Stockholm Marathon 2009

Vaknade upp till en underbar och solig lördag. Åt vanlig frukost med familjen, för att vid 9-snåret skjutsa dem till kollis där de skulle få njuta av solen under dagen. Min fru åkte hem vid 13-tiden för att svida om inför sin eftermiddag i city och ett försök att heja på mig.
Själv laddade jag genom att dricka lite extra, ta en Vitargo Gainers Pro vid 9.30 och sen bara vänta. Minutrarna gck inte fort och jag försökte underhålla mig själv med allehanda saker utan att lyckas. Blandade till mina flaskor med Perpetuem, packade ner 4 gel samt Endurolytes-tabletter. När allt var packat och planerat så cyklade jag ned till ÖIP, då var klockan ca 12:30.

Väl på ÖIP styrde jag kosan mot eken, där IF Linnéa skulle träffas. Där fanns bl a Mia, Snorkfröken, Linda, Peter, Fredrika och Staffan. Så småningom dök även Drewsen upp. Detta var hans första marathon och han var nog lite spänd, men det är vi ju alla av olika anledningar.

Efter att jag fixat med nummerlapp, chip, vaselin, NipGuards etc och pratat med alla och envar så var det dags att bege sig till startgrupp D. Lämmeltåget med stressade löpare som ville fram (snabbt, snabbt, skynda, skynda) gled fram medan kissnödiga löpare stod överallt och vattnade träden. Jag hann knappt med en snabbstretch av vader och ITB, men inte alls ordentligt. Det fanns helt enkelt inte plats.

Insåg att min låne-Gamin inte synkade med mitt pulsband, utan med Mias! Paniken trängde fram, hur skulle jag lösa detta? Jag är ju slav under pulsmätaren! Klarar att springa ett kortpass utan fungerande pulsmätning, men en hel mara? Om och om igen försökte jag synka om klockan, utan resultat.

Startskottet gick och efter några minuter började det röra på sig. Det tog ca 3 minuter innan vi passerade startlinjen och där var det dags att starta klockan. Pulsenmätningen fick jag strunta i tillsvidare helt enkelt. Nedför Valhallavägen och förbi Gärdet bort till Sjöhistoriska flöt det på ganska sakta, men höll ändå 5:30-fart i snitt, vilket kändes bra. Kvavt och varmt var det naturligtvis, men värmen störde aldrig. Strax innan kroppskontrollen vid Sjöhistoriska tappade jag bort Mia och koncentrerade mig på att hitta min syster och svåger som skulle stå nånstans i närheten. Lyckades inte hitta dem och fortsatte min färd mot nästa hållpunkt, Kungsan, där min fru väntade med sina kompisar.

Sprang förbi Lena i speakertornet och passade på att heja på henne. Väl borta vid Kungsan drog jag ned på tempot och började scanna av publikleden i ett tafatt försök att hitta min fru. Lyckades tyvärr inte alls, utan fick springa vidare och hoppas på bättre tur nästa varv.
På väg nedför Västerbron ringde jag mina kompisar Tomas och Karin, som berättade att de stod sttrax efter 35 km skylten på Norr Mälarstrand. Dem missade jag iaf inte och fick hejarop och pepp på vägen framåt, vilket kändes toppen!

Jag hade med mig hyffsat koncentrerad Perpetuem i 4 perfecta-flaskor, en för varje timme, och tog en rejäl klunk innan jag passerade en vätskekontroll där jag tog två muggar vatten för att spä ut drycken. Det funkade perfekt genom hela loppet. Jag kompletterade med 2-3 Endurolytes per timme för att få i mig alla nödvändiga elektrolyter.

Loppet flöt på bra under första varvet och jag kände mig stark när jag kom till Strandvägen. När jag började närma mig Lena i speakertornet höjde jag armarna och ropade "LENA!" när hon såg mig slog hon upp mitt nummer och speakern annonserade ut mitt namn till massorna!
Underbart ögonblick som stärkte moralen rejält! Dock räckte det bara fram till Slottet där jag för första gången kände att det började ta emot.

Sträckan Slussen till krönet på Västerbron på andra varvet är alltid min sämsta sträcka och där snittade jag strax under 6:00, men fick sen fart igen nedför och passerade Norr Mälarstrand, Vasagatan och vägen upp till Odenplan i ganska hyffsat tempo. Jag hade frlitat mig helt på den snittfart som Garmin visade, men insåg vid nånstans vid 35 km att nåt inte stämde. Eftersom jag hade sprungit längre än "i verkligheten" tack vare att man kryssar fram etc så var min snittfart lägre i verkligheten. Det var försent att försöka göra nåt åt det, men det blev en besvikelse när jag insåg mitt misstag. Drygt 3 minuter hade jag "tappat". Suck it up!

Nu kunde jag iaf känna doften av Stadion! Halva Odengatan upp till Jarlaplan gick snabbare och där snittade jag 4:44. Dock hejdade jag mig lite när ambulansen kom bakifrån och jag såg deras brådska, en löpare liggandes vid sidan om vägen med 4-5 personer som hjälpte honom. 50 meter senare låg ännu en löpare, medan några vänliga åskådare höll upp hennes ben i luften. Hon såg nästan medvetslös ut. Min spurt kom av sig lite av dessa scener, men väl framme vid Sturegatan var det så dags att trampa på igen. Det är en stor känsla att springa sista biten! Inne på Stadion var det fullt av människor och jag fick lite extra fart av den underbara stämningen som rådde.

Sluttiden blev 3:55:51, nytt PB för StM med 21 minuter och nytt marathon-PB med 15 minuter. Inte så illa pinkat! Tårarna började rinna och glädjen forsade fram genom kroppen, det var ett underbart ögonblick. Kroppen kändes fortfarande pigg och stark och jag hade inga krämpor eller känningar någonstans.
Ringde till min fru i villfarelsen att hon befann sig på Stadion för att dela mitt ögonblick, men hon satt på t-bana på väg till kollis, där vi skulle äta middag med svärföräldrarna senare. Snopen, men glad i hågen, trampade jag ned till ÖIP för att inhämta medalj och goodiebag'en.

Tog mig bort till eken där IF Linnéa var samlade och gratulationskramar utdelades till höger och vänster. Mia hade kommit in drygt 3 minuter före mig! Så nära var det! Helt otroligt. Om jag inte missat snittfarten på min Garmin så hade vi förmodligen korsat mållinjen samtidigt!

Snart var det dags att cykla hemåt igen för att hämta bilen och köra till kollis. På vägen hem hade jag norra Europas största leende på läpparna och jag skrålade tidvis högt till tonerna av Jimmy Barnes i hörlurarna. Folk tittade nog en extra gång när jag kom flygande fram. :)

På kollis väntade familjen på sin hjälte, för det var jag minsann! Min fru överaskade med en present till middagen, en ursnygg pikétröja som jag tittat på tidigare. Jag var på mitt livs bästa humör och det höll i sig hela kvällen och även dagen efter!

Nu gäller det att ladda om inför Jättelångt om två veckor. 68 km i Roslagen, det ser jag fram emot. Det är ett ypperligt tillfälle att testa upplägget inför gax.