Dags att öka!

Förra veckan gick riktigt bra, med långpass i tisdags och onsdags, backtempo på fredagen samt ett kortare pass på löpbandet lördag morgon. Eftersom det hade snöat och slaskat kvällen före så orkade jag inte klä på mig en massa för bara en mils löpning. Jag retirerade till gymet, satte på ljudboken och gav mig av.

Veckan slutade på 72 km, vilket är en upptrappning från veckan innan som slutade på 61 km. Lite över 10%-regeln, men inom rimliga marginaler.

För den kommande veckan ser planen ut ungefär så här:

Måndag Rodd + styrketräning
Tisdag Långpass 30 km
Onsdag Långpass 30 km
Torsdag Rodd + styrketräning
Fredag Backträning, backtempo eller liknande övning 15 km
Lördag Löpning 15 km (ej bestämt typ ännu)
Söndag Vila

Tisdagar betyder numera långpass nr 1 och idag bar det av till Ursvik igen. Hade lite förhoppningar att kunna springa extremen, men valde att börja i 10:an för att reka hur det såg ut.
Det som mötte mig var vatten, lera, is och snö. Leran var faktiskt värst, även och vattensamlingarna gjorde det svårt att komma fram på vissa ställen, så var det leran som sög musten ur benen. Extremen får vänta några dagar...

Efter knappt halva första varvet fick jag plötsligt kramp i mellangärdet. Kändes ungefär som håll, men satt i magsäckstrakten och gjorde ONT. Det gjorde att jag fick ta en gåpause, för att sen försiktigt försöka jogga lite. Krampen återkom 6-7 ggr under första 1½ varven, vilket var mycket frustrerande och ganska smärtsamt, men jag tänkte definitivt inte ge upp för det.
Att lära sig hantera smärta är bara nyttigt och det är bättre att det dyker upp på träning än i lopp. Jag fick stanna några gånger för att det skulle ge med sig.

Jag sprang hursomhelst 2½ varv i 10:an innan jag sprang hemåt igen, nu på ganska sega ben. Totalt sett var det ett riktigt lyckat pass. Jag kände mig stark och kunde utan större problem sprungit ett varv till, men eftersom jag ska göra om det hela i morgon så fick det räcka för idag.

Drygt 30 km i beskedliga och lerindränkta 6:12-tempo. Snittpulsen var 153 BPM (76%), vilket jag är mest nöjd med. De här passen ska ge distanstålighet och inte slita för mycket på "pumpen". Det ska även hålla uppe fettförbränningen.

I morgon är det alltså dags att göra om det igen, vi får väl se hur det går...

Lyckad backträning

Inför dagens träning var jag splittrad. Dels visste jag att jag inte hade mer än två timmar till förfogande och dels visste jag inte hur det såg ut vid t ex Råstasjön eller Hagakullen (Haga Norra), som var några av mina tilltänkta destinationer.
Jag hade planerat antingen ett tempopass runt Råstasjön, liknande det jag gjorde förra fredagen, eller ett grymt backpass på Hagakullen. Väl hemma igen efter att ha skjutsat frun till jobbet och dottern till skolan så bestämde jag mig för backträning.

Snörde på mig mina lättare trail-Asics (2120 Trail) och tog vätskebälte med 2 flaskor vatten och snökedjor. Under uppvärmningen såg jag att Hagakullen verkade vara helt is- och snöklädd där jag hade tänkt springa, så jag beslöt mig för att istället springa på cykelbanorna längs E4an, mellan Haga Södra och Haga Norra.

Stannade till på bron vid Haga Norra och stretchade lätt innan jag satte av nedför backen på Hagasidan. Försökte få flyt i steget, men det kändes klumpigt. Nedförsbacken är ca 500 meter, sen sprang jag under E4an och upp längs kyrkogården till bron över E4an. hela varvet blev ca 1,4 km. Efter första varvet var jag lite varmare och löpningen flöt på både uppför och nedför.

Nedförsbacken ligger mellan skogen och vägen.

Uppförsbacken längs kyrkogården

4 varv blev det totalt och det kändes aldrig riktigt jobbigt, trots att jag snittade 4:52 i backarna. Jag vände hemåt efter drygt 8 km och fick några backar till att pressa på i. När det var 1 km kvar så började tröttheten i benen kännas av och jag slog av på tempot till 5:30.

12 km på exakt 1 timme ger 5-tempo, vilket jag anser vara riktigt lyckat. Det är en del riktigt långa och sega backar trots allt. Nu har jag nåt att utgå ifrån inför nästa gång. Då kan jag lägga på ett varv eller två och jobba mig upp mot 18-20 km.




Det bästa med backträning är just känslan av att man verkligen har använt musklerna i benen, nästan som ett gympass, fast mycket bättre. Det skiljer sig helt från känslan jag får efter ett rejält långpass, då benen kan vara stumma av att varit igång länge. Ännu en känsla är den efter ett tempo- eller intervallpass. Nyanser kanske, men de finns och är distinkt olika.

Den största behållningen av dagens pass var nedförslöpningen. Efter att ha spenderat februari och mars på löpbandet så har min nedförslöpning försvagats katastrofalt, vilket var n av orsakerna till varför jag led så i Skövde.

I morgon bitti är det dags igen, men då får det bli nåt annat pass. Vi får se vad jag hittar på.

Ha en riktigt trevlig helg!

Back-to-back långpass: dagen efter

Ett kort inlägg för att berätta att mina ben känns hur fräscha som helst idag, trots två dagar med förhållandevis långa pass. Det finns en liten antydan till träningsvärk , men definitivt inget som stör.

Den stelhet jag ibland känner dagen efter mina vanliga långpass lyser med sin frånvaro. En anledning kan vara att jag duschade benen med kallt vatten i några minuter efter gårdagens pass. Det gör jag oftast efter lite mer krävande långpass och det brukar fungera. Enligt uppgift så kan man halvera återhämtningstiden på det sättet och det känns som det fungerar.

Kanske beror det även på att jag tog det ganska lugnt på båda passen? Vem vet. Nästa vecka är det dags att testa igen, då får vi se om resultatet är detsamma.

Låt det nu töa ordentligt så att Ursvik Extreme blir löpvänlig till nästa vecka, jag längtar så efter den slingan!

Back-to-back långpass

Som jag skrev sist så tipsade Andreas Falk mig om att antingen lägga in långpass på 5-6 timmar, eller dela upp det på två dagar efter varandra. träningseffekten skulle enligt honom vara ungefär densamma. Jag har även läst det i en tråd på Funbeat.se.

Sagt och gjort så var det i går dags att springa det första långpasset. Jag gav mig av till Ursviks 10a där jag satte på mig mina YakTrax och satte av i spåret. Den senaste tidens kyla och snö hade gjort underlaget förrädiskt. Snön dolde alla mindre gropar i det istäcke som täckte stora delar av spåret.

Jag beslöt mig för att ta det lugnt, framförallt för att inte åka på ändan eller vricka fötterna, så farten hamnade på beskedliga 6:18 min/km under första varvet och 6:17 min/km. Jag beslöt mig även för att ta 4-5 minuters gåpauser ungefär var 5-6 km och synkade dessa pauser med de längre backarna. Det höll snittpulsen nere strax under 80%. Jag ville se hur detta påverkade passet och återhämtningen de båda dagarna.

Första dagens pass stannade på 25 km. Normalt vill jag åtminstone springa 30 km på långpass, men eftersom jag skulle upprepa detta två dagar i rad så valde jag en kortare distans.

Dagens pass var egentigen bara en upprepning av gårdagens. Det hade hunnit töa en aning och blivit upptrampat på vissa ställen så det gick att springa lite fortare. Jag sparade inte heller på krafterna på samma sätt som dagen innan. Efter ca 16 km mötte jag Mia och vi sällskapade fram till bron vid Överjärva där jag vek av. Jag hade stannat min klocka när vi träffades och insåg det först ca 4 km senare, så varvtiden för andra varvet är ett mysterium. Första varvet gick i 6:00 min/km, medan jag uppskattar andra varvet till ca 6:30 min/km. Även andra dagens pass slutade på ca 25 km.

Om man jämför de båda dagarna så är de snudd på identiska. Både fart och snittpuls är samma. 25 km är kanske för kort för at kunna dra några slutsatser? Detta första test var ju ganska konservativt i fråga om ansträngning. Jag höll tillbaka för att vara säker på att ha ork till båda dagarna. Lite löjligt egentligen, då jag sprungit 50km i ett sträck flera gånger. En av anledningarna till att jag tagit det lite försiktigt är att jag har tränat som vanligt sen Skövde 6-timmars. Normalt ska man ju vila efter ett marathon, men jag hade inte lust med det, så jag körde på. Risken för skador är överhängande, så jag får ta det lite piano.

Jag funderar hursomhelst på att göra om detta nästa vecka, men förhoppningsvis kunna springa ett varv i 10km och ett i 15km, vilket blir drygt 30 km. Då ligger jag nära "3 timmars-strecket" där jag bör ha tömt större delen av glykogenförråden och börjar stressa det endokrina systemet.
Jag väntar med det beslutet tills jag ser hur vädret blivit. 15km-spåret i Ursvik är bara jobbig just nu med rådande underlag, så det hänger en del på hur mycket det har töa.

Lidingö Ultra närmar sig med stormsteg, bara 44 dagar kvar. Jag kommer nog inte satsa på nån speciell tid, utan springer det ungefär som ett långpass. Huvudsaken är att jag slår förra årets tid, dvs 5.30h. LU är verkligen ett lopp jag ser fram emot. Om vädret är lika underbart som förra året så kommer det bli superkul att springa i Lidingös skogar.

Nu är det dags för mig att gå till gymet och träna lite styrketräning.

Vi ses!

Ny vecka med nya möjligheter att prova nya saker

Söndag kväll och det är dags att dels summera veckan som gått och dels börja planera veckan som kommer. Jag är ju lite fanatisk när det kommer till min löpning, så jag tänker på löpningen ganska mycket. Eller snarare tänker på träning, för jag tränar ju faktiskt inte bara löpning. Minst två dagar i veckan styrketränar jag också. En anledning är att få en allroundträning, dels av ren "fåfänga", för att få en jämnt tränad kropp. Långdistanslöparkropp är inte mitt ideal direkt.

Nåväl, veckan som gått har bjudit på glada överraskningar som ni kanske har läst. PB på milen under träning var en total överraskning som fortfarande gläder mig. Den stora frågan jag ställer mig är naturligtvis "hur snabbt kan jag springa milen". Jag väntar nog med att testa just det ett tag, men om en månad tänker jag nog ge det ett försök igen.
Förra lördagen satte jag ju faktiskt nytt PB på maran åxå, men det överskuggades av min i övrigt mediokra prestation, så jag kan fortfarande inte njuta av det PB't. Det officiella PBt lyder 4:11:31, vilket är knappt 5 minuters förbättring. Inte mycket att hurra alltså. Dock hamnade jag på 57e plats, vilket glädjer mig lite mer! Jämfört med min totalplacering på 114e plats iallafall.

Vad bjuder den kommande veckan på då? Nåt sånt här är det tänkt:

Mån: Rodd + styrketräning

Tis: Långpass ca 30 km + kort styrketräning

Ons: Långpass 20-30 km + kort styrketräning

Tor: Rodd + styrketräning

Fre: Löpning 10-15 km tempo eller intervall + kort styrketräning

Lör: Total vila!

Sön: Löpning 15-20 km lugnt tempo

Långpassen på tisdag och onsdag är ett test för att se vad som fungerar för mig när det gäller back-to-back-långpass. 30+30 ska enligt uppgift ge samma träningseffekt som 60 km.
"Kort styrketräning" är mina utmaningar med sit-, push- och pull-ups som jag berättat om stidigare.

Som ni ser så är distanserna väldigt preliminära än så länge, men förhoppningen är att få ihop iaf 70 km totalt. Jag får ta det lite ad hoc för att känna av hur kroppen mår. Tisdagens långpass är väl egentligen det enda jag med säkerhet kan sätta distansen på i förväg.

Tittade precis på inslaget om TEC på ABC Nyheterna och kunde inte låta bli att känna viss avundsjuka när jag såg alla trötta men glada löpare som slutförde 100 miles. Imponerande!
Min tid kommer naturligtvis åxå och tanken är att jag ska vara väldigt väl förberedd när det väl är dags!

Nu är det dags att njuta av det sista helgen har att erbjuda, vi ses i veckan!

Ett gott dagsverke, krönt med ett PB!

Dagen var hyffsat fylld med aktiviteter för min del. Bl a möte på morgonen, sen handla inför middagen i kväll, städa lägenheten grundligt och till sist komma ut på en löprunda för att sen hämta dottern i skolan innan det blev för sent.

Tanken denna veckan var att hinna med ca 50 km på vardagarna och komplettera med ett kortare pass på söndag, ca 15 km kanske om det hinns med för att landa på totalt runt 65 km.
Jag klädde mig lätt för vårvädret och tog mina snabba och lätta NB 902orna (motsvara Asics DS Trainer ungefär) då jag satsade på ett lite snabbare pass. Värmde sen upp i ca 5:15-tempo de ca 2,5km bort till Råstasjön, där jag stannade och stretchade en kort stund. Jag har förstått att de flesta inte stretchar innan sin löpning, men själv märker jag en enorm skillnad om jag inte gör det.

Sen satte jag av i ett behagligt tempo där jag lät mina uppenbart pigga ben bestämma tempot. Jag vet inte om det berodde på mina tights (CWX), som är en speciell typ med kompressionszoner, men hursomhelst så kändes det som om jag hade extra skjuts i musklerna i dag.
Första km-tiden var 4:46, vilket kändes lite snabbt för mig, men jag lät som sagt benen välja tempo, så när nästa km-tid läste 4.48 blev jag lite förvånad och tänkte att det var lika bra att köra på så länge det höll. Jag gissade själv att jag skulle orka ca 6 km i det tempot, för att sen krokna helt och krypa hem. Sen radade km-tiderna upp sig med 4:43, 4:47, 4:37, 4:43 och 4:47.
Min personbästa på milen (från april 2007) är 48:54, vilket ger knappt 4:54/km, så jag insåg att jag hade plötsligt chans på ett nytt PB! Hur var detta möjligt?

Knappt 3 km återstod och pulsen höll sig strax under 90% och det kändes fortfarande helt ok. Visst var det jobbigt, men inte FÖR jobbigt. Tanken på ett nytt PB gjorde mig annu starkare och verkade nästan dra mig framåt! Pulsen nådde aldrig över 90% och de två sista kilometrarna gjordes i, för mig otroliga, 4:33-tempo. Jag hade redan 10 km i benen, men ändå fanns det kraft!

12,5 km passerades och PBt var ett faktum! Jag visste int eexakt vilken tid jag hade presterat, men att den var bättre än mitt gamla PB var säkert.
Jag stannade upp, vilade några sekunder, för att sen gå ett tiotal meter innan jag började jogga hemåt. Tung i steget, men lätt i sinnet.
Väl hemma med 16 km avverkade, var det dags att analysera passet. Det var med stor nyfikenhet jag laddade upp det i SportsTracks. Jag fick en chock. Jag hade gjort milen på under 47 minuter! Snittfarten blev 4:41!
Pulsen hade hållt sig på 85% och maxat på 93%, vilket visar att det fortfarande finns att ta av.
Lyckan var total. Det var precis vad jag behövde efter mitt inte så lyckade lopp i Skövde, ett ljus i örkret som visade att jag gjort något sorts framsteg.

Nu kan jag höja ribban lite och sikta på 4:30 för 2009, vilket känns som ett ganska lagom mål. Inte för att det är viktigt att vara snabb på milen, men det är en distans som är enkel att kontrollera eftersom den är så kort att man kan springa den närsomhelst och inte behöver varken uppladdning eller återhämtning om man jämför med marathon eller längre.

Jag önskar er alla en triktigt trevlig helg! Hoppas vi får vårväder!


Så här "saliverande", trött och glad var jag när jag satte nytt PB på milen i dag!

Våren är på väg!

Då min dotter ska på kalas på söndag, vilket eliminerar chansen att springa mitt sedvanliga långpass, så bestämde jag mig för att köra ett semi-långpass i går (onsdag).
Jag var ju förbi Ursvik i tisdags och visste hur underlaget var, så jag tog med mig mina YakTrax. Jag tog även med mig 2 liter Vitargo i vätskeryggan, samt gel, Runekaka och Honeystinger-chewies. Rejält med energi, men så visste jag inte hur länge jag tänkte vara ute. Förhoppningen var att göra ca 30 km, men med tanke hur mina lår kändes så valde jag att köra på känsla.

Vid kl 9:40 gav jag mig av mot Ursvik. Tog vägen via Överjärva Gård där min dotter enligt uppgift skulle vara med sin skolklass för att se de nyfödda lammen, men ingen syntes till.
Jag stannade efter järnvägsbron och stretchade kort samt satte på mig YakTrax'en, sen bar det av på 10'an! Solen hade kommit fram och värmde lite, men vinden var både kall och allerstädes närvarande. Endast inne i skogen mojnade vinden något, men dit nådde inte solens strålar heller. YakTrax'en skötte sitt jobb med bravur, då det var rejält med is och snö på sina ställen. Utan dem hade det varit näst intill omöjligt att ta sig fram, iallafall springandes.
Tempot höll sig runt beskedliga 6 min/km, mycket pga underlaget, men även för att jag inte ville ta ut mig för mycket utan passa på att njuta.

När jag nästan gjort klart ett varv så ringde mobilen och jag var tvungen att stanna för att prata en stund. Det blåste kallt och mina försök att hitta lä var fruktlösa. Till slut fick jag avsluta samtalet för att jag inte skulle frysa ihjäl. Träningsvärken i mina lår hade inte släppt, utan snarare förvärrats, vilket fick mig att fundera på att förkorta passet.

Väl framme vid bron, där jag startade, beslöt jag mig för att byta miljö. Mina lår behövde kanske lite mer flack terräng? Sprang först bort och letade efter min dotter vid Överjärva Gård, utan resultat, och fortsatte sen till Ulriksdals Slott för att springa i min favoritbacke. Den är ca 400 meter lång och ca 6% lutning, vilket är precis lagom jobbigt. När man väl kommer upp på krönet så fortsätter den med ca 2 graders lutning ytterligare ca 20 meter. Jag blir lyrisk av tanken :)

Tog mig via Bergshamra ned till Brunnsviken och följde Hälsans stig bort till Haga Forum, där jag valde att springa mot Koppartälten, Haga Norra och sen tillbaka hem till Frösunda. Låren ville inte springa längre, så det fick stanna vid drygt 24 km för den här gången.

Efter att ha laddat upp dagens löptur till SportTracks var det dags för sedvanlig "analys".

Min snittfart runt Ursvik var 6:08 ock runt Brunnsviken 5:53. För hela passet hamnade jag på 5:58 och en snittpuls på 155 BPM, vilket är ca 79% av max för mig. Helt ok med tanke på underlaget och att Ursvik är hyffsat kuperat.

En "lagom" löptur på alla sätt alltså. I dag vilar jag benen och kör rodd samt styrketräning, men i morgon hoppas jag hinna med ca 15-20 km i vårsolen igen. Då tror jag att jag ska öka farten lite, kanske några varv runt Råstasjön?

Nu börjar allvaret

Nu när de fysiska och inte minst mentala sviterna från "nederlaget" i Skövde (jodå, jag är fortfarande bitter!) så smått börjar klinga av är det dags att se framåt.

I går damp det ner, det tjocka kuvertet med poststämpel Malmö. Jag visste redan vad det var, för Fredrika har skrivit i sin blogg om när hon fick sitt kuvert. Det var från gax100!
Jag lät kuvertet ligga ett par timmar innan jag lite högtidligt öppnade det. Inuti låg tre stycken olikfärgade lappar att fästa på mina drop-bags vid 42 km, 80 km samt 128 km. Därtill fanns det ett A5-häfte och ett A4-häfte, båda med kartor, ruttinformation samt allmän information. Sist men inte minst låg det en nummerlapp till mig.

Nu börjar allvaret, på allvar! All träning och alla lopp fram till den 15 augusti ska ha ett enda syfte: att förbereda mig inför gax100. Frågan som återstår är: Hur ska det gå till? Hur ska JAG träna för att klara 100 miles? Det finns ett antal träningsprogram, framförallt inför de olika 100-milesloppen i USA, som jag skulle kunna följa, men frågan är om det funkar för mig.

Innan middagen, efter loppet i Skövde, träffade jag ultralöparen Andreas Falk och passade då på att fråga om råd. Han föreslog bl a att jag skulle lägga in långpass på 5-6 timmar där jag inte nödvändigtvis måste springa hela tiden, utan huvudsaken var att hålla mig i rörelse. Han berättade även att man kan dela upp långpass på två dagar och få samma träningseffekt. Det viktiga är att jag provar och utvärderar träningen för att hitta det som fungerar för mig.

Ibland önskar jag att jag hade en coach som jag kunde fråga och använda som bollplank. Att internet är en fantastisk källa till information, precis som böcker och tidningar. Problemet är att jag måste prova allt för att hitta det som passar mig, vilket är tidsödande. För att verkligen veta om nåt fungerar så måsta man ju ge det tid innan man utvärderar. Ta t ex Maffetone-träning. Om man bara testar nån gång i veckan så ger det inga eller iaf väldigt lite resultat. Man måste nöta på under alla pass i en månad för att verkligen kunna få ett underlag för at utvärdera. En månad av ens liv kanske inte är mycket, men ändå.

Idag satte jag igång några nya utmaningar. Ni har säkert hört talas om träningsprogrammet fr 100 armhävningar på 60 dagar. Det finns även andra varianter, såsom 200 sit-ups samt 100 pull-ups. Dessa tre programmen är det jag har satt i gång med fr o m idag.

En grov plan har börjat växa fram och min träning kommer framöver se ut ungefär så här:

Måndag: Rodd + Styrketräning (gym)
Tisdag: Löpning 1h - 1½h + utmaningarna
Onsdag: Löpning 2h-3h + utmaningarna
Torsdag: Rodd + Styrketräning (gym)
Fredag: Löpning 1h - 1½h + utmaningarna
Lördag: Vila
Söndag: Långpass 3h - 5h

En gång per månad ska jag, som tidigare nämnt, försöka lägga in ett längre långpass på ca 6 timmar. I april finns utrymme för det, medan maj är upptaget med Lidingö Ultra samt Stockholm Marathon. Två lopp som kommer kräva nog så mycket av mig.

Jag satt och lekte lite på MapMyRun och plottade upp en tänkbar kandidat för mitt längre långpass. Titta här och avgör om ni tycker att det verkar vara en rolig sträcka. Jag tar gärna emot förslag på intressanta sträckor som räcker ca 4-6 mil och med slut i Frösunda. Edsviken och Brunnsviken har jag sett nog av och Ursvik kommer de flesta av mina vanliga långpass förläggas i, så jag behöver lite ny input.

Ett splittrat inlägg igen, hoppas ni orkat hit ner.

Till sist: Dagens träning blev lätt distans 10 km. Sprang till Ursvik, men ångrade mig eftersom det var is överallt, så jag vek av till Överjärva och sprang via Ulriksdals Slott (backen där är underbar) och Bergshamra ned längs Brunnsviken till Haga Norra, där jag vek av på gångbron och tillbaka till Frösunda. Det var härligt att springa utomhus igen!!! Nu får det vara slut på löpbandslöpning!

Hej på er!

Skövde 6-timmars

Dagen före loppet
Fredagen den 13 satte jag kurs mot Skövde. Jag åkte vid 10 för att hinna köra runt och titta på min barndoms stad. Det var nästan 20 år sen jag bodde där sist och jag har inte sett stan många gånger sen dess, så jag såg verkligen fram emot helgen i Skövde.
Efter att jag avslutat min sightseeing i Skultorp, min barndomsby några kilometer utanför Skövde, så åkte jag till hotellet och checkade in. Efter det var det dags att till fots utforska centrum. Det gick ganska tyvärr alldeles för snabbt, så för att döda lite tid så köpte jag Runner's World och tog en fika. Tittade på folk och bara softade i en timme.
Efter det gick jag ner och mötte MarathonMia på stationen och vi gick till hotellet. Där var nummerlappsutdelningen i full gång och jag träffade Reima och Torrill som arrangerar 6-timmars, samt jätteduktiga Emelie (som för övrigt är min klubbkamrat i Team Ultrasweden LK). Emelie gjorde nyligen sin första 24-timmars och fick ihop fantastiska 182 km! Imponerande debut!
Jag och Mia beslöt oss för att överraska Fredrika med att möta henne vid tåget. Stationen ligger ca 500 m från hotellet och man korsar Bolougnerparken, där loppet går! Allt ligger alltså ett stenkast från varann! Lite all-inclusive-känsla nästan!
Efter att alla minglat klart så gick jag, Mia, Fredrik, Jan-Erik + sambo upp till city och åt middag på Husaren. Helt ok ställe. Bra mat till bra pris och ganska trevlig miljö. Vi åt och snackade löpning innan det var dags att gå tillbaka till hotellet igen. Inget nattsuddande dagen före lopp.

På rummet satt jag och funderade mycket över hur jag skulle lägga upp strategin för loppet. Helst ville jag slå personbästa på marathondistansen, för att sen slå av på farten och förhoppningsvis få ihop 60 km. Det skulle ge 42 km i 5:40-tempo samt 18 km i 6:30-tempo. Den planen kändes helt genomförbar, så jag mer eller mindre bestämde mig för det upplägget.

Natten blev väldigt orolig. Jag vaknade och mådde väldigt illa vid 3-tiden och hade svårt att somna om. Förstod inte alls var det kom ifrån och blev naturligtvis rädd att jag antingen ätit nåt konstigt eller blivit smittad av galna kräksjukan eller liknande. Jag lyckades till slut somna om, men fortsatte sova väldigt oroligt fram till 7 då jag valde att gå upp.

Skövde 6-timmars
Efter en sparsam frukost där jag ännu en gång upplevde illamående så var det dags att börja fixa inför loppet. Vädret var nästan perfekt med några plusgrader och upphåll.
Jag hade bara packat ned mina Windstopper-tights, så det var inte mycket att välja mellan. De skor jag hade att välja mellan var mina Asics GoreTex-skor (Gel-Trail Sensor 2) som är vattetäta, men tunga, eller New Balance 902 som väger nästan hälten, men inte erbjuder något skydd mot vätan. Valet föll på Asics, vilket senare skulle visa sig vara ett utmärkt val.
Utöver det valde jag att springa i tunn underställströja, Gore Mythos-jacka, två stycken Buffar samt handskar.
Strax efter kl 9.30 mötte jag upp med Mia i receptionen. Vi gick de knappt 200 meterna till platsen för väskuppsamling som låg bakom tältet som fungerade som sambandscentral samt vätska/matkontroll.
Det bjöds på allehanda drycker och mat, så jag behövde inte oroa mig för varken svält eller törst. Ca 150 startande samt tränare, familjemedlemmar etc fanns i området och det sjöd av aktivitet.
Vi rörde oss bort till startområdet, som låg ca 200 meter från målgång. Där stod vi och pratade när startskottet plötsligt ljöd! Dags att springa!

Jag hamnade bredvid Emelie i början och passade då på att fråga henne lite om hur hon tränar o dyl, vilket var jätteintressant att få ta del av. Jag såg att Mia hade fått fart och låg knappt 100 meter fram, så jag beslöt mig för att springa i kapp henne för att bromsa henne lite. Ville ju inte att hon skulle gå ut för hårt på sin första ultra!

Jag och Mia sprang sen ihop ca 35 kilometer. Tiden bara flög i väg och vi snackade och skojade km efter km. Fram till halvmaran snittade vi 5:36, vilket gav goda marginaler och vi byggde upp en reserv. Jag kände mig stark och säker på att klara maran under 4 timmar. Dock hade jag inte börjat äta och dricka i tid, och vid 35 km hade snittet sjunkit till 5:40. Jag började nu få känningar av energibrist, men även kroppen började protestera. Lite ont här och var är ju helt normalt och inget jag gnäller för normalt, men jag började känna mig stel och osmidig.
Mia var fortfarande urstark och peppade mig så mycket hon bara kunde. Jag försökte hålla jämna steg, men hade nu nått det stadiet där energibristen var svår att göra något åt utan att behöva ta gåpauser och äta. Jag hade fortfarande chans att slå mitt PB på maran, men nu handlade det bara om minuter. Besvikelsen var ett faktum och jag insåg att jag inte heller skulle lyckas hålla på i 6 timmar.

Nånstans vid 38 km släppte jag Mia helt och gav upp mina försök till maran under 4 timmar, det fanns inte på kartan att jag skulle uppbåda krafterna som krävdes för att ta igen det jag förlorat. Jag gick dessutom efter sträckan som min Garmin angav, vilket diffade gentemot den officiella sträckan som utgick från antal varv, vilket gjorde det extra svårt att veta mina marginaler.
Jag joggade på så gott det gick och varvade med gåpauser när det kändes för tungt. Jag hade utvecklat en otrevlig kramp i mellangärdet och den var nu tillräckligt påtaglig för att förhindra intag av mat och dryck.
När det var 2 varv kvar till marathonpasseringen så bet jag ihop så gott det gick och sista varvet kändes plötsligt lite lättare, nu var eländet snart över! Knappt 400 meter kvar och jag t o m sprang i backen och lade in en spurt på upploppet! Det var en välsignelse att gå över mållinjen! Enligt Garmin gjorde jag maran på 4:06, men den officiella tiden får jag återkomma om i veckan när det är klart. Den lär hamna närmare 4:11.

Jag stannade en stund vid vätskekontrollen och passade på att dricka buljong samt äta lite. Nu behövde jag inte bry mig om magen krånglade. Jag var klar med mitt mål och om jag fortsatte eller gick av spelade ingen roll.
Ett sista varv ville jag hursomhelst klara av, så jag promenerade i sakta mak medan jag försökte dämpa min bitterhet och analysera varför allt brakade ihop så totalt. Det sista varvet var väldigt långt! Jag började frysa om händerna och handskarna som jag hade i fickorna var dyblöta av svett, så de var oanvändbara. Ännu ett tecken för att gå av? När varvet var avklarat så gav jag upp. jag mådde allt utom bra och behövde inte plåga mig längre. Mitt lopp var definitivt över för den här gången.

Efter loppet
Efter att fått chip'sen avklippta och blivit tilldelad medaljen så tog jag mia saker och stapplade till hotellet. Köpte en lite mjölk av receptionisten och gick upp till rummet. Där strippade jag av mig alla kalla och blöta kläder, skakade till min Vitargo återställningsdryck och satte mig på sängen en stund. Besvikelsen var total. Hur kunde det gå så här? Vid det här laget är jag tillräckligt rutinerad för att inte gå på minor som detta, eller? Detta är första gången som jag anser mig ha misslyckats. PB på maran är den enda ljusglimten, men tyvärr räckte inte det.

En halvtimme i duschen fick mig på lite bättre humör. Låg sen på sängen och bara softade medan jag ringde familjen och beklagade mig. Följde utveckling via jogg.se på min iPhone och fascinerades av Mias styrka. Första ultraloppet och höll jämna steg med bl a Torrill? Helt jävla otroligt!!!
När jag hörde slutsignalen så började jag göra iordning mig och gick sen ned i receptionen för att vänta in dagens hjältinnor. Efter lång väntan kom de sakta gående i duggregnet; Fredrika och Mia. Jag gick ut och fotograferade dem och gratulerade. Glada i hågen var de, med rätta! Vilka superkvinnor!!! Gunnar hade hjälpt Mia att hålla uppe farten de sista varven, vilken kille! Duggregn och kyla är ju inte de roligaste förhållanden.

Vi satte oss en stund i receptionen och snackade i genom alla upplevelser innan det var dags för dem att gå till respektive rum och snygga till sig inför middag, prisutdelning samt ultratinget.
Jag var ju redan klar, så jag gick över till Volvohuset. Där var det fullt med löpare som väntade på mat! Jag träffade bl a Andreas Falk och passade på att be om råd inför min gax100-träning samt prata lite allmänt om loppet o dyl.
Mia, Fredrika och Gunnar dök upp och vi åt middag medan prisutdelningen genomfördes. Mia kom tvåa i sin grupp! dessutom vann hon och Fredrika varsitt pris vid den slumpvisa utdelningen, som för övrigt pågick på tok för länge.

Efter middag och prisutdelning var vi ett 30-tal som förflyttade oss till andra våningen för ultrating samt filmvisning. Själva tinget är inte mycket att orda om, men filmen från VM i Italien 2007 var däremot klart roligare än väntat! Drygt 25 minuter med många skratt. Både rolig och intressant.
Efter ting och film stannade vi kvar en stund i Volvohuset och pratade, innan vi drog oss tillbaka till hotellet. Där hittade vi en liten hörna med fåtöljer där vi satte oss och lät oss bjudas på bubbel av Mia. Fler anslöt och snart var vi ett gäng som skrattade och pratade. Flera andra hade hamnat framför TV'n och Melodifestivalen, men några av dem anslöt sig till oss när det var slut på schlagern.

Strax efter 22 beslöt jag mig för att gå till Stationen och köpa godis. Jag ville dra mig tillbaka till rummet och bara ta det lugnt, ringa min fru och sen titta lite på TV. Jag tittade klart på Matrix och kom sen i säng framåt midnatt.


Analysen
Jag har naturligtvis stött och blött det hela konstant sen jag gick av loppet och kommit fram till vad som medverkade till att jag inte räckte längre än maran. detta är första gången jag har gått in i nåt man kan likna vid "väggen", så jag blev väldigt överraskad! Visst har jag upplevt toppar och dalar under tidigare lopp, men aldrig har jag känt mig så totalt

• Stel efter bilkörningen på fredagen.
• Obefintlig uppladdning på fredagen. Drack inte ordentligt och åt fel mat.
• Usel sömn
• Sparsam frukost inför loppet. Hade ju kunnat ta med mat och ätit lite senare inför loppet.
• Ingen plan för förtäring under loppet. Kunde lagt fram gel och kakor vid banan för enklare åtkomst under loppet. Kunde burit med ig gel och kakor från början.
  
• Pratade bort tiden och glömde att dricka och äta ordentligt från början. Ville ju inte sänka Mias fart eller bli av med sällskapet! Korkat!
  
• Ingen uppvärmning och stretch!!! Ett av de största misstagen för mig. Jag behöver verkligen värma upp inför alla lopp. Speciellt efter att ha kört bil i över 4 timmar, samt sovit i hotellsäng. Min kropp var stel redan som den var! Idiotiskt misstag.

Har jag lärt mig något av detta? Jag hoppas verkligen det! Hädanefter ska jag skapa någon sorts checklista för att inte missa såna här saker. Jag har en checklista för utrustningen som jag ska ha med mig på lopp, men jag har uppenbarligen missat det här.

Om du orkat läsa så här långt så är du nästan värd en medalj. :) Idag är det måndag och jag har hunnit smälta hela upplevelsen. Jag är fortfarande bitter, men samtidigt nöjd med att jag persat på maran. Bitterljuvt kanske man kan säga.

Tack till alla som gjorde helgen i Skövde till ett fantastisk minne, trots misslyckanden... :)

Anmäld!

Jag sög på karamellen länge, men nu är det gjort: jag har anmält mig till gax100!
Nu börjar resan som förmodligen kommer förändra mitt liv som löpare.
Förra gången det hände var när jag anmält mig till Uppsala 100 i juni 2008 och sedan genomförde det i september. Den resan vill jag verkligen göra om!

Jag minns känslan jag fick när jag hade anmält mig till Uppsala100. En känsla av hybris, tveksamhet och upprymdhet. Hur galet är det att tro att man kan springa 100 km när man dels bara sprungit i två år och det längsta (och enda på distansen) loppet man gjort är 50 km?
Folk trodde att jag var helt galen, nog för att de flesta redan innan var övertygade om att jag var galen.
Min första marathon (2007) sprang jag dryga året efter jag hade börjat springa, så jag hade redan chockat min omgivning en gång. Med anmälan till Uppsala blev de flesta övertygade om att jag faktiskt var från vettet.

Åter till gax100.
Ända sen jag började fundera på det här med ultra i slutet av 2007, så har målet varit att slutföra ett 100 miles lopp, som enligt många är det enda "riktiga" ultraloppet. Från början var min plan att jag skulle genomföra ett 100 mileslopp innan jag fyller 50 år, vilket skulle ge mig drygt 10 års förberedelse. Det borde ju liksom räcka tyckte jag.

När 2009 kom och jag insåg att jag faktiskt fyller 40 år i september så väcktes någon inom mig och det var inte 40-årskrisen. Som en 40-årspresent till mig själv så ska jag springa gax100! Vilken strålande idé! Kan man få en bättre present? Om jag klarar det så har jag inom 3½ år gått från ickelöpare till "riktig" ultralöpare! Bara tanken är hysteriskt peppande!

Inget återvändo
Nåja, lite dramatiskt kanske, för nog finns det återvändo. Nu är iaf hjulen satta i rörelse och planeringen i full gång. Det gäller ju att komma upp i en träningsvolym som matchar målet, utan att bli övertränad eller för den delen skadad.

På vägen fram till gax100 har jag ett antal lopp inplanerade:
Skövde 6-timmars (14 mars)
Lidingö Ultra 50km (9 maj)
Stockholm Marathon (30 maj)
Hornstull-Järna 55km (6 juli)

De här loppen får fungera mer som långpass än just lopp. Här kan jag testa olika strategier och utrustningsval i en "kontrollerad miljö".

Varför blogga om detta då?
Hur intressant kan det vara? Ja det får naturligtvis eventuella läsare avgöra. Jag kommer hursomhelst berätta vad jag gör, hur jag tränar, vad jag funderar på och även söka hjälp från er som läser. Fördelen gentemot att "blogga" på t ex FunBeat är att jag kan göra det direkt i telefonen.

Nåväl, så var det första inlägget avklarat. Det lär bli många på vägen fram till gax100. Den 15 augusti får vi se om det blev nåt av min dröm!