och ställa bilen, för att sen ge mig ut på några varv runt Brunnsviken. Av det blev intet. I bilen bestämde jag mig för att åka hem och fixa med Runners Gear istället. Jag hade fått en halv leverans av Hammer och kände mig lite stressad över det, så jag ville komma hem och lösa problemet.

Efter dusch och lunch så jobbade jag en stund innan jag gav mig av till Huddinge för att inhandla emballage och annat som behövs för att kunna skicka varor. En fd kollega jobbar på Stockholms Kartong och han visade mig runt bland miljontals varianter av kartonger. Vilken djungel!


Hela eftermiddagen och kvällen gnagde ångesten över att jag inte slutförde långpasset. Än idag skäms jag för att jag vek ned mig så lättvindigt. Svagt är bara förnamnet. Nu är det för sent och det är bara att blicka framåt. Jag har en hel del träning att genomföra framöver och jag tror inte att det spelar så stor roll att jag hoppade över just detta långpasset, men det visar sig kanske på TEC.

Runners Gear
Idag har jag satt på text på bilen, visst blev det lite snyggt? Man måste ju utnyttja alla sätt att sprida namnet, eller hur? Jag har ju ingen mmarknadsföringsbudget att prata om, så det får bli små saker här och där helt enkelt.

Igår gick det första nyhetsmailet ut till de som registrerat sig, men även ni läsare får ta del av det erbjudande som finns däri:
Ni får 10% rabatt på er första order under mars om ni anger "Firsttimer" i kassan.

Jag väntar även hem en del Nathan-produkter i dagarna.


Om du inte registrerat dig på Runners Gear ännu så gör gärna det, jag kommer ha en hel del erbjudanden framöver som ni inte kommer vilja missa.

lördag 27 februari 2010

Träningen på sistone...

...har gått förhållandevis bra. Min tunga vecka, som inleddes den 15 februari med ett drygt 6 km kort pass på löpbandet, fortsatte sen med 20 km distanspass på tisdag kväll. Onsdagen vilade jag och fortsatte sen med ett kombinerat distanspass och backträning på torsdagen. Värmde upp ca 6 km, körde 6x 35 sek med 1 minuts vila och sprang sen hem igen, totalt 12 km. På fredagen fick jag sen in ytterligare ett 6 km pass på löpbandet.

Avslutningen på den tunga veckan var egentligen tänkt att vara ett 50-60 km långpass, men det fick jag flytta på pga "utsocknes besök". Det blev ingen löpning alls den helgen tyvärr.

Förra veckan var inte bättre den. En tia på bandet i tisdags och sen 15 km distanspass utomhus i onsdags, det var allt. Det skulle vara min vilovecka efter hårda veckan, men eftersom hårda veckan inte blev hård så blev allt pannkaka. Förvirrande? Mycket!

I torsdags kväll hade jag möte med Andreas för att gå i genom träningen som varit och det som komma skall. Det kändes riktigt bra att styra upp allt igen. Hela februari har känts en aning fragmenterad pga att jag fått avstå från flera viktiga långpass. Andreas hade satt ihop programmet för mars, vilket innehåller finslip och formtoppning. Distanserna minskar så sakteliga vecka för vecka, men det viktigaste är att gå mer på känsla och hålla tillbaka lite extra för att inte slita på kroppen. Kroppen ska vilja ha mer, men inte få det. Man ska öka kroppens hunger efter mer helt enkelt, så när jag står på startlinjen så ska jag spritta av energi och löplust.


Så mars kommer bli en riktigt bra månad hoppas jag. En månad där jag kan fokusera på att genomföra löpningen till punkt och pricka, samt jobba med styrke- och balansträning.

Lite tid kommer naturligtvis ägnas att få ordning på mitt nya projekt Runners Gear. Jag ha ju länge velat starta något eget, mest som ett hobbyprojekt och efter många om och men var det dags. Tanken är inte att kunna leva på det eller ens tjäna pengar, utan snarare att få hålla på med något som jag tycker är riktigt roligt.

Nästa vecka går ett öppningserbjudande ut till de som registrerat sig för veckomailet, missa inte det :)

torsdag 25 februari 2010

Radiotystnad?

Det har varit lite annat som fått min uppmärksamhet på sistone, därav "radiotystnaden". Jag ville bar meddela att jag snart är tillbaka med ett mer utförligt inlägg! Håll ut!


Tills vidare kan ni ju titta in i min nyöppnade webshop. Registrera er och invänta ett öppningserbjudande vettja!

måndag 15 februari 2010

Äntligen långpass

Sist jag sprang långpass var den 24 januari, så jag har sett fram emot söndagens långpass. Strax innan halv 11 kom jag hemifrån. Hade inte bestämt mig var jag skulle, men planen var att avverka 35-45 km. När väl min Garmin kontakt fått med satelliterna så beslöt jag mig för att springa till TEC-banan.

Eftersom jag glömde ta med mig mina YakTrax så var naturligtvis snömodden jävligare än nånsin. Ute på "landet", dvs Danderyd och Täby, så anses tydligen inte gång- och cykelvägar vara så viktiga att hålla röjda. På flera avsnitt fanns ingen trottoar alls, båda sidorna av vägen bestod av snövallar. Trist.

Jag siktade på att hålla 6:30-7:00-tempo under passet och det fungerade utmärkt trots eller kanske pga underlaget. Det viktigaste var att hålla pulsen så låg som möjligt, vilket blir lite svårare när man inte får något vettigt grepp.

Jag passerade Mörby C och Enebyberg innan jag så småningom kom fram till Täby och Ensta Krog. 13 km hade jag avverkat, vilket passade perfekt. Ett varv i TEC-banan och sen tillbaka för att runda Brunnsviken skulle ge mig ca 45 km.

Turen till och från TEC bjöd förvisso på lite nya miljöer, men för mycket snömodd

Varvet i TEC-banan bjöd på ganska bra förhållanden. Mestadels packad snö att springa på gjorde framfarten ganska behagligt. Några partier var väldigt svåra att forcera springandes pga snömodden, så då fick det bli gåpaus helt enkelt, men i det stora hela var det bättre än väntat faktiskt.

Efter varvet i TEC-banan var det dags att vända hemåt. Jag hade drabbats av några korta illamåendeattacker under löpningen, bara sekundlånga men lite obehagliga. Valde att ta det extra lugnt och se till att få i mig energi och vätska. trodde att det var för att jag kanske slarvat med någotdera. Löpningen tillbaka gick hursomhelst utan incidenter, men när jag kom i höjd med Bergshamra tog jag beslutet att korta av passet och springa hemåt.

Hemma vid porten summerade jag passet. 38 km @ 6:34 med 144 bpm (72%) i snittpuls. Riktigt nöjd med ffa pulsen. Grämde mig dock hela kvällen över att jag "bara" fick ihop 38 km, men insåg till slut att det var ok.

Medelveckan stannade på 77 km och nu laddar jag inför hårda veckan som enligt plan ska krönas med ett långpass på 60 km, men vi får se om jag får till det. Vi ses!

fredag 12 februari 2010

Torsdagens distanspass...

...förlöpte utan incidenter. Så snart min fru kom hem från träningen så gav jag mig ut i kylan. Termometern visade -8º, men min LungPlus fick stanna hemma. Dagens pass var ju ett vanlig distanspass som inte ska vara direkt ansträngande, utan ganska "vanilj".

Trots att jag sprungit runt Brunnsviken 100-tals gånger och borde veta att det inte finns så många gatlyktor där så valde jag ändå att springa ned till Frösundavik och följa Viken en bit. Becksvart! Jag har förmodligen världens bästa pannlampa, men den tog jag ju inte med mig ut. Efter att ha stapplat omkring i totalt mörker så vek jag av mot ljuset och följde sen bara vägar som var upplysta.

För att krydda ett annars ganska halvroligt pass så valde jag att springa lite nya vägar och upptäckte därigenom nya trevliga vägar som jag kan lägga till min "löpatlas". De flesta vägar jag valde hade acceptabelt underlag, men tidvis var det obefintligt fäste. Hur trött är jag på vintern? Suck...

Vaniljpassets sträckning

Backintervallerna i onsdags gjorde sig inte direkt påminnt, vilket antingen säger att jag återhämtar mig bra eller så tog jag inte i ordentligt. Jag tror på det första. Det fanns trots allt inte mycket kräm kvar i benen i slutet på de sista intervallerna, så nog tog jag i ordentligt. Däremot har jag duktig träningsvärk av mina chinups och armhävningar!

Passet summerades 15 km @ 5:39 med 155 bpm (77%) snittpuls. Vanilj som sagt.

Nu ska det vilas fram till på söndag, skönt!

torsdag 11 februari 2010

Grispass!

Onsdag kväll och det blev dags för veckans "grispass". Jag gav mig av vid 18:30 och värmde upp ca 3 km innan jag kom fram till en av de alternativa backar som jag i förväg sett ut. 6x 400 meter med joggvila och direkt vändning vid starten stod på schemat och jag hade fruktat det här passet en aning.

Det var lite bitande kyla, ca -9º, vilket var aningen kallare än jag hade förväntat, men som tur var inte påträngande. Underlaget var lite moddigt, men jag fick hyfsat grepp och kunde hålla ganska jämnt fart. Backen har ca 7% lutning, vilket är i princip perfekt för den här övningen. Den börjar med lagom lutning första ca 250 meterna, för att sen bli lite brantare ca 100 meter och planar sen ut en aning sista 50 meterna. Helt underbar!

Cykelbanan ned från Hagakullen mot Frösundavik blev skådeplatsen för backintervallerna

Efter en kort, men välbehövlig stretch, så satte jag av på första intervallen. Höll uppblicken, rak hållning,  använde armarna mycket och mjuka steg. Det kändes jättebra hela vägen upp till "målet", även om jag på slutet undrade när klockan skulle pipa. Joggade ned igen och så var det dags för nästa direkt. Kylan gjorde det lite ansträngande att få luft på slutet av intervallerna och jag testade att springa med LungPlus, men tyckte att det var bättre utan.

På fjärde intervallen började det kännas på allvar i benen och blev rejält tungt de sista 100 meterna. Jag återhämtade mig dock snabbt på nedjoggen och både femte och sista intervallen genomfördes utan problem.
Efter avslutat pass joggade jag hem, glad i hågen och utan blodsmak i munnen. Det hade varit jobbigt och trots att jag gav allt vad benen och lungorna kunde leverera så återhämtade jag mig "blixtsnabbt" 

Snittempot på intervallerna blev 4:55


Höjdprofil för passet

Ikväll är det åter dags för 15 km distans, så nu ska jag laga middag och vänta på att min fru kommer hem från sin träning så jag kan ge mig ut i kylan. :) Vi ses!

onsdag 10 februari 2010

Träningsrapport

Just nu känns det inte som att det finns så mycket att rapportera om, men faktum är att träningen fortskrider nästan enligt plan. Förra veckan blev lite konstig eftersom min dotter fick vinterkräksjukan och jag skjöt lite på löpningen i väntan på att själv bli drabbad. Som tur var så undslapp både jag och min fru eländet.

I fredags gav jag mig ut på ett välbehövligt pass medan solen fortfarande var uppe. På vardagarna sker ju den mesta löpningen annars på kvällstid, så det är skönt att få uppleva lite solljus ibland. På schemat stod 15 km trail, så jag begav mig från Frösunda bort till Stora Skuggan (med omnejd) för att tampas med backarna. Underlaget var under all kritik och bestod mestadels av ganska djup och rejält upptrampade spår, vilket sänkte farten ordentligt. Trots att jag försökte hålla uppe ansträngningsnivån och känslan var att det gick hyfsat fors, så visade summeringen en helt annan verklighet: 15,4 km @ 6:03 med 163 bpm (81%) i snittpuls. Jösses vad fel man kan ha!
Dock var syftet med passet att hålla uppe ansträngningsnivån och det var tänkt som ett styrkepass, vilket det verkligen blev. Jag skulle tryckt på i uppförsbackarna, men tack vare att fästet var obefintligt så fick jag helt sonika gå i vissa backar.

I helgen försvann all tid till diverse aktiviteter, bl a min dotters födelsedagskalas, så långpasset fick ställas in och ingen träning blev gjord, bortsett från min prehab och utmaningarna (situps + chinups).

I går kväll var det iaf äntligen dags att komma ut igen och på schemat stod 15 km slätt distanspass. Från Frösunda tog jag mig via Solna Station till Råstasjön och vidare för att runda Lötsjön. Därefter gick färden mot Solna C och Solnabron, där jag vek av mot Norrtull och så vände jag blicken hemåt igen.
Löpturen bjöd på växlande underlag, men tidvis var det faktiskt riktigt välplogat och då fick benen lite extra fart, men i allmänhet var det snömodd som gällde. Passet kändes hursomhelst riktigt bra och kroppen verkar vara i bra form. Total blev det 15 km @ 5:30 med 165 bpm (82%) snittpuls.

Nu är jag hursomhelst inne i medelveckan, vilket bl a innebär att jag ikväll ska köra ett, som Andreas uttryckte sig, riktigt grispass: Backträning 6x 400 m med joggvila och direkt vändning vid start, ingen vila alls. Det ska kännas! Blodsmak och kräkkänsla, here I come! Nåja, vi får väl se hur det går
I morgon är det dags för upprepning av gårdagens 15 km slätt och på söndag är det 35km - 45 km långpass som gäller. Förhoppnigen är att kunna göra det i TEC-banan och då passa på att träna "race like", dvs springa det som jag tänker springa loppet. Samma energistrategi, samma löpstrategi etc. Rapport kommer.

fredag 5 februari 2010

Hinder i vägen

Natten till torsdagen drabbades min dotter av kräksjuka, så efter att ha sprungit upp till henne varje timme så var jag lite av ett vrak i går. Dessutom gick jag nästan bara och väntade på att själv drabbas, man har ju hört hur smittsamt det är. Torsdagens löpning utgick hursomhelst, det fanns varken lust eller energi.
Tursamt nog verkar både jag och min fru inte drabbas, men än återstår det inkubationstid, så vi ropar inte hej ännu.

Motivationen är fortfarande inte på topp, jag har inte samma längtan efter att få springa. Lite trist och lite skrämmande. Samtidigt är jag inte heller direkt motvillig till att ge mig ut för att springa eller gå ner till gymet och springa på löpband, det är bara den där längtan som jag är van att ha som är borta. Jag skyller på snön och kylan helt enkelt.

I tisdags gick jag ned till gymet efter jobbet och sprang 12 km i olika tempon. Värmde upp 4 km, stretchade och sprang sen 2,5 km i ökande fart, från 5:00 till 4:38. Joggvilade 500 meter och sprang sen 1,5 km i 4:45-tempo, för att än en gång joggvila 500 meter. Sista "intervallen" blev 1 km i 4:34-tempo innan det var dags att jogga ned i 2 km. Ett ganska roligt pass faktiskt, eftersom det hände något hela tiden. Det var inte direkt genomtänkt i förväg, utan det blev vad det blev under tiden som jag sprang.
Passet summerades 12 km @ 5:23 med 162 bpm (81%) i snittpuls.


Diagram med fart och puls

Jag fortsätter att göra mina prehab-övningar varje morgon och tre gånger i veckan är det dags för "200 situps" samt "20 chinups". Har även börjat göra en övning jag hittade på Runners World US som heter Tick Tock:



Prehab- och coreträningen har ett jättebra resultat, framför allt styrkemässigt och i fråga om stabilitet. Förr fick jag väldigt lätt ont i ryggen om jag t ex slant på nåt halt eller på annat sätt "ryckte till". Numera har de mindre musklerna som stabiliserar ryggen blivit starkare och framförallt snabbare, så när jag t ex åkte skridskor och höll på att ramla så hände ingenting. Förr hade jag fått ryggskott eller åtminstone några dagars ryggvärk för nåt dylikt.
Även utseendemässigt är det en stor skillnad. Nej, jag kommer INTE lägga upp några bilder på bloggen, jag lovar! Dessutom så pratar vi inte om några rutor, men  så småningom kanske de åxå träder fram en smula. Man kan ju alltid hoppas. Beach 2010, here I come... :)

tisdag 2 februari 2010

På't igen

Det spritter i kroppen och benen vill springa! Allt jag sprang förra veckan var ca 18 km totalt, så ni förstår säkert att mina ben vill röra på sig! Ikväll blir det ett snabbt pass, förmodligen på gymet för att komplettera med lite styrketräning efteråt. På torsdag är planen ett kuperat pass och till helgen är det egentligen dags för långpass, men det återstår att se om jag får till. Min dotter Alicia fyllde år den 1 februari och kalaset för hennes kompisar är nu på söndag, vilket lämnar ganska lite tid över för löpning.

Hembakade jättemaränger med 70% choklad...


...samt hembakade småsemlor var några av frestelserna som bjöds i söndags.

I söndags ersattes det schemalagda distanspasset med veckohandling, städning, bakning och senare besök av släkt och vänner som ville fira Alicias 8-årsdag. Min förhoppnig var att hinna med ett kort pass efter kalaset, men då bar det istället av till Toys'R'Us där Alicia skulle spendera lite födelsedagspengar. Väl hemma var det dags att börja tänkam på middagsmat, så det passet gick om intet. Jag var å andra sidan HELT slut, så det gjorde inte så mycket. Mentalt hade jag redan från början varit inställd på att passet skule utebli.

Jag har blivit mycket bättre på att hantera situationer där min löpning för stå åt sidan till förmån för andra aktiviteter. Förr fick jag totalt "ap-psykbryt" om minsta pass blev stört, men sen i slutet av december så har något skett. Dels tror jag att de riktigt långa passen "mättar" längre och dels beror det mycket på att snön och kylan tar udden av njutningen, iaf för mig. När jag istället väljer löpbandet så är inte heller det tillfredsställande nog. Dessa faktorer gör att det inte är hela världen om ett pass uteblir. Det lär bli ändring när det börjar töa bort framöver...

söndag 31 januari 2010

Superkompensation pågår

Efter förra veckans nästan 110 km och framförallt det avslutande långpasset på ca 54 km så var det skönt att gå in i viloveckan. Jag fruktade att långpasset skulle sitta i kroppen några dagar, men när jag vaknade i måndags så fanns få spår av det. Kroppen börjar nog bli ganska härdad helt enkelt. Det är ju som sagt inte första gången jag springer 50 km, men det förvånar mig ändå att min kropp hanterar det så bra. Jag förutsätter aldrig min kropp ska ställa upp på allt jag utsätter den för, utan har en ganska ödmjuk inställning till den.

I tisdags vred jag höger ben lite illa när jag gick nedför trapporna på jobbet och fick ont på utsidan ca 10-15 cm nedanför knät. Testade att springa på löpband på kvällen och benet höll, men jag kortade av passet till 10 km isf 15 km som det skulle varit då jag kände "nånting" i underbenet.

I onsdags träffade jag Andreas igen och vi tittade på hur det gått sen sist och han presenterade programmet för februari. Ändringarna är inte stora gentemot januari, men lite har han skruvat här och där.

I fredags testade jag högerbenet under en försiktig löprunda på lunchen och det fungerade fint. Smärtan kom aldrig och jag hoppas att den inte kommer tillbaka heller. Jag har varken tid eller lust att ha uppehåll i träningen.

I helgen har det inte funnits tid över till löpning, så jag har passat på att vila ordentligt och förbereda kroppen på den sista träningsperioden innan nedtrappningen och uppladdningen börjar inför TEC.


Nu börjar det faktiskt kännas att TEC är nära. 69 dagar kommer gå fort och plötsligt står man där vid Ensta Krog och ska prestera, jösses! Långpasset i söndags på ca 54 km gav iaf ett riktigt bra formbesked. Nu börjar sista perioden som sagt...

måndag 25 januari 2010

Hårda veckan summerad

Så var då till slut min hårda vecka genomliden och jag har en hel vilovecka framför mig. Fysiskt känner jag mig inte så sliten, utan det är faktiskt mer mentalt just nu. Jag har tagit upp det tidigare, men många är inte medvetna om att man producerar stora mängder hormoner under långa pass (typ över 3 timmar) och det endokrina systemet blir stressat. Det kan ta veckor innan det har återhämtat sig, till skillnad mot resten av kroppen som kanske bara behöver några dagar. En väldigt nyttig artikel finns att läsa här.

I torsdags upprepade jag tisdagens 20 km "fartleksdistanspass" på löpbandet och resultatet var i princip identiskt. Pulsen var nästan på slaget samma och tempot bara marginellt högre. Dock var den upplevda ansträngningen mycket lägre och det tror jag helt enkelt beror på bättre uppladdning, mer vätska under passet samt att jag visste vad jag hade att förvänta mig. Resultatet blev hursomhelst 20 km @ 5:32 med 162 bpm (81%) i snittpuls.

I fredags var det åter dags för ett s k ansträngingslöst lunchpass och det gick väl sådär. Jag hade ingen lust att lalla omkring så jag bara sprang. Det blev ett oinspirerat pass på 7,6 km @ 5:40 med 151 bpm (77%) snittpuls. Fick tokont i vänster fot, på ovansidan. Fick stanna och snöra om skon för att det inte skulle trycka det minsta lilla. Lite oroande var det just då.

Lördagen var vilodag och jag gick mest och nojade över långpasset på söndagen. trots att jag gjort flertalet lopp och långpass runt 55 km så var jag ändå lite nervös, lite som inför ett lopp man aldrig sprungit. Det visade sig vara helt i onödan.

På söndagen gav jag mig av mot Stallmästargården för att möta upp med några IF Linnéaner, i detta fallet Rebecca och Nisse. Rebecca hade jag träffat på långpasset förra veckan, medan Nisse var en ny bekantskap. Vi gav oss av längs Brunnsvikens östra sida och vid Ålkistan ledde jag in dem på en avstickare till Stora Skuggan, för att sen springa tillbaka till Brunnsviken och fullborda varvet. Strax efter Stallmästargården vek Nisse av hemåt, medan jag och Rebecca inledde ännu ett varv runt vattnet. Min pulsmätning började bete sig väldigt underligt, med puls upp över 200 bpm (min maxpuls). Det fick mig lite ur humör, men efter ett tag släppte jag det och lunkade på.
Löpningen gick lätt och med ett jämnt energiintag av Perpetuem samt kompletterande Hammer Gel så mådde jag toppen hela tiden. Bara en gång, runt 30 km, kunde jag skönja en svacka, men den försvann lika snabbt som den kom.

Andra varvet gick bra och innan vi gav oss på det tredje så stannade vi på restaurangen i Haga Forum för att fylla på vatten och göra ett toabesök. Pausen var kort och effektiv och vi var snabbt ute på spåret igen. Efter ca 4 km insåg jag att klockan fortfarande var avstängd sedan pausen, vilket naturligtvis irriterade mig enormt!
Tredje varvet förflöt i övrigt utan konstigheter, men skymningen hade nu börjat lägga sig och jag började tidvis få svårt att se var jag satte ned fötterna.

Väl tillbaka vid Haga Forum så var det dags för Rebecca att tänka på refrängen. Hon skulle ta bussen från S:t Eriksplan så jag gjorde henne sällskap dit och sprang sen hemåt. Nu var det mörkt ute och jag valde trottoarer för min framfart. Det började kännas i kroppen nu, men fortfarande fanns det klipp i steget och energin fanns. Jag hade satt ett mål på att ligga under 7:00-tempo, vilket jag med råge hade lyckats med, så jag hade en del gång att ta igen om jag ville. Klockan hade dock hunnit bli ganska mycket och min familj väntade hem mig, så det var inte tal om att löka nu.


Några varv kring Brunnsviken blev det allt...

Hemma vid porten stretchade jag försiktigt och väldigt kort, medan jag summerade dagens pass. Eftersom jag dels hade missat att registrera ca 4 km, samt att pulsmätningen hade levt ett eget liv så blev det till att uppskatta på ett ungefär. Ungefär såhär såg det ut: 53 km @ 6:45 med 148 bpm (74%) snittpuls.

Jag är supernöjd över att ha gjort ett riktigt väldisponerat och extra långt långpass. Energin fanns hela tiden och kroppen kändes bra hela vägen. Sista kilometerna var tunga, men det så tycker jag alltid att långpass är. Det är som om hjärnan signalerar till kroppen att det snart är över.

Nu är viloveckan här, vilket innebär att jag bara gör några distanspass om totalt 40 km. Det ska bli skönt att få ta det lugnt!!! Det är lika bra att njuta, för snart börjar en ny period och känner jag Andreas rätt så har han ökat belastningen inför februaris träningsprogram. Vi ska träffas på onsdag och då får jag förmodligen nästa månads program.


Är det några av er som tränar efter periodiseringsprincipen? Hur ser isf era program ut? Om inte, hur tänker ni när ni planerar träningen?
  

torsdag 21 januari 2010

Inte ens halvvägs

Torsdagen är här och jag har inte ens kommit halvvägs distansmässigt för den här tunga veckan. Hittills är knappt 28 km gjorda den här veckan, inte mycket att orda om. Kroppen räknar dock inte veckor, utan lägger till de 40 km jag gjorde i söndags och plötsligt är bilden en annan. Egentligen är det fel att säga kroppen, för det är framförallt knoppen som är sliten. Jag ligger nära gränsen till motivationsbrist. Kvällens upprepning av tisdagens pass på löpbandet är inte direkt något jag ser fram emot. Inte heller känner jag för att ge mig ut i snömodden och göra passet. Beslutsångest? Omotiverad? Lite...

Söndagens långpass är ännu en sak som tar upp tankekraft. 55 km ska springas, men den stora frågan är var. De 40 km som jag sprang i söndags gick förvisso helt ok, men snömodden är tung att springa i. Det lockar inte att göra om det passet och addera 15 km. Det lutar snarare åt att springa drygt 4 varv runt Brunnsviken. Dels för att jag vet hur underlaget är och dels för att det aldrig är mer än 6 km från min bostad, vilket är en trygghet.

Jag är ovan vid att vara omotiverad till löpningen, så det skrämmer mig lite faktiskt. Kanske kommer nästa veckas vila att göra susen för både kropp och knopp? Vi får väl hoppas på det.

onsdag 20 januari 2010

Världsrekord på löpband...

...är förmodligen det absolut sista jag skulle försöka att göra. Däremot slog jag mitt eget distansrekord på bandet. Alltid något att vara glad för. Jag har tröttnat kapitalt på snömodden ute, så jag valde att förlägga tisdagens pass till bandet.

På schemat stod distanspass 20 km med farthöjningar enligt formeln 7 km vafri fart, 5 km "bra" fart, 3 km valfri fart, 2 km "bra" fart och avslutade med 3 km valfri fart. Jag började med uppvärmning i drygt 2 km, stretchade och satte sen av igen. Den låga pulsen från måndagens pass såg jag inte röken av, men å andra sidan så upplever jag att pulsen oftast blir lite högre på bandet.

Tack vare förändringarna av farten i kombination en intressant ljudbok så blev passet inte så trist som jag hade befarat, men några gånger kände jag att jag hellre hade gjort nåt annat. När 15 km var gjorda började jag känna mig lite sliten. Jag svettades floder och utan fartvind så kändes det som om jag skulle få värmeslag. Fick iaf ihop min 20 km och kunde nöjd gå av bandet. Klockan hade dock åxå sprungit iväg och jag fick bråttom hem.

Jag måste förbrukat väldigt mycket vätska under passet, för jag drack extra mycket hela kvällen utan att nåt "kom ut". Dessutom låg jag säkert redan efter vätskemässigt när jag började passet.

Resultatet blev 20 km @ 5:36 och 161 bpm (80%) snittpuls. Inget att skriva hem om direkt alltså. Pulsen var som sagt aningen hög. Jag vet inte vad jag ska skylla på eller förvänta mig heller. Det är nog bara att "köra på".

Onsdag är vilodag, men på torsdag fortsätter tunga veckan med en upprepning av ovanstående pass, yey...


måndag 18 januari 2010

Ansträngningslöst lunchpass

Min hårda vecka inleds med ett s k ansträngningslöst lunchpass. Det ska i princip inte kännas att jag springer alltså. Dock fanns inte snömodd med i beräkningen, vilket gör t o m promenad ansträngande. Jag var inte alls sugen på att ge mig ut och springa på lunchen, men eftersom det står i träningsprogrammet så är det bara att bita ihop. Säger Andreas "hoppa" så frågar jag "hur högt" :D, typ.

Jag har inte några direkta känningar från gårdagens långpass, men skridskoåkningen i lördags förmiddag och efter långpasset i går har satt sina spår i vissa muskler. Adduktorerna, som sitter på insidan av låret, är en muskel som uppenbarligen inte får enormt mycket träning vid löpning. :) Nu har de musklerna iaf fått lite att göra på sistone och är inte helt nöjda med det.  De använder smärta för att vädra sitt missnöje.

Kom så till slut ut och gjorde mitt bästa för att göra det ansträngningslöst, vilket gick förhållandevis bra. Jag har ju alltid låg puls dagen efter ett löppass, så lite gratis fick jag av det. Sprang från Årsta mot Sockenplan, vidare till 73:an och vek av mot Gullmarsplan. Väl där "kringelkrokade" jag tillbaka till kontoret via Enskede Gård.


Jättespännande lätt distans...

Veckans första pass stannade på 7,66 km @ 6:14 med 141 bpm (71%) puls. Äntligen låg puls! Tempot var iofs åxå lågt, men så var det inte många meter utan "snömodden från helvetet". Morgondagens distanspass kommer jag förlägga på bandet! Jag är så jä..a trött på snömodd!

söndag 17 januari 2010

Gemensamt långpass

Stack hemifrån så snart min fru kom hem från gymet. Innan dess hade jag hunnit med att handla mat inför veckan samt börja städa lägenheten, något som min fru fick ta över när jag kom ut genom dörren vid kl 11.30. Styrde kosan mot Rålis där jag skulle möta upp ett okänt antal långpassdeltagare.


Ett glatt gäng i Stora Skuggan

Väl framme möttes jag av Staffan, Mia samt nya bekantskaperna Miranda och Rebecca. Vi satte genast av på ett långpass som tog oss runt halva stan i kringelkrokar (se kartan nedan). Vi snackade bort tiden och kilometrarna bara passerade förbi utan större ansträngning. Underlaget bestod mestadels av snömodd, vilket inte är nån direkt favorit. Tyvärr blir det ju så när temperaturen stiger.





Vid Haga Norra var det dags att avvika och säga adjö till Mia, Staffan och Rebecca. Jag slog följe med Miranda bort till Lötsjön innan även jag vände hemåt. Mitt mål för dagen var 35-40 km och väl hemma vid porten stannade klockan på 38 km. Tillsammans med de 2 km som jag missat att få med pga att jag stannat klockan och glömt sätta på den så fick jag ihop mina 40 km.


Passet summerades 40 km @ 6:30 med 155 bpm (77%) snittpuls. Pulsen är fortfarande för hög för det tempot, men jag misstänker att det blir bättre när snuvan och snön är borta. :)

Efter långpasset blev det en snabb dusch och sen iväg på dagens andra aktivitet: skridskoåkning i Vasaparken!  Det var på lite stela ben som jag kom fram till parken, men när jag väl fått på mig grillorna och var ute på isen så var stelheten som bortblåst. Vi skrinnade runt i nästan 1½ timme innan det blev dags att åka hem och fixa middag.

Det har varit en fartfylld dag och jag lär somna ovaggad ikväll. I morgon början hårda veckan med ett "ansträngningslöst" lunchpass på 7-8 km. Ingen vila, inge ro, men det är ingen som tvingar mig. :)