lördag 16 maj 2009

Golgata...

...kanske är en konstig titel på dagens inlägg, men det slog mig på vägen tillbaka efter mitt intervallpass idag att Jesus måste varit löpare. Eftersom han inte klagade på vägen till Golgata och stod ut med spott och spe, uppspikad på ett kors och stucken med ett spjut att förblöda så måste han varit medveten om äkta lidande, något som till och med överglänser den mest sofistikerade tortyr: INTERVALLTRÄNINGEN.

Att man helt frivilligt utsätter sig för detta otyg och till råga på allt njuter efteråt är ju förmodligen ett mysterium större än Meningen Med Livet.

Lätt överdramatiserat naturligtvis, för så djävligt var inte dagens pass trots allt, men blotta tanken på att jag ska springa intervaller gör at hjärnan (eller ärtan som min fru kärleksfullt kallar den) skickar ut en armada av signaler till hela kroppen om att nu är det nåt överdjävligt på gång.

Jag värmde upp ca 2,5 km till Råstasjön och stretchade som vanligt, med lite extra fokus på ITB som krånglade på LU. Sen var det dags för första intervallen. Planen var 6 x 1200 meter i ca 4:15-fart. Första gick som första brukar, en kamp innan kroppen vant sig vid det höga tempot. En minuts gåvila och igång med nästa intervall. Tog ca 2 minutrs vila med kisspause innan det var dags för tredje och fjärde intervallen med 1 minuts vila emellan. Innan 5e och 6e tog jag ca 1 minut extra vila. Sista intevallen gck riktigt bra och nä den var avklarad så kändes det som om jag skulle kunnat göra ett set om två intervaller till, men så roligt ville jag inte ha! Jag sprang hemåt, glad att lidandet var över och att jag gjort ett bra pass.

Summering
Snittade 4:20-tempo under intervallerna och pulsen snittade mellan 167 (84%) och 176 (88%). Maxpulsen blev 182 bpm (91%), vilket rimmar bra med tröskelpass som ska ligga mellan 88% och 92%.

Ganska jämna intervaller trots allt

2 kommentarer:

  1. Vilken tur att känslan efteråt väger upp sånadär intervaller. Tuffa men effektiva. Kan man lära sig tycka om intervaller/ tusingar?

    SvaraRadera
  2. Ja det är tur att känslan överglänser lidandet. Om jag kör intervallpass lite oftare så kanske jag börjar tycka om det till slut. Dock gillar jag redan korta intervaller, typ 400 m. Det är de långa, 1200 och 1600, som jag har svårast för.

    SvaraRadera