Spännande kväll i Ursvik

En av de saker jag såg mest fram emot under gax var att få springa med pannlampa. Jag har bara sprungit med pannlampa några gånger, men tycker det är så roligt. Det påminner lite om nattdykning. Allt händer i lampans begränsade ljuskägla och man kan fokusera på ett litet område. Nattdykning kanske är lite roligare, eftersom djurlivet oftast är mindre aktivt och man kan studera dem lite närmare.

Nu när höstmörkret sänker sig tidigt på kvällarna så såg jag min chans att äntligen få in ett pannlampspass och igår var det så äntligen dags. Medan familjen käkade middag så drog jag på mig kläder, lampa och skor och gav mig av mot Ursvik i skymningen. Sprang från Frösunda mot Överjärva och under järnvägen vid Bagartorp. Väl framme vid spåret, ca 3 km från start, så stannade jag och stretchade.

Mörkret tätnade nu för varje minut och det var dags att slå på lampan. Det starkaste läget var än så länge för starkt, men jag hittade ett läge som gav väldigt bra "allmänljus" och gav mig av längs stigen. Passerade snart bron över järnvägen vid Överjärva och på vägen nedför backen till fältet såg det ut som en bred rökpelare som steg. Väl nere så såg jag vad det var, det var dimma. Tjock dimma täckte hela fältet och skapade en trolsk och filmisk stämning. Ljuset från pannlampan var verkningslöst här, då allt framför mig blev vitt.

Kameran på min iPhone fångar inte riktigt stämningen som rådde...

När fascinationen lagt sig fortsatte jag på min färd längs Ursviks Extreme-spår. Det var lite klurigt att springa med pannalmpa som enda belysning och det tog en stunds tillvänjning. Det som ställer till mest problem är att ljuset faller i samma vinkel som synen, så det blir svårt att se rötter och annat som står upp ur marken. Normalt sett så faller ljuset ovanifrån och hjälper en att avgöra hur höga eventuella hinder är mha skuggan som faller. Ljuset från lampan är även lite kallare och "plattare" vilket också gör det lite svårare att se underlagets beskaffenhet.

Jag lyckades hursomhelst att undvika de flesta farorna och trivdes riktigt bra i mörkret, även om det ibland kändes lite läskigt när mörkret blev riktigt påträngande. Ibland reklekterades ljuset i något i skogen eller så fångades min uppmärksamhet av nån skugga som rörde sig i takt med mig, vilket ökade läskigheten lite.

I lampans sken kan det mesta te sig lite läskigt

För att korta av passet så genade jag på två ställen, men följde troget Extreme-spåret i övrigt. När jag kom tillbaka till startpunkten tog jag av på en stig som ledde ut på grusvägen vid stenbrottet. Jag måste slappnat av lite extra, för plötsligt fick högerfoten kontakt med en rot och jag var plötsligt luftburen. Nån sekund senare, efter att ha hunnit tänka "jäääääävlar", landar jag på vänster sida och kanar nån halvmeter innan det tar stopp. Det första jag gör är att stoppa klockan, sen känner jag efter hur det känns att ligga på en skogsstig. Lampan lyser fortfarande, så jag ligger åtminstone inte i mörker. Axeln är lite öm och höften tog största smällen. Smalbenet fick lite stryk också, men generellt verkar jag kommit undan med blotta förskräckelsen.

Upp och hoppa och så iväg igen. Det värkte lite i vänster sida, men efter några hundra meter är allt ungefär som vanligt igen. Jag trampar på i hyggligt tempo och väl hemma i Frösunda igen så tar jag skogsvägen över Ballongberget som mynnar ut bakom Vi-butiken. Där släcker jag lampan, går in och köper mjölk, för att sen jogga nedför backen och snart är ja hemma vid porten.

Stannar utanför porten och stretchar medan jag tittar på klockans summering av passet. 16,59 km @ 5:31 är mycket snabbare än förväntat. Känslan i spåret var närmare 6-tempo, speciellt med tanke på hur mycket svårare det var att sätta fötterna rätt. Pulsen var lägre än på tidigare Ursviks-pass den senaste veckan, så totalt sett var detta ett av mina bättre pass i Ursvik.

Glad i hågen trots ömheten i väntersidan var det dags att duscha och få i sig både middag och kvällskaffe innan det är dags att krypa till kojs.

Naprapaten

I onsdags morse var det dags för ett andra besök hos min naprapat-Fredrik. Efter en kort undersökning så visade det sig att höger ITB var klart förbättrad. Dels av Fredriks massage, men även mha min stretch. Behandlingen som sen följde gick i samma tecken som veckan före, dvs i SMÄRTANS TECKEN.

Jag hade i min enfald hoppats att det skulle vara lindrigare den här gången, men det var högst marginellt.

En ny tid är bokad till nästa onsdag, sen får det nog vara bra ett tag.

På söndag är planen att ta minst två varv i Ursvik Extremen igen. Då får jag även veta hur knät reagerar på längre pass i terräng, vilket är viktigt inför SUM om två veckor. Återkommer med rapport!