Jättelångt

Ultrakufarna samlade i yttre hamn i Grisslehamn blev dagens huvudattraktion

Dagarna efter Jättelångt och kroppen känns helt ok. Den lilla stelhet jag kände i låren är sgs borta. När jag går nedför trappor känns det att jag sprang drygt 68 km i lördags. Vilken fantastisk kropp man har byggt upp! Jag älskar min kropp!

Ska vi börja från början istället? Här kommer min något ostrukturerade berättelse:

Klockan 7 på lördagsmorgonen steg familjen upp, ungefär som vanligt. Några koppar kaffe och en macka blev det innan sista packningen slutfördes och jag gav mig av vid 8-tiden. Körde till Norrtälje där jag ställde bilen vid målet. Några minuter senare blev jag upphämtad av IF Linnéa-gänget, bestående av Fredrika, Staffan, Mia och Evelina. Fredrika hade bestämt sig för att inte springa hela loppet, utan följa sig strikta plan och gå av runt 3-4 mil, beroende på hur det kändes. Evelina var support crew medan Staffan och Mia skulle springa hela loppet. Snälla som de var så fick jag vara med på ett hörn och utnyttja deras support crew för mina grejer.

Vi styrde kosan mot Grisslehamn och ca 45 minuters senare parkerar vi vid yttre hamnen. Rätt mycket folk var i omlopp inför invigningen av Roslagsleden och löpare började drälla in så smått.
Både kända och okända ansikten samt flera kära återseenden i det annars mycket sparsamma startfältet om 20 löpare.

Starten var planerad till kl 11.00, men några felparkerade bilar där startskottet från en liten kanon skulle gå av gjorde att det försenades. Även några hyfsat långrandiga talare gjorde sitt bästa att fördröja starten. När en berömd lokal författare inledde sitt tal med att nämna vikingar trodde jag att jag skulle smälla av! Det roligaste med starten var att vi löpare ådrog oss mest uppmärksamhet och en av de ansvariga för invigningen fick uppmana folk att titta åt hennes håll istället! de ser nog inte så många knasbollar i Grisslehamn!

Startskotten brann till slut av kl 11:18:50 och jag tog genast ledningen. Ca 20 meter fram skojade jag lite och svängde in mot en fiskebod och fick hela fältet med mig! Jag ändrade snabbt kurs för att undvika katastrof och kom undan med blotta förskräckelsen! :D Skitkul!

I samlad tropp tog vi oss fram och lyckades redan efter nån kilometer att springa fel! Snabbt fick vi springa samma väg tillbaka och leta markeringar och kom snart på rätt kurs igen. Nu insåg man hur viktigt det var att ha ögonen med sig. Underlaget var så beskaffat att det krävdes en del uppmärksamhet för att undvika att snubbla, vilket gjorde att det var lätt att man glömde bort att titta efter markeringarna.

Efter knappt 6 kilometer på asfalt bar det av in i skogen och då pratar vi obanad terräng. Ingen led här inte! Min plan inför loppet var att köra enligt 25/5-upplägget, men tack vare den varierande terrängen så la jag den planen på is ett tag för att avvakta hur det skulle se ut framåt. Km-tiden under 6:e km blev drygt 9 minuter och jag insåg redan då att det skulle bli tufft att komma in under 7 timmar.


Vid ca 22 km stod världens bästa support crew Evelina och väntade! Helt perfekt tajmat. Jag bytte mina glasögon mot keps och slapp det envisa regnet i ögonen. Vi stannade drygt 7 minuter och tjattrade och fixade med grejer innan det bar av igen. Jag, Mia och Staffan höll ihop och andra anslöt eller droppade av på vägen.

Mitt 25/5-upplägg var det bara att skrota, det skulle inte fungera enligt planen ändå. Dessutom hade jag inte haft lika roligt om jag sprungit ensam! Regnet, den utmanande banprofilen och underlaget skulle nog brutt ned min moral.

Vad jag däremot höll fast vid var min energi- och vätskestrategi. Innan start blandade jag till en flaska med Perpetuem i koncentrerad form, vilket skulle räcka första halvan av loppet. Jag kompletterade det med ca 1 liter vatten i ryggan, vilken jag fyllde på med jämna mellanrum. Varje timme tog jag mina Endurolytes (elektrolyttabletter) samt Anti-Fatigue Caps (motverkar bl a uppbyggnad av ammoniak i musklerna). Den kombinationen var nog största anledningen till att jag kände mig fräsch i musklerna ända in i mål. En riktigt bra kombination!

Vid 32 km dök Evelina upp igen och jag bytte strumpor och skor. Känslan var obetalbar! Jag hatar att springa med dyngsura fötter, men det var bara att gilla läget under den här dagen. Jag passade även på att fylla på min handflaska med Perpetuem. Detta stopp tog drygt 10 minuter, men snart var vi iväg igen. Den korta stund jag fick springa med torra fötter var en välsignelse, om än övergående.

Vi höll ganska bra tempo under själva löpningen, ca 6:30-tempo enligt Motionbased. Det som drog ner det totala snittet var stoppen vi gjorde hos Evelina samt ett längre stopp hos en av arrangörerna som hade "bullat upp" på sin uteplats vid 47 km. Totalt stod vi stilla i ca 50 minuter enligt Motionbased.

Coca-Cola kan vara så vansinnigt gott vid rätt tillfälle!

Med drygt en mil kvar passerar vi en stor banderoll med budskapet "Ca 10 km kvar" (minns inte exakt) och det sporrade naturligtvis lite extra. Tyvärr grusas glädjen en liten stund senare. Vi passerar en gammal grind med orange markering och springer in på en mycket igenvuxen stig som vi följer några hundra meter. När vi inte sett nån markering så vänder vi tillbaka och letar efter en alternativ väg, men beslutar oss för att än en gång ge oss på tigen. Springer lite längre med vänder tillbaka igen då vi inte hittar nån markering. Trots att vi inser att det inte finns enån anan väg att springa så känns det inte rätt. När man sprungit nästan 60 km så tänker man inte logiskt och behöver klara och tydliga direktiv. Vi beslutar oss för att springa på åkern längs med stigen och efter några hundra meter ser jag spår av andra och beslutar mig för att det änd är rätt håll, vilket bara några hundra meter senare visar sig vara rätt. Här tappade vi drygt 10 minuter och en del motivation!

Jag känner pressen att hålla uppe tempot för att inte bli omsprungen av någon under den sista biten till mål. 5 km kvar och vi kommer fram till en 4H-gård där markeringarna upphör. Här tappar jag besinningen och skriker nästan att vi "inte har råd med det här jävla skiten"! Staffan räddar situationen när han hittar rätt och vi springer vidare.

De sista 5 km är i princip ren transport och vi njuter av att vi faktiskt har klarat det hela utan några egentliga problem. Strax innan målgång tar vi varandras hände och korsar mållinjen precis som vi har genomfört loppet: tillsammans.

Tillsammans! Snacka om team effort!

Trots strapatsrika partier med konstant regnande, dyblöt inpå bara skinnet, lervälling, vattenpölar, högt gräs där det kändes som att springa genom en biltvätt, dåligt uppmärkta sträckor där vi fick springa runt och leta länge efter vägen, osv. så var mitt humör hela tiden mer eller mindre på topp. Ibland kämpade vi på i tystnad, för att lite senare prata på för glatta livet.

Mia fick ont i sin hamstring och höft, vilket gjorde att vi anpassade farten lite så att hon skulle kunna slutföra och framförallt inte behöva lida sig genom loppet. Vi gjorde detta tillsammans eller inte alls. Hela idén med ultra är för mig att övervinna distanser, inte att slå tider eller andra löpare. Trots det fanns det en viss tävlingsinstinkt som kickade in på slutet av loppet. Ingen skulle få passera i 11:e timmen minsann, det skulle jag se till!

Summering av loppet
Officiellt resultat är 8:21:14, vilket ger 7:22 i snitt. . Enligt Motionbased kom jag 69,91 km på 8:29h, vilket ger ett snitt på 7:17. Snittpuls 148 bpm (74%).

Är jag nöjd? Absolut! Det var distansen som skulle besegras, tiden var oviktig. Med tanke på att jag sprungit Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och nu Jättelångt inom 5 veckor så kan jag bara vara nöjd, eller hur?

Tusen och åter tusen tack till Mia, Staffan, Evelina och Fredrika! Ni gjorde detta möjligt!