fredag 29 maj 2009

Ett sista pass...

...fick jag till idag. Kroppen var så löpsugen och jag ville testa mina kläder inför morgondagen, så de fick bli en lite kortare runda i solskenet. Tog mina NB902'or (skor) idag för att känna om det blir dem jag springer med i morgon, men så blir det inte. De funkar inte så bra för mig på asfalt, jag känner mig klumpig i dem s a s. De är ju lätta och snabba, men eftersom de har mindre dämpning än t ex Asics Kayano så känner jag mig tyngre i dem tack vare att varje fotisättning känns mer i NB902'orna. OM jag nån gång springer en halvmara eller kortare så kommer nog NB902'orna får ställa upp, men inga längre distanser än så.

Efter lunch är det så dags att åka till ÖIP och hämta nummerlapp samt kolla runt på minimässan. Det brukar vara så förbaskat varmt i "tältet" de håller till i, så nån längre stund orkar jag nog inte stanna.

Det börjar bli lite pirrigt nu minsann. Jag känner inte likadant inför något annat lopp än Stockholm Marathon. Det är ju ikoniskt i löpsammanhang och prestationsångesten är enorm. StM kan alla relatera till, även de som inte springer. Alla känner ju nån som sprungit.
Så fort jag träffar nån och börjar prata löpning så får jag frågan om jag sprungit StM samt hur fort jag sprungit, det slår aldrig fel! När jag berättar att min bästa tid på StM är 4:16h så ser de frågande ut och drar geanst fram sin egen tid från 1984 när de som typ 20-åring sprang på 3:40h. Jag brukar kontra med att fråga om deras bästa tid på 100 km, det brukar få in samtalet på nåt annat.

Jag följer upp Mias och Fredrikas inlägg angående hur viktigt man tycker det är att prestera på topp, dvs maxa på lopp för att nå det allra bästa resultatet som man kan klämma ur sin kropp. Är det värt att maxa, eller värderar man andra saker med ett lopp? Jag tror att det beror ganska mycket på vilken bakgrund man har när det gäller sport/idrott. Om man under sin uppväxt varit aktiv inom föreningssporten så har man förmodligen drillats till tävlingstänkande. Då tycker man förmodligen att varje lopp är en tävling där man ska ge allt man har.

Min egen bakgrund inom sporten sträcker sig till knattefotboll och ishockey, som jag höll på med till jag var ca 10 år. Efter de är det tomt, totalt tomt. Min mor tvingade mig att springa en sträcka för Posten när det var nån sorts stafett, på min 12-årsdag till råga på allt!
Det jag vill komma till är att jag inte har nån tävlingsinstikt alls när det gäller min löpning. Jag springer för att jag älskar att springa, inte för att prestera tider som jag kan jämföra med andra.
Om jag sprungit ett lopp så vill jag springa snabbare nästa gång, men det är så långt det sträcker sig. Jag är inte beredd att maxa och missa njutningen i löpningen, det är trots allt njutningen och glädjen som driver mig. Jag kan säkert springa StM på 3:30h eller kanske t o m fortare ändå, men det får vänta tills jag kan göra det och samtidigt njuta. Om jag aldrig når dit så finns det inget jag skiter mer i faktiskt. Hur fort jag än springer så finns det alltid nån som är snabbare.

I morgon får vi se...

3 kommentarer:

  1. Ultrabroder,
    nu kör vi! Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Ultrasyster, det är precis det vi gör! Lycka till!!!

    SvaraRadera
  3. Idag blir en toppendag. Härligt att köra en lite kortare tävling såhär ;)

    Kram och lycka till!

    SvaraRadera