Veckan som gått

...har varit ganska händelserik. Dels har jag fått till ett flertal bra löppass, dessutom har mitt nya jobb bjudit på en hel del utmaningar.

Efter tisdagens kuperade runda så följde ett distanspass på onsdagens lunchrast. På förmiddagen snöade det plötsligt och temperaturen låg runt några grader, inget jag hade tagit höjd för när jag packade träningsväskan.
Jag valde att ändå genomföra passet så gott det gick. Sprang ned till Djurgårdskanalen och struntade i att stanna och stretcha, utan malde på för att få det gjort. På vägen möter jag Szalkai med två löpare, kul att studera en elitlöpares steg och hållning. Vänder tillbaka vid sista bron och springer förbi två tjejer som står och väntar på Szalkai & Co. Det visade sig att det var Petra Månström som bloggar på SvD som var där för att göra ett reportage. Jag kämpade hursomhelst vidare och kom så småningom tillbaka till kontoret. Passet summerades till 9 km @ 5:03 med 162 bpm (81%) snittpuls. Den upplevda ansträngningen var precis lagom. Ett bra pass.

Eftersom jag saknar ett schema att gå efter, nu när TEC är förbi, så blir det vad det blir. Jag har ingen plan i dagsläget, lite vilsen faktiskt. Mer om det senare.


I fredags var det dags för ännu ett lunchpass. Duplicerade i princip onsdagens pass och summan blev 9 km @ 4:47 med 166 bpm (83%) snittpuls. Än en gång kändes passet riktigt bra. Kroppen är pigg och benen vill springa. Rent mentalt är jag laddad och sugen på att springa. Det finns lixom inget motstånd eller någon ovilja att ge mig ut.

Utöver löpningen så spenderade jag en del tid med att förbereda inför Dustin Expo som gick av stapeln i torsdags och lördags. Jag stod i vår monter under mässan, vilket gjorde att jag missade Nikes utförsäljning i lördags, toppen... Nåja, jag har ju en del träningskläder om man säger så.

Vad gäller träningsschema så pratade jag med Andreas idag. Eftersom jag gärna vill ha en plan att följa så identifierade vi några mål och delmål och resonerade kring hur träningen ska se ut framöver. Han ska återkomma med en plan i dagarna.

Några skador har dykt upp som jag tampas med. Dels har jag fortfarande ont på ovansidan av höger fot, men med hjälp av filtringar så avlastas området en aning. När vi rivit montern i lördags och baxade ut de hjulförsedda tunnorna med displaymaterial så skulle jag sparka till tunnan för att komma över en kant. Tyvärr vägde tunnan drygt 30 kg, vilket resulterade i att den vann kampen och min stortåled fick sig en rejäl smäll, det kändes som den gick av. Smart... Som om jag inte redan hade ont i vänster fot!

På't igen

I torsdags var det dags att dra på sig löpardojjorna igen. Min arbetsplats ligger ett stenkast från Fältöversten på Östermalm, vilket ger en del valmöjligheter vad gäller bra löprundor. Eftersom det var första passet efter TEC så föll valet på Djurgårdskanalen. Solen sken och det var ca 12º varmt, dvs lite för varmt för min valda klädsel som var långa tajts, långärmad t-shirt och den ultratunna vindjackan jag fick på TEC, pust.

Efter att ha väntat på satellitfix så satte jag av från Östermalmasgatan via Karlaplan och Narvavägen ned till Djurgårdsbron. Där nånstans insåg jag att min klocka inte registrerade distans. Däremot visade den tempo, mycket underligt. Jag stannade och meckade med klockan en stund för att sen fortsätta, det verkade vara nåt generalknas på klockan och den ville inte alls registrera detta pass uppenbarligen. Jag värmde upp ca 3 km och stretchade ordentligt innan jag fortsatte längs kanalen till den första bron. Den gick jag över och vände sen tillbaka mot kontoret. Framsida, insida av låren började kännas och det eskalerade tills det gjorde riktigt ont. Nån del av Quadriceps vile inte riktigt vara med och jag tvingades sänka tempot och ta några gåpauser så smärtan kunde ebba ut innan jag fortsatte.

Jag kom till slut tillbaka till kontoret och kunde konstatera att kroppen kändes ganska bra, bortsett från låren. Passet kunde jag inte summera mer än att det var ca 7,5 km och det tog knappt 40 minuter.

Söndag eftermiddag gav jag mig ut på ännu ett testpass. Från Frösunda följde jag Hälsans stig till det jag kallar Haga Hundberg, dvs den del mellan Haga Forum och Roslagstull där hundar får vistas utan koppel. Där vände jag hemåt igen.
Klockan fungerade denna gång och jag fick till ett ganska bra tempopass där jag lät kroppen bestämma farten. Försökte dra ned på tempot ett antal gånger, men snart var jag tillbaka igen. Ansträngningsnivån var ganska hög, men det var fortfarande behagligt. Har nog en liten infektion i kroppen som höjer pulsen. Hade däremot inga problem med låren den här gången och resten av kroppen visade inga tecken på att vilja protestera. Passet summerades till 12 km @ 5:15 med 165 bpm (84%) snittpuls.

 Vid Haga Slott har de dragit om gångvägen, men den består 

mest av stenbumlingar som gör framfarten riskfylld.

Tisdag och dags för ett lunchpass igen. Idag valde jag att springa bort till den kuperade slingan som går i Lill-Jansskogen och vad jag kallar Fiskartorpet. Värmde upp ca 1,5 km, stretchade och gav mig av längs stigarna. Efter knappt halva varvet vek jag norrut och korsade Björnnäsvägen och anslöt till Fiskartorpsspåret som är lite mer kuperat och innehåller 3-4 rejält branta och långa backar. Efter ett varv i spåret sprang jag tillbaka till Lill-Jansskogen och slutförde varvet, för att sen springa tillbaka till kontoret.

Det märktes att jag inte hade laddat med nån energi innan passet, men det fungerade ändå hyfsat. Ansträngningsnivån var än en gång hög och pulsen kom upp i 90% vid flera tillfällen. Ändå kändes det bra hela tiden och jag fick till ett riktigt rejält pass. 9 km @ 5:25 med 166 bpm (83%) snittpuls.

En riktigt bra runda. Lagom lång och flertalet rejält asjobbiga backar.

Höjdprofilen för dagens pass visar på ett ungefär hur jävliga en del av backarna är.

Fram till Lidingö Ultra den 8 maj så vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp träningen. Den här veckan blir nån sorts startvecka (lätt) och jag hoppas få till lite mer distans under nästa vecka. Kanske borde jag satsa på mycket löpning i kuperad terräng för att förbereda mig, men frågan är om det inte är försent att dra nån nytta av sån träning när Lidingö Ultra bara är 3 veckor bort. Några långpass ska jag iaf få till hoppas jag.

PS. Den här veckan får jag bl a hem Nathan HPL #020 samt Intensity (dammodellen) på Runners Gear DS.

TEC 2010 del 2: Summering

Summering av TEC.
Vad säger man om ännu ett brutet 100 miles lopp? Gick jag hem med svansen mellan benen och slokande öron? Inte en chans!

Om man bortser från att jag fick bryta så gick loppet gick helt enligt planen. Energistrategin fungerade klanderfritt, depåstoppen var nästan otäckt tajta och kroppen kändes i övrigt riktigt stark och pigg. De första åtta milen var snudd på "ansträngningslösa". Om jag hade vänt tillbaka till start och tejpat vänster knä när jag kände av smärtan så kanske loppet slutat annorlunda, men det får jag ju aldrig veta. Det är inget jag funderar på heller.

Perpetuem levererade än en gång jämn energi och jag kompletterade med gel vid några varvningar. Jag passade även på att testa Vespa, ett nytt kosttillskott som enligt tillverkaren ställer om metabolismen så musklerna utnyttjar mycket högre grad av fett som bränsle. Kan inte riktigt säga vilken effekt det hade, men så följde jag inte instruktionerna till fullo. Återkommer med test senare.

Jag gjorde så gott som allting rätt, så jag kan inte vara mer än nöjd med mitt lopp. Jag visste att det fanns en risk att löparknät skulle stoppa mig, så den här gången tog det mig inte på sängen.

Jag vet att jag utan större problem kan springa åtminstone 100 km, en vetskap som stärker mitt självförtroende enormt. Om jag tejpar knäna innan lopp så är chansen stor att jag motar Olle i grind och kan genomföra även lopp så långa som 100 miles framöver. Den som lever får se.

Jag vill passa på att tacka Janne & Co som anordnade TEC, alla fantastiska funktionärer som valt att ägna sin tid åt att hjälpa oss löpare (framförallt Linda och Camilla som fanns där varenda varvning och frågade om jag behövde någon hjälp innan Magnus dök upp), Andreas för coaching och stöd, Patrick (massören) för hans enträgna försök att avhjälpa mina problem, min trogna vapendragare Magnus för allt engagemang, både före, under och efter, för att hjälpa mig i min strävan att genomföra TEC. Sist men definitivt inte minst tackar jag min tålmodiga och stöttande fru som bl a står ut med mitt evinnerliga snackande om löpning och träning.

Min dotter hade gjort en medalj till mig!

Jag tar med mig allt jag lärde mig under loppet och tränar vidare. Förr eller senare kommer jag besegra 100 milesdistansen och då kommer jag vara bättre förberedd än nånsin. Tills dess får jag underhålla mig med hjälp av lopp såsom Lidingö Ultra, Stockholm Marathon, Jättelångt, Uppsala 100 och Sörmlands Ultra. Inte fy skam det heller.

TEC 2010 del 1 (Varning för långt inlägg!)

Vaknade tidigt lördag morgon och det pirrade i hela kroppen. Kunde inte hålla mig utan gick upp och gjorde iordning frukost till mig och mina tjejer. Själv åt jag vitt bröd med jordnötssmör och blåbärssylt, vilket har blivit en tradition inför alla lopp.

Efter frukost var det dags att plocka ihop det sista och börja förbereda avfärden till Täby. Jag bar ner träningsväska med extrakläder, en påse med handduk och ombyte till efter loppet, en stor plastlåda med proviant, samt en mindre plastlåda med all pannlampa, batterier o dylikt.

Jag valde att åka omklädd till loppet. Valet föll på CEPs kompressionsstrumpor, CW-X Pro kompressionstights, Adidias kalsonger, Adidas kompressionströja, lager 2 tröja från Salomon, tunna Saucony handskar och en Buff. Jag valde även att börja loppet med mina trailskor från New Balance, ett par MR749GY.

Pirrig i hela kroppen körde jag så till Ensta Krog och väl där var aktiviteterna i full gång. Vädret lämnade en del att önska, grått och regn i luften, ca 2º, inte alls vad jag hade beställt.

Proviantbordet sköttes med bravur av världens bästa funktionärer!

Många välkända ansikten såväl som en hel del nya. Eftersom det erbjöds så vitt skilda distanser så fanns alla nivåer av löpare på plats. Jag hämtade ut min nummerlapp, vägde in mig (på ofattbara 94 kg) och fick min påse. Den innehöll diverse Compeed-plåster, informationsblad och broschyrer, två förpackningar med Dextrosol (som hade gått ut i september 2009) och till sist en riktigt schysst och ultralätt vindjacka! Den drog jag genast på mig och den visade sig vara precis det som fattades mig denna mulna och råa dag.

Andreas och hans support crew dök upp och började montera upp sitt "partytält", i vilket jag fick härbärgera mina attiraljer. Helt perfekt! Jag blandade till två flaskor Perpetuem och fixade lite med mina piller.
Även min klubbkamrat Christian Nilsson var där och delade tält med oss. Det kändes "tryggt" att ha dessa rutinerade herrar i min ringhörna på nåt sätt. De har så enormt mycket erfarenhet och utstrålar sånt lugn, vilket fick mina egna nerver att kylas ned rejält. Visst var jag hispig, men de utstrålade sånt lugn och sån fokus att jag smittades en aning.

Tävlingsledare Janne körde en kort informationsgenomgång och sen var det dag satt ställa upp för start. Först var det dags för lite fyrverkerier, något som definitivt inte görs sig i dagsljus, sen höjdes startpistolen. Skottet gick av och loppet var i gång!

Det kändes lite overkligt att börja springa. Ända sen mitt misslyckande på GAX så har jag förberett mig för TEC och nu var det plötsligt verklighet. Lufsade iväg i lagom takt och höll mig ifrån att rusa iväg. Eftersom man inte kunde avgöra vilka distanser de andra skulle springa så ville jag undvika risken att hänga på nån som bara skulle springa 50 km eller 50 miles. Jag skulle springa mitt eget lopp och inte alls bry mig om hur snabbt andra sprang. De första 10 milen är ju i princip transportsträcka, det är först på natten som det avgörs.

Första varvet (och milen) gick på 1:09h, vilket var nästan exakt som planerat. Jag bytte flaska och fortsatte min färd. Ödslade ingen tid vid proviantbordet. På vägen fick jag sällskap både gamla bekanta och nya bekantskaper, lika roligt varje gång.

Min puls låg trots det låga tempot ganska högt, strax över 75%, vilket oroade mig en aning. Det kunde iofs bero på nerver, så det var inte på något sätt alarmerande. Jag försökte slappna av och springa så avspänt som möjligt. Andra varvet klockades 1:11h, fortfarande enligt plan.
Min kollega Fredrik hade dykt upp vid Ensta Krog och följde med mig medan jag blandade till en ny flaska Perpetuem, tog mina piller och kom iväg ut på tredje varvet.

Allt kändes bra. Hade fått bra flyt i både löpning och gåpauser och tredje varvet slutfördes på 1:14h.
När jag kom till varvningen stod min "support crew" och trogne vapendragare Magnus där. Han skulle egentligen inte dyka upp förrän inför 5:e varvet, men kunde inte hålla sig. Han hjälpte mig att fixa till en flaska Perpetuem samt piller och gick sen med mig en bit och snackade innan han släppte iväg mig.

4:e varvet gjordes på 1:17h, vilket jag var jättenöjd med. Medelpulsen hade hittills legat på strax över 75%, klart högre än det borde, men kroppen verkade inte brytt sig för energin fanns och jag kände mig både pigg och stark.

Det var på 5:e varv det började osa katt. Höger knä visade lite tendens till molande värk, men den var först så diffus att jag inte visste om det var löparknä eller något annat. På GAX kom det ju som en blixt från klar himmel, helt utan förvarning. Som en kniv som körs i i knät. Jag slog av lite på tempot och sprang "lyhört" för att vara extremt uppmärksam på eventuella varningssignaler.Väl inne i varvning fick jag benet tejpat och insmörjt av Athletic Rehab-killen (som jag inte minns namnet på), men som även hjälpte mig på Uppsala 100 i höstas.

Ut på 6:e varvet med tejpat knä och oron gnagde lite i bakhuvudet. Skulle det sluta lika illa som GAX? Jag tog det försiktigt och det visade sig fungera riktigt bra. Jag hade nog "motat Olle i grind" trots allt. Varvet flöt på utan konstigheter och jag slutförde det på 1:22h, vilket inkluderade stoppet hos massören. Magnus stod redo med ny flaska och piller.

7:e varvet gick utan några som helst problem. Jag hade passat på att byta till mina Asics 2140 vilket kändes fantastiskt skönt. Jag hade haft ont ovanpå vänster fot ett tag och även höger stortå gjorde ont, så ett byte var välkommet. Varvet gjordes på 1:18h och jag kände att jag låg i fas med min plan.

Väl ute på 8:e varvet gick jag de första 500-700 meterna och pratade lite i telefon. När jag sen började springa kände jag att det värkte i vänster knä, vilket förvånade mig. Jag har aldrig upplevt några problem med vänster knä, så jag blev överraskad. Värken kom tillbaka med jämna mellanrum, vilket tvingade mig till fler gåpauser än tidigare. Jag skulle vänt tillbaka till starten och tejpat knät, men det är lätt att vara efterklok.

När det var ca 3 km kvar av det varvet så passerades jag av Mia och Staffan. Mia sa att hon ville klara 50 miles under 10 timmar och trummade på, medan Staffan inte var lika angelägen. Jag tog det ännu lugnare i skogspartiet, men väl ute på fast mark så tittade jag på klockan och insåg att jag faktiskt också kunde hinna in under 10 timmar, så jag beslöt mig för att öka takten lite.
På avstånd såg jag Staffans rygg och sakta men säkert började jag knappa in. När det bara var några hundra meter kvar till målet tittade jag på min klocka och insåg att jag hade BRÅDIS om jag skulle ha minsta chans, så jag älgade på för allt vad tygen höll. Jag kom som skjuten ur en kanon, passerade Staffan och min kompis Magnus som stod och väntade med en ny flaska i handen blev av med den i ett nafs när jag spurtade förbi honom i typ 3:30-tempo. Väl framme vid målet såg jag till min besvikelse att klockan redan passerat 10 timmar, med 21 sekunders marginal! Nåja, det var skönt att sträcka ut benen iallafall! :D

Fick mitt vänstra knä tejpat samt lite massage och sen blev jag utschasad på ännu ett varv av Magnus och min kollega Fredrik. De vägrade lyssna på mina ursäkter om ont i knäna, så jag tog min pannlampa och gav mig av ut på ett nionde varv. Började med att gå nån kilometer och när jag väl skulle börja springa så inser jag att knäna är slut, de vill helt enkelt inte lyda. Jag fortsätter att gå och gör ytterliager ett antal försök till att jogga, men det fungerar inte. Jag beslutar mig för att bara gå detta varv.

Nionde varvet blir mitt sista. När jag komemr till skogspartiet ca 4 km från mål så har jag rejält ont i ryggen och har svårt att gå pga knäna. Dessutom är benen väldigt trötta av all gång. Det går rejält långsamt på den rotiga skogsstigen. Temperaturen har sjunkit och jag är inte klädd för att gå, vilket resulterar i att jag blir nedkyld. Jag ringer till Magnus som kommer och möter upp mig ca 3 km från mål. Vi går i sakta mak hela vägen till målet och där slutar min resa för den här gången. Pust.

När jag klätt av mig i omklädningsrummet och ska gå in i duschen så börjar jag skaka okontrollerat, springer snabbt in i bastun och värmer mig innan jag gör ett nytt försök, utan att lyckas. Stannar i bastun tills jag känner mig rejält varm, rusar ut i duschen och sköljer av mig snabbt innan jag rusar tillbaka till bastun. Där tvålar jag in mig och satsar sen på att snabbt rusa ut och skölja av mig för att sen återvända till bastun. Mycket besynnerlig och aningens skrämmande upplevelse.

När jag väl vågat mig ur bastun och ska klä på mig så samtalar jag med några andra i omklädningsrumet när det börjar skjutas fyrverkerier utanför. Vi spekulerar i vad som pågår och gissar på prisutdelning för 50 miles, för Jonas kan ju inte ha kommit in redan... eller? Några minuter senare stegar Jonas Buud in i omklädningsrummet och vi sitter förstummade. Hur i helsike gick det till?

Vi är alla väldigt intresserade av att höra om hans spektakulära lopp och vi passar alla på att ställa frågor. Jonas har avklarat 100 miles på fantastiska 12:32h och därmed fullständigt förintat det förra svenska rekordet! Helt galet!

Väl ombytt tar jag mig på stela ben til lmmassören som ger mig en rejält omgång innan färden bär hemåt. Magnus kör hem mig och min bil, för att sen ta buss och tåg tillbaka till Täby för att hämta sin egen bil, vilken kompis va? En riktig hjälte i mina ögon!

Slut del 1

Dagen D är här!

Klockan är 8:15 på lördagsmorgonen och jag förbereder mig för avfärd till Täby. Jag har packat allt jag äger + lite till, så det vore väl f..n om nåt fattades. Lät stressad och uppjagad nu, andas ytligt, svimmar väl snart...

Twittrar under loppet om ni vill följa mig. Ultrazebban kallar jag mig på Twitter.

Håll tummarna!

Mindre än ett dygn kvar till start

Klockan är ca 17:30 på fredagseftermiddagen och jag pillar med utrustningen till TEC än en gång. Funderar lite på vad som eventuellt fattas och försöker ignorera TEC-trollet som lurar bakom ryggen.

Har varit på Clas Ohlson och köpt en pillerlåda med många fack. I övrigt känns det som jag har det som behövs inför TEC. Har handlat mat åt övriga familjen så att de klarar sig när jag är borta. På söndag lär jag inte vilja åka nånstans efter loppet, bara hem.

Min trogne vapendragare Magnus var här en stund i eftermiddags. Vi diskuterade lite kring planering och logistik, det känns som vi har det mesta under kontroll. Jag brukar ju rent materiellt vara den mest förberedda av alla. Inte så sällan kallas jag Skalman, just för att jag har en tendens att bära med mig allt på passen.

Kvällen kommer bli lugn. Ska hämta min fru i city lite senare, för att sen köpa med mat hem. Hamnar nog i soffan och försöker slappna av ordentligt. Lär väl inte sova superbra inatt kan jag tänka mig.

I morgon ska jag försöka vara vid Ensta Krog vid 8:30 för att leverera lite beställda varor och kunna plocka ihop mina grejer i lugn och ro. Byter nog om där snarare än att åka dit i löparkläderna.

Tick, tock...

Inne i bubblan

Inte ens två dygn kvar innan jag ska stå på startlinjen vid Ensta Krog och ha 160 km att avverka framför mig. De senaste dagarna har varit lätt kaotiska mentalt. Dels för att loppet stundar, men även eftersom jag börjat nytt jobb sen den 1 april, med allt vad det innebär. Sen har jag ju driften av Runners Gear som också måste skötas.

Igår kväll kände jag att jag gick in i bubblan vid flera tillfällen. Omvärlden skärmas av och tankarna fokuseras på, i detta fall, TEC. Jag är en blandning av nervös, förväntansfull, skräckslagen och stressad.

Egentligen har jag allt på plats. Utrustningen och kläderna är klara sedan länge, jag har all energi jag kan tänka mig. Träningen har fungerat förhållandevis bra och jag är ganska säker på att jag är redo för att göra detta.

Mitt högra underben är fortfarande inte 100%. Jag har kompenserat min gång och löpning under den perioden som jag hade som mest problem och det har fått följder. Jag har lite värk både här och där i underbenet, men jag tror att det kommer fungera att springa ändå.

Idag var jag hos min kompis Adam som arbetar på SILVA. Han lånade ut två mindre batterier till min superlampa Silva Alpha 6, batterier som man kan ha i "huvudställningen". De vanliga batterierna är ganska klumpiga, men räcker å andra sidan länge. Lånebatterierna räcker ca 3 timmar i det läget jag ska använda dem, vilket räcker gott och väl under TEC. Det är ju uppskattningsvis 30% - 40% av banan som inte är upplyst, så man kan spara på batterierna ganska mycket.

Det svåraste är nog planering av kläder. Det kommer vara hyfsat svalt vid start, runt 2º-3º enligt dagens prognos på yr.no, för att sen stiga till 7º vid 18-tiden. Vid midnatt är det 3º för att sen sjunka ner mot nollan. På söndag eftermiddag blir det desto varmare, men då planerar jag att vara färdig sen länge. Kanske ligger jag i en solstol och sover då, vem vet.

Var även hos Stefan på SupplyStation och hämtade två par CW-X-tights. Dels bytte jag ett par vintertights som gått sönder och dels tog jag ett par nya sommartights som  jag tänker använda på TEC.

I morgon fredag är jag också ledig och ska ta det extremt lugnt tillsammans med min dotter. De sista förberedelserna ska göras innan kvällen, sen måste allt vara klart.

Jag funderar på att Twittra med ojämna mellanrum under loppet. Om ni vill följa mig så finns jag på www.twitter.com/ultrazebban.

Håll tummarna för att jag besegrar 100 miles den här gången!

Njuter av vårsolen

Långfredagen är här och vårsolen skiner just nu från en nästan molnfri himmel. Vi är på kollis (mina svärföräldrars kolonistuga) vid Brommaplan. Det är ju snart säsong för kollis och nu ska vinters framfart inspekteras. Det blir en del att fixa i trädgården och även på stugan.
Det är underbart att låta vårsolens strålar värma ansiktet. Det var ju ett tag sen man kunde njuta av värmen.



Efter besöket på kollis bär det av till svärföräldrarna för påskmiddag nummer ett.

Dagens träning började efter frukost med mina prehabövningar. När de var avklarade så gav jag mig ut på ett fartlekspass till Haga och tillbax. I Hagaparken har de dragit om gångvägen ganska rejält vid Haga slott, men när de väl har jämnat till och fyllt ut med grus så blir det fint. Just nu är det bitvis stora stenar som utgör ett förrädiskt underlag.

Passet gick utmärkt, men förmodligen hade jag aningens för hög ansträngningsnivå. Enligt schemat skulle passet inte vara jobbigt, men när jag väl kom ut så ville kroppen springa.

Nu återstår endast två kortare löppass innan TEC, sen ska det vilas sista dagarna innan loppet.


Runners Gear
Xtenex skosnören visade sig vara populära. Jag använder dem själv på två par av mina skor och är toknöjd.




Något av det roligaste är när någon har provat Perpetuem för första gången och berättar hur fantastiskt de presterat och hur bra de mått under passet/loppet.
Ultradrottningen själv, Emelie Andersen, provade under Ursvik Ultra och kallade det för dunderhonung. Jag hoppas få en mer utförlig rapport från henne framöver.

Nu vankas det snart påskmiddag. Jag önskar er alla Glad Påsk!

- Posted using BlogPress from my iPhone