It's all about Ursvik

Äntligen långpass!
Pga SUM (Sörmlands Ultra Marathon) den 10 oktober så är all min träning för tillfället förlagd till Ursvik. Jag behöver återigen vänja mig vid terränglöpning och i söndags var det dags för ett efterlängtat långpass. Som sällskap fick jag med mig min ultrabroder Staffan och tillsammans gav vi oss av mot skogen strax efter lunch.

Jag kände mig riktigt laddad inför passet och varenda fiber i min kropp hade längtat efter detta långpass. Jag älskar verkligen att springa i Ursvik, för den som har missat det. Ursvik bjuder på så mycket härlig löpning och miljö. Lukten av höst, ljudet från skogen, frisk luft och utmanande löpning som nästan hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Alla dessa faktorer gör att jag glömmer allt annat när jag springer där.

Staffan å andra sidan har inte riktigt kommit i fatt med träningen efter gax och sitt månadslånga träningsuppehåll pga skador som följde, så för honom var det inte lika mycket "spritt i kroppen". Första milen gick i skönt 6-tempo och flera gånger förundrades jag över hur låg min puls var. Jag har nog aldrig tidigare sprungit med en puls på 138 bpm! Tempot sjönk med tiden och Staffan hade energibrist på slutet, vilket naturligtvis resulterade i fler gångpauser, men han bet ihop och avslutade passet med flaggan i topp.

Hemma vid porten var det dags för stretch och summering. Vi hade skrapat ihop totalt 34 km @ 6:23. Min snittpuls låg på otroligt låga 148 bpm (74%), vilket är 1 slag över min Maffetone-puls! Grymt! Normalt så siktar jag på att ligga under 6-tempo på långpassen och får då som oftast strax under 160 bpm (80%) i snittpuls, så det här passet var en välkommen överaskning.

Äntligen pannlampspass
I går var det så dags för ett andra försök med pannlampa. Vid 19-tiden styrde jag så stegen mot Överjärva gård och bron över till Ursvik där jag stannade för en ordentlig stretch innan jag fortsatte ut i spåret.

Det kändes mer naturligt att springa med pannlampa och det flöt på lite bättre än sist. Jag sprang ca 2/3 av Extremen, för att sista biten vika av på 10 km-spåret. Lyckades t o m hålla mig på fötter den här gången! Min vurpa förra veckan kändes rejält i några dagar efteråt, så det ville jag inte upprepa.

Passet blev lyckat: 16,8 km @ 5:22 med 168 bpm (84%) i puls. Lite snabbare än förra veckans lamppass, men bara marginellt högre puls, vilket är ett gott tecken. Hoppas trenden håller i sig fram till SUM!