söndag 16 augusti 2009

GAX DNF WTF

Så skulle man kunna summera mitt gax, men ni kanske vill höra hela historien?

GAX 100 miles
Lördagsmorgonen började bra. Gick upp kl 5:45. Bortsett från uräcklig havregrynsgröt :) , så var frukosten jättegod. Slutförde förberedelserna och tiden bara flög iväg, så vi kom iväg till Ystad lite sent. Det duggregnade lite och var ca 15º, vilket var ganska ok. Väl på plats inne i Ystad så flöt det på. Lämnade in drop bags, hälsade på alla jag känner osv.

Plötsligt var det dags att ställa upp bakom den imaginära "startlinjen" och så gick starten! Jag var ganska oförberedd och började febrilt att fippla med min Garmin. Fredrika hade ju varit schysst och satt ihop en TCX-fil med hela gax-banan, men när jag startade banan så verkade klockan låsa sig. Paniken spred sig naturligtvis, eftersom jag är helt oduglig på kartläsning. Efter några omstarter av klockan och en massa trassel så skippade jag att använda banan i klockan och slog över på vanliga, "manuella" läget. Då ville klockan plötsligt inte registrera löpt distans! Va i he...e?
Omstarter av klockan följde och till slut så kom den igång, pust. Samtidigt som jag trasslade med klockan så upptäckte jag att jag glömt knyta mina skor ordentligt. Innan jag åkte från Kåseberga så knöt jag bara skorna så att jag inte skulle snubbla på snörena. Eftersom jag startade långt bak i gruppen så ville jag inte stanna för länge med risk att helt tappa bort de andra. Vi sprang inne bland Ystads gränder och jag hade INGEN aning om var jag skulle! Jag tog ett snabbt beslut och stannade till. Knöt skorna snabbt som attan och sprang sen vidare.

Efter ett tag kom jag ifatt den större gruppen och tillsammans lämnade vi Ystad bakom oss. Det var ett fantastiskt landskap att springa i. Böljande fält med grödor av olika slag, hagar med kor eller får. Äventyret var igång på allvar!

Min strategi var att varva 25 minuters löpning med 5 minuters gång, men jag beslöt att vänta med första gåpausen till ca 10 km. Däremot stannade jag till vid 8 km och tog av min överdragströja. Det var ganska milt ute och nu hade jag hunnit bli varm. Jag tappade kontakten med den något utspridda gruppen, men hade ca 10 personer bakom mig, så jag trampade på.
I det böljande landskapet tappade man lätt bort den visuella kontakt med andra efter 400-500 meter, vilket skedde strax efter mitt korta stopp. Plötsligt var alla borta! Jag hade glömt kartan i bilen och de som kom efter mig var lika vilse som jag. Vi sprang runt lite på småvägarna i en by innan vi tillslut hittade rätt.

Efter den incidenten kände jag att jag ville ligga närmare mittklungan, så jag ökade takten lite för att knappa in på avståndet. De var nu ca en kilometer bort, så det tog nog nästan en mil innan jag var ifatt. Jag anslöt till Mia och Staffan och plötsligt kändes det som Jättelångt igen! Trygghet! Vi trummade på i lagom takt. Gick i alla backar och såg till att spara på krafterna, det var ju långt kvar. Duggregnet fortsatte, men inte lika jävligt som under Jättelångt. Vid 20 km kändes det som 5 km, vilket var ett gott tecken! Jag twittrar som lovat och vid 26 km rapporterar jag att allt är bra. Vid 30 km stannar vi en stund och fyller på vatten vid en kran och Mia provar utedasset.

Kroppen känns riktigt bra och humöret är på topp när den välkända smärtan i högerknät plötsligt hugger till som en kniv. Löparknäet är tillbaka! Stannar snabbt till och tankarna far i genom huvudet. Vad gör jag nu? Jag vet att det omöjligen går över, hur jag än gör. Testar att springa korta bitar, men det kommer tillbaka varje gång. Nedför funkar det hyggligt, men på rakorna och minsta uppför är det kört. Jag testar att sätta coachtejp ovanför knät, men det fungerar dåligt. Staffan och Mia sänker farten och väntar in, men till slut släpper vi kontakten och jag är ensam. Jag joggar när det funkar, men det är mest snabb gång som gäller. Ringer upp min fru och beklagar mig, men hon peppar mig att fortsätta och kämpa på så länge det går. Efter det känns det mycket bättre.

Panik, besvikelse, bitterhet och ilska fullkomligen konsumerar mig där jag nästan tårögd går genom skogen. Jag ser ingen framför eller bakom mig. Ingen karta har jag, men än så länge är markeringarna frekventa. Stannar till och stretchar benen ordentligt i ett försök att få bukt med eländet. Beslutar mig för att åtminstone fortsätta fram till första kontrollen vid 42 km och kämpar på i så hög fart jag bara kan. Snittar strax under 8 min/km tack vare att jag kan ligga på rejält nedför och gå snabbt uppför och på rakorna. Möter upp med Magnus och testar en annan tejp, men efter nån kilometer ramlar den av. Istället knyter jag den över knät och det fungerar lite bättre. Tejpen är helt stum, så jag är orolig att jag stryper blodflödet eller på annat sätt för problem, men tillsvidare får det fungera. Jag lyckas t o m springa lite på rakorna, men minsta motlut tvingar mig till gång.

Magnus möter upp mig strax innan kontrollen vid 42 km och vi pratar igenom situationen medan han sällskapar mig. Vid kontrollen byter jag strumpor och t-shirt, tejpar höger "ringtå" vars nagel flyter omkring på en jätteblåsa, skakar till en ny flaska Perpetuem samt fyller ryggan med vatten. Hela stoppet sker snabbt och metodiskt. Lägger sen i ettan och kör vidare i duggregnet. Trots det korta stoppet så hann jag stelna till rejält, framförallt i anklarna. Jag är inte van vid att gå så mycket och i så hög hastighet, så benen tar extra mycket stryk. Muskler som jag inte visste existerade gör nu sig tillkänna och ställer situationen på sin spets.

Några kilometer efter kontrollen kommer jag ikapp Stefan Olsson, som senare kommer i mål på 19:e plats på tiden 30:34h. Han har kört gax 3 ggr och genomförde det för första gången förra året, så det känns som en trygg resekamrat. Vi sällskapar och det rullar på bra. Vi får av och till sällskap av Anders & Charlotta, som senare bryter vid 97 km. Statusen på knät är ganska stabilt, men visar tecken på försämring. Jag får allt svårare att att forcera höga hinder såsom stegar över stängsel. Riktigt branta nedförsbackar ställer till det då jag har mycket svårt att stödja enbart på högerbenet.

Möter upp med Magnus nånstans vid 58 km och tappar då kontakten med Stefan. Jag säger till Magnus att jag troligen bryter vid 80km. Även Anders & Charlotta passerar medan jag står och pratar med Magnus, så jag sätter av i jakt på trion. In på skogsstigar går färden och jag kämpar på i så hög fart jag kan. Under tiden begrundar jag mitt "beslut" om att bryta vid 80 km och inser att det egentligen inte finns nån anledning att lida nästan 20 km för att sen bryta. Jag vinner ju inget på det och riskerar bara att göra skadan värre. Försöker ringa till Magnus för att dryfta det hela, men mottagningen är så usel att jag väntar med samtalet. Än en gång upplever jag mig extremt ensam och näst intill tårögd. Jag vill verkligen inte att det ska ta slut på det här sättet! Snart är jag har jag hunnit i kapp de andra och när vi kommer nedför en stig som mynnar ut vid bebyggelse så står Magnus där. Än en gång har han lyckats krångla sig runt bland småvägarna i Skåne för att finnas till hands när jag som mest behöver honom!

Där och då bryter jag loppet och min dröm går därmed upp i rök. Det är ett tungt ögonblick, men samtidigt en lättnad. Jag kom inte till gax för att gå. Jag hade säkert fått gå en hel del, men då skulle det varit mitt eget val. 63 km fick jag ihop.

Sätter mig i bilen och vi styr kosan mot kontrollen vid 80 km för att hämta upp mina drop bags. Det är lite meckigt att hitta, men till slut så kommer vi fram. Bredvid finns ett vandrarhem där jag köper en duschning för 25 kronor. Jag sköljer av mig 63 kilometers smuts och känner mig kanske inte som en ny människa, men en bättre begagnad iaf.
Går tillbaka till bilen och vi studerar de löpare som kommer in till den kanske viktigaste kontrollen av alla. Det är här man måste göra en del viktiga förändringar, eftersom nästa kontroll är 128 km och allt mellan 4 och 8 timmar bort, dvs mitt i natten, så måste man dels fundera ut klädval utefter hur man känner sig och dels tillbehörsval i form av lampor etc.

Den sista personen som passerar innan vi ger oss av är Jan-Erik (8:e plats på 26:41h). Klockan är strax efter 17 och vi sätter av mot Stockholm. Äventyret i Skåne är definitivt slut.

Åker till Kristianstad och tankar bilen med bensin och våra magsäckar med mat. Efter diverse felkörningar så är vi till slut på väg hemåt. Mina ben värker och stelnar till rejält av att sitta i bilen, men jag slipper åtminstone att köra. Samtalsämnet under hemfärden domineras av min besvikelse och bitterhet, det kommer ta lite tid att smälta allt.
Magnus kör hela vägen hem till sitt hus i Tumba där jag tar över och kör hem till Solna. Jag kommer hem strax innan 2 på natten. Smyger tyst in i sovrummet och lägger mig bredvid min fru och vår dotter som ville finnas bredvid sin stackars pappa när han kom hem. Det är svårt att somna. Tankarna snurrar i huvudet, men till slut så somnar jag och sover som en klubbad säl.


På ytterdörren hade Alicia hängt en teckning som
välkomnade mig hem, det värmde må ni tro!


Analys
Varför gick det då åt pipan? Vad gjorde jag för fel? Det beror naturligtvis på flertal faktorer, men de jag tror spelar störst roll är (1) för mycket backlöpning i Italien, (2) för mycket vila sista veckan innan loppet, (3) bilkörning dagen innan. Jag skulle förmodligen åkt ner tidigare till Ystad, sprungit lite och stretchat kroppen ordentligt. Jag borde även värmt upp innan loppet och stretchat. Tänk vad efterklok man kan vara va?

Vad händer nu?
Staffan frågade mig kvällen innan loppet vad jag skulle göra med bloggen efter gax. Nu behöver jag inte fundera på det då min väg till 100 miles fortsätter. Nästa chans att springa 100 miles är på TEC i april. Jag anmälde mig så snart jag kom hem.
Redan om 4 veckor går dock Uppsala 100 km, så jag får en chans att genomföra ett längre lopp och förhoppningsvis förbättra mitt resultat från 2008 då jag kom i mål på 11:45h. Ett nytt PB på 100K skulle kännas som lite plåster på såren efter gax.

Tack till alla som följt och stöttat mig hittills, jag hoppas ni hänger med fram till TEC!

Edit: Jag glömde det viktigaste av allt:
En MILJARD TACK till världens bästa vän/crew/pacer Magnus Drewsen som följde med mig till Ystad och körde runt under gax samt hela tiden fanns till hands.

11 kommentarer:

  1. Bra jobbat Sebastian! Jag tycker du gjorde ett grymt bra jobb. Ingen kan i alla fall säga att du inte försökte. När jag mötte dig vid 40K, så var du ordentligt plågad. Jag tvivlar på att det finns speciellt många som skulle tvinga sig att köra 25K, för att se om det går över, fungerar över huvud taget eller om du måste bryta.

    Nåja... Om du behöver en pacer till TEC så hojta till. Jag har en abbstinenss och en pannlampa att prova.

    / Magnus

    SvaraRadera
  2. Jag hojtar till!!! Abstinens är bara förnamnet, efternamnet stavas revanschlysten! Tack för ALLT!

    SvaraRadera
  3. Hänger såklart med dina förberedelser inför TEC via bloggen; blir en spännande resa. Och så ses vi i Uppsala!

    SvaraRadera
  4. Har följt din blogg ett tag och lider verkligen med dig! Kommer ihåg mitt första försök på maran, jag hade tränat intensivt under ett år och var riktigt laddad. Det var 2007, det första av de tre riktigt varma åren, och jag som är extremt känslig för värme blev stoppad av en funktionär halvvägs. Tydligen sprang jag inte rakt och såg ut som om jag skulle svimma. Jag hade ingen förståelse för detta alls och blev så arg att jag nästan klippte till den stackars funktionären som bara var omtänksam ;-)
    Bra att du redan siktar mot nästa mål, tänker fortsätta att titta in här och heja på dig inför TEC!

    SvaraRadera
  5. @Snorkfröken: Ja vi ses i Uppsala, det ska bli kul!!!

    @Nanna: Läskigt att man inte kan uppfatta sitt eget tillstånd egentligen. Hade du varit ute i skogen så kunde det gått illa minsann. Stackars funktionär :) Jag fick löparknä strax innan min första mara, även det 2007, men min naprapat masserade ut ITB och det löste sig. TAck för ditt stöd!

    SvaraRadera
  6. Jag saknar ord för hur sorgligt jag tycker det var att du inte kunde fullfölja. Bara så fel, fel, fel, liksom. Men det känns som det inte går att säga så mycket mer om detta. Du är ju en fighter, så jag vet att du redan laddat om. Och det gör ju inte bloggen sämre direkt (årets understatement).

    Däremot blev jag lite orolig att det strulade med tcx-filen. Det fungerade nämligen klockrent för Staffan. Knas på GF310:an? Kanske läge att hålla utkik efter firmwareuppdateringar eller något. Jag ändrar mitt "köp" till ett "avvakta" sålänge ;)

    Uppsala blir skoj. I år kommer jag byta taktik och sparka ut dig från kontrollen om du ska hänga och snacka :-)

    SvaraRadera
  7. @Fredrika: Jag ältar vidare inombords, men besvikelsen lägger sig så småningom.

    Vet inte var problemet låg, men eftersom det funkade för Staffan så borde det ligga hos 310an. Kanske skulle jag låtit klockan jobba en stund, men det kändes inte som jag hade tid att vänta då loppet var i gång.

    Härligt att höra att du ska vara funktionär i Uppsala!!!

    SvaraRadera
  8. Med tårar i ögonen: Jag är så ledsen att det blev som det blev - men du är rätt man att bita ihop och ta dina 100 miles på TEC! Vi som var med vet hur tufft beslutet var - men du tog rätt beslut, natten hade blivit fruktansvärd med ett ont knä.

    Jag kan hålla med om att backträningen på slutet inte var optimal - men för mycket vila var det nog inte. Jag vilade i nästan 4 veckor sånär som på 3 pass. Underskatta inte vilan.

    SvaraRadera
  9. Hej Sebastian,

    Hur konstigt det än låter så känns det otroligt skönt att läsa om hur du pinades och led under GAX. Jag bröt "Jättelångt" tidigare i år och gick omkring och tyckte jag var minst på jorden, uschlig, jag grät och hulkade och tyckte att ingen kunde ha det så hemskt som jag. Att läsa att du har samma känslor är befriande, hur konstigt det än låter. Jag förstår inte att jag mår bättre av att veta att andra fått uppleva samma helvet. Hur som helst, du kommer komma tillbaka och få din revansch! Jag ska hålla tummarna stenhårt för dig på Uppsala 100!
    //Kristina Paltén (som fick kaffe och macka av din, Mias och Staffans supporter på Jättelångt)

    SvaraRadera
  10. @Mia: Rätt beslut var det, men fy faan va bittert det var. Jag är iaf väldigt glad att du och Staffan genomförde det!!
    Jag underskattar inte vilan, men jag skulle vilat aktivt och lagt in mycket stretching sista veckan. Inför U100 ska jag definitivt vara bättre på det.

    @Kristina: Visst finner man tröst i att andra upplevt samma saker. Inte så konstigt alls tycker jag. Jag är glad att min "misär" kan hjälpa andra. Visste faktiskt inte att du hade brutit Jättelångt, det var tråkigt att höra!

    SvaraRadera
  11. Zebban, jag håller nog med Mia om att det nog inte var vilan som knasade till det. Kan tänka mig backträningen, och kanske också att träningen de sista veckorna blev "störd" av semestern. Skönt med semester, men det kan vara svårt att hålla rytmen med träningen.

    Starkt att bryta, och inte dumköra längre än du gjorde. Det skall bli skitskoj att följa din väg till TEC. Kanske vi ses där.. :-)

    SvaraRadera