Nytt jobb...

...ger klart mindre tid till träning. Sen i februari har jag dels varit arbetsbefriad från mitt gamla jobb och sen hann jag vara arbetslös i knappt en månad, så under 4 månader har jag haft chansen att träna hur mycket jag velat och orkat. Perfekt med tanke på att jag satsar på gax100.

Nu är det slut på "friheten" då jag fått ny anställning sen två veckor. Fr o m nu får jag planera min tid och träning mer noggrant igen, vilket ställt till det lite i början. Angenäma problem ska tilläggas!

Under min första vecka på nya jobbet blev det i princip ingen träning alls, utan jag tog igen det i helgen med tempopass på lördagen och långpass på söndagen, då jag sprang från Brommaplan till Årsta där mitt nya arbete ligger. Tanken var att se hur det var att springa dit. Om jag nån gång tänkte springa till jobbet så vill jag inte börja med att navigera fel och komma fram försent.

Den här veckan var det dags att försöka hitta tillbaka till träningen igen, lagom till att värmen kom. Började veckan med ett kort styrkepass i måndags kväll. Första löppasset på jobbet var i tisdags och det blev en trevare för att hitta nån rolig runda i området. Värmen var helt klart ett större problem än väntat, men jag fick ändå ihop 8 km @ 4:57 med 164 bpm snittpuls. Det kändes däremot ruskigt motigt och jag var tung i kroppen under passet.

I onsdags kväll hann jag med ännu ett styrkepass och i torsdags blev det ytterligare ett löppass på lunchen. Den här gången sprang jag bort till Årstadal och vände. Värmen var fortfarande lite påträngande, men jag lyckades skrapa ihop 9 km @ 5.01 med 165 bpm i snittpuls. Fortfarande motigt och problem med höger smalben som krampar i början, vilket beror på att vadmuskeln inte är varm och flexar.

Idag var det så dags igen och jag klämde in en "snabb 8:a" runt Årsafältet på lunchen. Värmen är nu ett mindre problem och jag börjar vänja mig. Smalbenet krånglar fortfarande från start till uppvärmning, men sen lättar det. Dagen pass summeras 8 km @ 4:53 med 162 i snittpuls. Det börjar likna nåt!

I morgon lördag planerar jag ett långpass, förhoppningsvis 30+. Vädret ska visst bli väldigt bra med temperaturer uppåt 27º, vilket kan betyda över 30º i realiteten. Pust!

På söndag hoppas jag hinna med en 15 km under dagen, men vi får se om det hinns med. Inte prioriterat pass, men önskvärt hursomhelst.

Hoppas i får en underbar helg!

Ultra = gemenskap?

Varje gång jag tänker på Jättelångt så blir jag glad. Det var världens skitväder, underlaget för det mesta kasst och den så kallade "leden" en total chock. Ändå bleknar det när jag tänker på hur kul det var att göra det tillsammans med Mia, Staffan, Evelina och Fredrika. Med ett sånt gäng kan jag nog klara näst intill vilken distans som helst. Total hybrisvarning, jag vet.

Många jag har pratat med har kommenterat att "det verkar vara sån gemenskap" med ultra, vilket är precis den bilden som jag vill förmedla. Ultra betyder naturligtvis olika saker för alla, men för många tror jag nog att det är just gemenskapen som är det som attraherar.

I måndags började jag mitt nya jobb som säljare, vilket har gjort att jag inte hunnit med nån träning den här veckan förutom ett pass i tisdags. Nästa vecka tänkte jag utforska omgivningarna i Årsta under några lunchpass, det ska bli intressant.

I morgon är det midsommarafton, något som åxå signalerar gemenskap för de flesta.
Jag ska börja dagen med ett kortare långpass alternativt ett längre tempopass. Efter det är det dags att förflytta sig till svärföräldrarnas kolonistuga vid Brommaplan där vi äter sill-lunch. Efter det så besöker vi festplatsen där det finns lotter, luftgevärsskytte, chokladhjul etc. Innan middagen hinns det nog med både hästskokastning och annat skoj som brukar urarta i skrattfester.

Glad midsommar till er alla, hoppas ni får en riktigt härlig afton!

Jättelångt

Ultrakufarna samlade i yttre hamn i Grisslehamn blev dagens huvudattraktion

Dagarna efter Jättelångt och kroppen känns helt ok. Den lilla stelhet jag kände i låren är sgs borta. När jag går nedför trappor känns det att jag sprang drygt 68 km i lördags. Vilken fantastisk kropp man har byggt upp! Jag älskar min kropp!

Ska vi börja från början istället? Här kommer min något ostrukturerade berättelse:

Klockan 7 på lördagsmorgonen steg familjen upp, ungefär som vanligt. Några koppar kaffe och en macka blev det innan sista packningen slutfördes och jag gav mig av vid 8-tiden. Körde till Norrtälje där jag ställde bilen vid målet. Några minuter senare blev jag upphämtad av IF Linnéa-gänget, bestående av Fredrika, Staffan, Mia och Evelina. Fredrika hade bestämt sig för att inte springa hela loppet, utan följa sig strikta plan och gå av runt 3-4 mil, beroende på hur det kändes. Evelina var support crew medan Staffan och Mia skulle springa hela loppet. Snälla som de var så fick jag vara med på ett hörn och utnyttja deras support crew för mina grejer.

Vi styrde kosan mot Grisslehamn och ca 45 minuters senare parkerar vi vid yttre hamnen. Rätt mycket folk var i omlopp inför invigningen av Roslagsleden och löpare började drälla in så smått.
Både kända och okända ansikten samt flera kära återseenden i det annars mycket sparsamma startfältet om 20 löpare.

Starten var planerad till kl 11.00, men några felparkerade bilar där startskottet från en liten kanon skulle gå av gjorde att det försenades. Även några hyfsat långrandiga talare gjorde sitt bästa att fördröja starten. När en berömd lokal författare inledde sitt tal med att nämna vikingar trodde jag att jag skulle smälla av! Det roligaste med starten var att vi löpare ådrog oss mest uppmärksamhet och en av de ansvariga för invigningen fick uppmana folk att titta åt hennes håll istället! de ser nog inte så många knasbollar i Grisslehamn!

Startskotten brann till slut av kl 11:18:50 och jag tog genast ledningen. Ca 20 meter fram skojade jag lite och svängde in mot en fiskebod och fick hela fältet med mig! Jag ändrade snabbt kurs för att undvika katastrof och kom undan med blotta förskräckelsen! :D Skitkul!

I samlad tropp tog vi oss fram och lyckades redan efter nån kilometer att springa fel! Snabbt fick vi springa samma väg tillbaka och leta markeringar och kom snart på rätt kurs igen. Nu insåg man hur viktigt det var att ha ögonen med sig. Underlaget var så beskaffat att det krävdes en del uppmärksamhet för att undvika att snubbla, vilket gjorde att det var lätt att man glömde bort att titta efter markeringarna.

Efter knappt 6 kilometer på asfalt bar det av in i skogen och då pratar vi obanad terräng. Ingen led här inte! Min plan inför loppet var att köra enligt 25/5-upplägget, men tack vare den varierande terrängen så la jag den planen på is ett tag för att avvakta hur det skulle se ut framåt. Km-tiden under 6:e km blev drygt 9 minuter och jag insåg redan då att det skulle bli tufft att komma in under 7 timmar.


Vid ca 22 km stod världens bästa support crew Evelina och väntade! Helt perfekt tajmat. Jag bytte mina glasögon mot keps och slapp det envisa regnet i ögonen. Vi stannade drygt 7 minuter och tjattrade och fixade med grejer innan det bar av igen. Jag, Mia och Staffan höll ihop och andra anslöt eller droppade av på vägen.

Mitt 25/5-upplägg var det bara att skrota, det skulle inte fungera enligt planen ändå. Dessutom hade jag inte haft lika roligt om jag sprungit ensam! Regnet, den utmanande banprofilen och underlaget skulle nog brutt ned min moral.

Vad jag däremot höll fast vid var min energi- och vätskestrategi. Innan start blandade jag till en flaska med Perpetuem i koncentrerad form, vilket skulle räcka första halvan av loppet. Jag kompletterade det med ca 1 liter vatten i ryggan, vilken jag fyllde på med jämna mellanrum. Varje timme tog jag mina Endurolytes (elektrolyttabletter) samt Anti-Fatigue Caps (motverkar bl a uppbyggnad av ammoniak i musklerna). Den kombinationen var nog största anledningen till att jag kände mig fräsch i musklerna ända in i mål. En riktigt bra kombination!

Vid 32 km dök Evelina upp igen och jag bytte strumpor och skor. Känslan var obetalbar! Jag hatar att springa med dyngsura fötter, men det var bara att gilla läget under den här dagen. Jag passade även på att fylla på min handflaska med Perpetuem. Detta stopp tog drygt 10 minuter, men snart var vi iväg igen. Den korta stund jag fick springa med torra fötter var en välsignelse, om än övergående.

Vi höll ganska bra tempo under själva löpningen, ca 6:30-tempo enligt Motionbased. Det som drog ner det totala snittet var stoppen vi gjorde hos Evelina samt ett längre stopp hos en av arrangörerna som hade "bullat upp" på sin uteplats vid 47 km. Totalt stod vi stilla i ca 50 minuter enligt Motionbased.

Coca-Cola kan vara så vansinnigt gott vid rätt tillfälle!

Med drygt en mil kvar passerar vi en stor banderoll med budskapet "Ca 10 km kvar" (minns inte exakt) och det sporrade naturligtvis lite extra. Tyvärr grusas glädjen en liten stund senare. Vi passerar en gammal grind med orange markering och springer in på en mycket igenvuxen stig som vi följer några hundra meter. När vi inte sett nån markering så vänder vi tillbaka och letar efter en alternativ väg, men beslutar oss för att än en gång ge oss på tigen. Springer lite längre med vänder tillbaka igen då vi inte hittar nån markering. Trots att vi inser att det inte finns enån anan väg att springa så känns det inte rätt. När man sprungit nästan 60 km så tänker man inte logiskt och behöver klara och tydliga direktiv. Vi beslutar oss för att springa på åkern längs med stigen och efter några hundra meter ser jag spår av andra och beslutar mig för att det änd är rätt håll, vilket bara några hundra meter senare visar sig vara rätt. Här tappade vi drygt 10 minuter och en del motivation!

Jag känner pressen att hålla uppe tempot för att inte bli omsprungen av någon under den sista biten till mål. 5 km kvar och vi kommer fram till en 4H-gård där markeringarna upphör. Här tappar jag besinningen och skriker nästan att vi "inte har råd med det här jävla skiten"! Staffan räddar situationen när han hittar rätt och vi springer vidare.

De sista 5 km är i princip ren transport och vi njuter av att vi faktiskt har klarat det hela utan några egentliga problem. Strax innan målgång tar vi varandras hände och korsar mållinjen precis som vi har genomfört loppet: tillsammans.

Tillsammans! Snacka om team effort!

Trots strapatsrika partier med konstant regnande, dyblöt inpå bara skinnet, lervälling, vattenpölar, högt gräs där det kändes som att springa genom en biltvätt, dåligt uppmärkta sträckor där vi fick springa runt och leta länge efter vägen, osv. så var mitt humör hela tiden mer eller mindre på topp. Ibland kämpade vi på i tystnad, för att lite senare prata på för glatta livet.

Mia fick ont i sin hamstring och höft, vilket gjorde att vi anpassade farten lite så att hon skulle kunna slutföra och framförallt inte behöva lida sig genom loppet. Vi gjorde detta tillsammans eller inte alls. Hela idén med ultra är för mig att övervinna distanser, inte att slå tider eller andra löpare. Trots det fanns det en viss tävlingsinstinkt som kickade in på slutet av loppet. Ingen skulle få passera i 11:e timmen minsann, det skulle jag se till!

Summering av loppet
Officiellt resultat är 8:21:14, vilket ger 7:22 i snitt. . Enligt Motionbased kom jag 69,91 km på 8:29h, vilket ger ett snitt på 7:17. Snittpuls 148 bpm (74%).

Är jag nöjd? Absolut! Det var distansen som skulle besegras, tiden var oviktig. Med tanke på att jag sprungit Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och nu Jättelångt inom 5 veckor så kan jag bara vara nöjd, eller hur?

Tusen och åter tusen tack till Mia, Staffan, Evelina och Fredrika! Ni gjorde detta möjligt!

Undrar om det regnar...

...mycket på lördag. Enligt prognosen ska det iaf regna rejält och även blåsa en del, toppen. Det få iaf mig att dra öronen åt mig. Har inget emot lite regn (läs dugg), men spöregn i 68 km? Suck...

En annan sak som gör att jag tvekar är att min stortånagel lossnat till typ 99% och har skavt hål nånstans inne i tån så att det har börjat blöda under mina senaste löpturer. Jag kan nog dra av nageln, men jag tror att det bara blir värre samt att jag då har ett helt öppet "sår" där nageln ska sitta. Vet inte om jag vill springa 68 km med en sån tå.

Beslutsångest? Nja, lite. Jag måste ju inte bestämma mig förrän typ fredag kväll, men ändå.

Sköna tempopass

blev det både igår och idag.

Medan min dotter var på kalas i går så passade ja på att riva av ett tempopass runt Brunnsviken. Solen sken och det var ca 15º varmt, vilket är i princip helt perfekt löpväder. Tog med mig lite vatten i vätskebältet och gav mig av mot Bergshamra längs Hälsans Stig.

Tempot fick bestämmas av ansträngningsgraden och målet var att springa fort men behålla den behagliga känslan. Efter knappt 2,3 km uppvärmning i 5:12 och stretch var det dags att köra på.
Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt Brunnsviken och många gånger har jag kännt mig väldigt trött på den, men i går var det jätteskönt att springa längs stigarna.
Kilometer 2-10 gick i 4:55 och sen ökade jag till 4:30 under de sista 2 km. Det fanns bett i benen!
Totalt sett summerades passet enligt följande: 14 km @ 4:55 med 163 (82%) i snittpuls. Riktigt nöjd med det passet.

Idag var det dags igen och pga dålig fantasi så valde jag samma runda, men spegelvänt. En annan skillnad var att jag tänkte sikta på ett mycket lugnare tempo, närmare 5:30 än 5:00.
Efter uppvärmning till Hagaparken så insåg jag att det skulle bli "svårt" att springa långsamt idag. Trots att gårdagens pass hade lämnat lite spår i benen så ville de ändå visa vad de gick för, så återigen lät jag ansträngningsgraden bestämma tempo. Det gick helt klart inte lika lätt idag, men ändå fanns den behagliga känslan där. Det är skönt att anstränga sig! Trots att jag knappt fick luft efter att ha forcerat den branta backen (efter kanotuthyrningen) så vände det direkt på nedvägen. Under den aktiva återhämtningen så "nollställs räkneverket" på nåt sätt och jag börjar samla "härlighetspoäng" igen tills nästa gång jag behöver spendera dem. Huvudsaken är att jag kommer hem igen på plus.
Dagens pass gick lite långsammare, men med lägre puls: 14 km @ 5:02 med 158 (79%) i snittpuls. 2,3% långsammare, men 2,5% lägre puls vilket alltså är (om än EXTREMT marginellt) ett bättre resultat än gårdagen.

Nu får benen vila lite innan jag ger mig ut på onsdag för sista gången innan Jättelångt.

Snart dags igen!

Lyckokänslorna från Stockholm Marathon hänger fortfarande kvar, om än inte lika starkt, men så fort StM kommer på tal så bubblar lyckan upp igen. Härligt!!!

Jag är så förbaskat nöjd med hur jag disponerade krafterna och upplägget med vätska och energi. Det är så skönt när allt bara klaffar! Jag har ju haft några mindre lyckade lopp (Skövde 6H och Lidingö Ultra) på sistone och behövde verkligen ett tecken på att jag gör något rätt. Nu satt det!

Analysen visar att jag höll ett väldigt jämnt tempo genom hela loppet. Bortsett från sträckan mellan Slussen och krönet på Västerbron, så låg snittfarten ca +/- 10 sek från snittfarten. Pga svackan och att jag missuppfattat snittiden på klockan så tappade jag mycket tid under de 5 kilometerna.

Ännu ett av mina underbart intressanta diagram. :)

I måndags var det så dags att komma i gång igen. Solen sken och det var den sista dagen i veckan med riktigt bra väder enligt väderprognoserna. Det fick bli en lugn löptur runt Brunnsviken. Totalt 15 km @ 5:30-fart. Pulsbandet fungerade fortfarande inte, så ingen pulsmätning finns för passet.

I tisdags vilade jag benen och körde istället mitt sedvanliga gympass på knappt 40 minuter. Trots att jag bara gymmar 2-3 ggr/vecka i max 40 minuter så har jag sett mycket resultat, vilket är kul. Tanken var ju att komplettera löpningen med att bygga styrka i mage/rygg samt träna för en "jämnare kropp" (dvs se bättre ut naken).

I onsdag var det åter dags för löpning. Kom ut lite sent, strax innan lunch, och hade glömt bort att äta mellanmål, så det var inte perfekta förutsättningar. Värmde upp 3 km till Haga Norra och sprang sen min backträningsrunda på gångvägarna bredvid E4an.
4 varv avverkade jag i backarna innan jag tyckte att det fick räcka för dagen och styrde kosan mot Haga-kullen. Sprang upp till toppen på grusvägen och sen ned samma väg för att springa hem. På vägen fick jag magknip, men beslöt mig ändå för att springa en omväg hem. Dåligt beslut visade det sig senare.

Det blev en del uppför och nedför minsann.

Passet var iaf lyckat och det kändes i benen att det hade tagit. 12 km @ 5:00 med 160 bpm (80%) i snitt var jag riktigt nöjd med.

Det jag var mindre nöjd med var hur min mage kändes. Maknip och starkt illamående avlöste varandra och jag fick besöka toaletten åtskilliga gånger. När det värsta hade lagt sig så la jag mig i sängen och somnade en stund, helt slut. Resten av kvällen var jag seg i huvudet och matt, men mådde iaf bra igen.

Idag (torsdag) har jag vilat helt pga av magproblemen, men tanken är att jag ska hinna ut en sväng under morgondagen. Med drygt en vecka kvar till Jättelångt så vill jag hålla igång benen, men samtidigt ge dem tid att återhämta sig, så det blir inga back-to-back-pass.

Varför ser det alltid ut som att jag går och alla andra springer?

Ovan ser ni det enda fotot som jag köpte från Marathonfoto.com. Dels var de andra kassa, men så var priset oskäligt högt åxå. Jag valde att ladda ner detta och det fick jag betala 199.- för. Helt otroligt! En hundring kanske det kan vara värt, men nästan två hundra? Pyttsan. Nästa år ska jag fotografera mer själv!